Onödiga uppfinningar

En gång i tiden ägde jag ingen DVD-spelare, eftersom jag inte såg poängen i att köpa en maskin som lät mig göra samma sak som en maskin jag redan ägde, med den lilla nackdelen att jag även skulle bli tvungen att byta ut mitt filmbibliotek. När det visade sig att någon maltpanna bestämt att säsong tre och fyra av Futurama inte skulle släppas på VHS skaffade jag mig i sann fanboy-anda en DVD-spelare och undrade om mina negativa åsikter om denna teknologi nu skulle upplösas som socker i vatten.

Det hände inte. Jag undrar fortfarande vad konsumenten får ut av DVD. Givetvis ser jag poängen för filmfabrikörerna som får sälja samma sak en gång till och får DVD-spelartillverkarna som får sälja en helt ny maskin. Nu när DVD blivit standarden förstår jag till och med varför man köper det (det gjorde jag ju själv) men varför var det någon som började köpa eländet till att börja med?

Det är inte som om jag är generell motståndare till ny teknik. Jag ser fördelar med CD-skivor framför kassettband. Jag ser så stora fördelar med musikfiler framför CD-skivor att jag knappt ägde någon musik under min pre-WinAmp-period.

Men vad får vi av DVD? Möjligheten att se film. Imponerande. Det har aldrig gått förr. En helt ny revolutionerande teknologi som sparkar alla andra mänskliga framsteg i bakdelen och lämnar dem ruttnande i en trälåda. DVD-förespråkarna har naturligtvis flera svar på den här frågan. Det är bara det att alla svaren är strunt.

Bättre bild och ljud - Typexemplet på ett konstruerat behov. Även om jag förmodligen kommer att få påståenden om motsatsen bland kommentarerna så var det ingen som på åttiotalet satt och längtade efter bättre upplösning.

Extramaterial och annat skoj - Visst, man kan inte leka runt på ett videoband på samma sätt som på en DVD. Det var ingen som saknade det heller innan det fanns, och nu finns det med på varenda skiva bara för att det ska, vare sig det är bra eller värdefritt.

Man slipper spola tillbaka - Jag vet inte hur din video fungerade, men på min tryckte man på en knapp och lät det vara, så skötte det sig självt. Trist om du behövde snurra tillbaka hjulen manuellt, men det var faktiskt rätt ovanligt.

Nackdelarna då? Varningar och trams som man inte kan snabbspola förbi. Menyer som borde vara klick-klick-klick blixtsnabbt men i stället saktar ner startsträckan med fåniga animationer som ibland visar saker man helst hade velat se när man såg filmeländet, inte innan. När en DVD blir kass stannar filmen och blir tyst, och om den alls startar igen vet man inte hur mycket man missat; när ett videoband blir kasst blir det dålig kvalité, men det går att se filmen tills bandet fysiskt går sönder.

Det som får mig att misstänka att det faktiskt inte finns något vett bakom allt det här, något som jag bara inte förstått, det är fantasterna. Ni vet, de med projektor och elefantastiska högtalare med en bas som får levern att kura ihop sig och ta skydd bakom bukspottskörteln. Jag vet inte om de är teknomaner eller wannabe-cineaster som missat poängen, men det enda man hör från dem är vilken fantastisk bild och otroligt ljud de hade när de såg Jiddra Inte Med Zohan. Aldrig vad de tyckte om filmen, vilket jag blygsamt finner något viktigare.

Tydligen blir det bara värre. Blu-Ray. HD-DVD. Förmodligen något jag ännu är lyckligt ovetande om. Kan vi inte bara sluta gå på det, så att jag slipper byta ut min filmsamling igen? Det är väl inte mycket att begära?