Plötsliga pengar

Som många andra svenskar har jag de senaste dagarna funderat en del på vad jag skulle göra om jag plötsligt hade 215 miljoner på banken, och tråkvettig som jag är har det i huvudsak rört sig om att betala mina skulder, hitta den tryggaste investeringen i solsystemet och tillbringa resten av livet med att träna, skriva och resa. Jag kan inte se mig själv göra en MC Hammer och skaffa en toalettstol av rent guld eller en Mike Tyson och börja föda upp brevduvor och köpa kräsna tigrar.

Skulle jag verkligen vara så vettig som jag tror? Jag föreställer mig att alla inbillar sig att om de någonsin får chansen att hundraprocentigt säkra sin finansiella framtid så ska de göra det svalt rationella och se till att förmögenheten förräntar sig så att de kan ha ett bekvämt liv tills hjärtat lägger av, och ändå är det så pass få som faktiskt gör det.

Det kan förstås bero på att de egenskaper som gör en kapabel att hantera en bisarrt stor förmögenhet är raka motsatsen till de egenskaper som gör en villig att köpa lotter. Lotterier är en skatt på dumhet. Det är den främsta orsaken till de riches-to-rags-historier som florerar om folk som Hammer och Tyson, liksom om lotterivinnare som nu lever i samma fattigdom som de kom ifrån.

Av samma anledning sägs det att familjeförmögenheter varar i tre generationer. Den första tjänar ihop den, den andra förvaltar den, den tredje slösar bort den. Patriarken som började med ingenting och slet ihop till ett IKEA, han fortsätter flyga turistklass för han har inte glömt vad pengar är värda. Hans barn har varit rika större delen av sina liv, men de uppfostrades av någon som arbetat hårt och förmodligen minns de också hur det var att inte ha pengar. Sen har vi barnbarnet, Paris Hilton-typen, som aldrig känt till något annat än att ha hur mycket pengar som helst. En ekonomisk flodvåg senare är familjen tillbaka där den började.

Vidare har vi förstås alla parasiter. Jag försöker tänka mig in i situationen att någon närstående - en av mina bröder, en god vän - plötsligt sitter på 200+ miljoner, och jag kan verkligen inte tänka mig att jag skulle dyka upp vid hans dörr med önskemål och krav och besvärligheter. Ändå händer det tydligen varenda storvinnare; folk från det förflutna dyker upp ur ingenstans och vill ha pengar. Den spontana frågan gäller förekomsten av skam i deras kroppar. Detta kanske beror på att jag inte har mycket större krav på livet än att träna, skriva och resa, vilket jag kan göra redan nu. Jag har svårt att tänka mig en bättre lotterivinst än Trisslottens femtiotusen-i-månaden-grej, men jag antar att det finns gott om folk som hellre tar 200 friska mille, och det är väl också de som angriper plötsligt rika avlägset bekanta.

Jag växte upp under behagliga men hyggligt blygsamma omständigheter (jämfört med andra stenrika vitingar, alltså, inte jämfört med världssnittet). Jag vet pengars värde även om mina föräldrar inte lyckades lära mig att respektera dem. Dessutom har jag tillräckligt med ekonomisk och matematisk visdom för att veta att lotterier är ett dåligt drag i livets spel (i allmänna termer; jag funderar på ett inlägg om detta). Detta gör att jag efter att ha rannsakat min hjärterot faktiskt fortfarande tror att jag skulle göra det klipska om jag hittade 215 miljoner i bakfickan.

Visst, mitt liv skulle förändras. Men den där guldtoaletten och brevduveuppfödningen, de skulle nog förbli högst teoretiska.

En timmes skuldlättnad

I dag är det Earth Hour. Om du bott i en isoleringstank så är det alltså den fantastiska högtid när det är tänkt att man ska släcka lite lampor i en timme och därmed rädda miljön eller i alla fall göra människor medvetna om att miljön behöver räddas. De flesta såna här jippon har som primär (oftast enda) funktion att döva välmående medelklassmedborgares skuldkänslor över att vara välmående medelklassmedborgare och lätta trycket från kunskapen om hur de håller sig välmående och medelklass, men Earth Hour är ett osedvanligt blatant exempel.

Under 0,0114% av året drar vi lite mindre elektricitet och sen tänder vi glatt alla lampor, surfar lite på internet medan vi tittar på TV och kör en omgång tvätt och en omgång disk som vi smutsade ner genom att äta mat som forslats till oss från andra sidan planeten. Normalt är jag inte den som inte respekterar en liten förbättring (det är bättre att, säg, spöa upp folk 364 dagar om året än att göra det den sista dagen också), men det här är nog den minsta förbättring jag kan föreställa mig utan att börja hicka.

Tanken sägs vara att öka medvetenheten om energi- och miljöproblem. Jag skulle vilja föra till protokollet att jag bestämt hävdar att det inte finns en enda människa i världen som a) hört talas om Earth Hour, b) har någon som helst möjlighet att deltaga, samt c) inte redan kände till energi- och miljöproblemen. Alla vet att det är bra att inte slösa elektricitet. Ingen blir överraskad av detta.

Earth Hours enda effekt är alltså att välbärgade elslösare tillåts känna sig miljövänliga och lite behagligt hippiedjupa utan att faktiskt göra något jobbigt, för det är ju, ni vet, jobbigt. För att uppnå denna effekt konsumeras oberäkneliga mängder pengar och energi och om nettoresultatet blir positivt ska jag raka en pingvin.

Själv är jag på jobbet under Earth Hour så jag är inte involverad i beslutsprocessen kring huruvida ljusen kommer att vara tända eller släckta, men när jag går hemifrån i kväll kommer jag att släcka precis lika mycket som jag brukar, varken mer eller mindre.

Fritid, pengar och valmöjlighet

Svenskt Näringsliv släppte i dag en studie som visar att Sveriges höginkomsttagare snittar mer arbetstid än låginkomsttagarna, vilket sägs emotsäga klassisk socialistisk teori. Det gör det säkert också även om jag inte kan minnas att det var just relativ arbetstid som Marx grundade sina teser på. Jag är i och för sig ingen större student av hans skrivelser (jag har ett exemplar av Kommunistiska manifestet i bokhyllan men det är ungefär så långt som jag kommit) så ni ska inte lyssna på mig.

Den poäng jag tycker behöver göras i sammanhanget är att medan Sveriges höginkomsttagare väljer att arbeta så mycket så har låginkomsttagarna en situation - oavsett om den orsakats av ett grymt öde eller av egna val i det förflutna - som gör att de måste arbeta ungefär så mycket som de gör, till den lön de får. En undersköterska kan inte plötsligt välja att arbeta 150% och få 50% mer i lön. Sen kan det diskuteras huruvida hon borde kunna det, men för närvarande kan hon inte, medan en VD på ett fläskigt företag kan ta något annat tillgängligt uppdrag (borde finnas en del) om han känner för att få mer fritid och är beredd att avsäga sig lite pengar för den sakens skull. Avgångna VD:ar brukar återfinnas i mer än en handfull blandade styrelser.

Undersköterskan har också problem med att ändra sin situation åt andra hållet. Till skillnad från de flesta VD:ar har hon förmodligen inte ett par årslöner på buffertkontot och hennes lön räcker inte till mycket mer än att hålla liv, hus och familj igång. I korthet är det inte primärt fritiden eller pengarna som skiljer VD:n och undersköterskan åt, utan valmöjligheten. Jag påminns om herre/slav-studien där två råttor placerades i två lådor som emellanåt elektrifierades, båda samtidigt. Den ena råttan hade tillgång till en spak som stängde av strömmen, och den stängde då av strömmen i båda lådorna. Råttan med spaken mådde mycket bättre och upplevde mindre stress än råttan som försmäktade utan spak, trots att de fick precis lika mycket elektricitet i sig.

Det denna studie visar - om än enbart på råttor, och mitt superskurkstipendium har ännu inte godkänts så vi får nog vänta på liknande resultat hos människor - är att det viktiga egentligen inte är hur mycket ens liv suger utan hur mycket kontroll man har över det. VD:n har sin spak; han väljer bara att inte dra i den. Jag har svårt att sympatisera med honom över det, och jag kan inte heller se hur det ogiltigförklarar den marxistiska tes som är mer relevant i sammanhanget: överklassen bygger sitt välmående på underklassens arbete. Finns det någon någonstans, oavsett politisk tillhörighet, som med bibehållen ärlighet kan påstå annorlunda?

Spekulativ fiktion är inte alltid överlägsen

Jag har tidigare uttryckt min övertygelse om den spekulativa fiktionens överlägsenhet, men det är också sant att den inte alltid är det optimala valet. Då jag så sent som i morse läste ut en bok som utmärkt exemplifierar detta griper jag nu tillfället i akt och förklarar saken.

Boken i fråga heter The Boy in the Striped Pyjamas och handlar om Bruno, en tysk nioåring som till sitt stora förtret tvingas lämna sitt feta femvåningshus i Berlin och i stället flytta till ett trångt och trist trevåningshus nånstans långt ute på landet. Orsaken till detta är att hans far fått tjänsten som lägerkommendant för Auschwitz. Det är alltså ingen munter historia, det här. Bruno tar sig promenader längs lägerstängslet och blir sedermera vän med den jämnårige Schmuel, som bor på andra sidan.

Vid första anblicken kan boken tyckas vara ett typiskt exempel på nackdelarna med skenbart korrekt historisk fiktion. Handlingen bygger på att Bruno, som alltså är son till en högrankad nazitysk, är så dramatiskt okunnig om vad som pågår att han inte ens vet vad en jude är och inte heller huruvida han själv är en. För honom är människorna på andra sidan stängslet bara lite udda; de bor i stor trängsel och är likadant klädda allihop, i randiga pyjamasar. Schmuel verkar ha en något bättre uppfattning om vad Auschwitz är för något, men även han är märkligt okunnig för att vara intern i ett koncentrationsläger, nioåring eller ej. Boken (och filmen) har också fått en hel del kritik, bland annat för detta. Man kan alltså tycka att jag hellre hade sett bokens handling utspela sig i en fiktiv totalitär stat, kanske i framtiden, i ett påhittat förflutet eller någon form av parallellvärld.

Det gör jag inte. Vi ser handlingen genom Brunos ögon och berättelsens emotionella kraft är helt beroende av att vi förstår var han är men han inte gör det. Bruno är inte berättarjaget, men allt vi ser och hör tolkas genom Brunos hjärna. Vi begriper varför Schmuel är mager och gråhyad och har på sig samma smutsiga kläder varje dag medan det för Bruno bara är kuriositeter, och det är därför som historien blir så förbannat kuslig. Den effekten hade man aldrig kunnat uppnå utan att använda en verklig förlaga. Vår förkunskap är absolut nödvändig.

Där har vi med andra ord ett exempel på när min tes inte håller. De exemplen hör, hävdar jag bestämt, till undantagen, men de finns. Och i fall som The Boy in the Striped Pyjamas är de definitivt värda en näve felaktigheter.

För enkelt för att få bli fel

I går tillbringade jag en timme eller två på Varbergs fästning, som numera innehåller ganska få ockupationsdanskar och i gengäld ökat mängden museimaterial ansenligt. Bortsett från Bockstensmannen, kulan som dödade Karl XII och diverse andra utställningar stötte jag även på Vetenskapelsen som både var en trevlig överraskning för mig och är ett trevligt initiativ i allmänhet. Kunskap kan man inte få nog av, särskilt inte om ett så vida missförstått koncept som evolutionen. Jag minns en dagstidningsartikel som hävdade att mänskligheten höll på att evolvera kraftigare tummar på grund av allt sms:ande. Med andra ord skulle en komplex organism med en reproduktionscykel på minst tio år ha hunnit evolvera märkbart på grund av ett max femton år gammalt fenomen, och det är bara en av många absurditeter i det stycket idioti.

Det var en rätt rolig utställning även om den rent faktamässigt inte hade mycket nytt att lära mig (även om jag faktiskt inte visste att jag delar hela 75% av mina gener med mögel), men det gjorde mig gravt besviken att den envist hävdade två vanliga och vida spridda missuppfattningar som är så lätta att få rätt på att de helt enkelt inte får lov att bli fel i en utställning som så föredömligt rabiat predikar Darwins läror.

Den ena är påståendet att människan härstammar från aporna. Det är i bästa fall en sanning med modifikation, och i värsta fall en ren lögn. Vi härstammar inte från moderna apor och inte ens från någon varelse som har särskilt mycket mer gemensamt med moderna apor än med oss. Vi och aporna har gemensam härstamning, men det är inte alls samma sak.

Det är möjligt att vår senaste gemensamma förfader var något som vi i dag skulle kalla "apa", men det är aldrig det som påstås, och att komma med såna uttalanden som att vi härstammar från aporna är att spela kreationister rätt i händerna. Vi behöver inte fler dumskallar som Mike Huckabee med sitt "If you want to believe that you and your family came from apes, that's fine. I'll accept that. I just don't happen to think that I did."

Den andra är uppfattningen att evolutionen automatiskt leder till vissa önskvärda resultat. Utställningen hävdade till exempel att om man placerade fiskar i en mörk miljö så skulle de efter en säck generationer förlora synen. Det är inte alls säkert. För att det ska hända måste en mutation uppstå som gör bärarens syn sämre och ökar hans reproduktiva framgång, eller så måste hippa fiskbrudar börja toktända på hanar med dålig syn (hur de nu ska veta det i mörkret) eller nåt åt det hållet.

Man kan titta på vilken djurart som helst, inklusive oss själva, och snabbt hitta bevis för att den här synen på evolution är helt felaktig, men den lever kvar lik förbannat. Det är en sak när den förespråkas av oförargliga kafferastsnackare, och en helt annan när den basuneras ut av en skenbart kunskapsspridande museiutställning.

Jag förstår inte den andra sidan

Jag har hört sägas att medan högerfolk tycker att vänsterfolk har fel, så tycker vänsterfolk att högerfolk helt enkelt är onda. Som vänstervriden borde jag väl förolämpas av detta, men jag tycker nog att det ligger något i det.

De flesta högermänniskor kan titta på mina åsikter och - även om de inte håller med - i alla fall förstå varför jag har dem. Vi har olika premisser och olika mål, men jag förefaller för dem inte som någon från en annan planet. I skarp kontrast till detta skulle jag vilja säga att jag helt ärligt inte förstår högerfolk.

Jag förstår inte varför de har något emot att vuxna frivilligt gifter sig med varandra. Jag förstår inte varför de vill tvinga kvinnor att föda oönskade barn. Jag förstår inte varför de vill bekämpa brott med metoder som aldrig i mänsklighetens historia har fungerat och har kassa odds på att fungera i framtiden. Och jag förstår verkligen inte varför de hellre vill att en oskyldig människa lider än att hon slipper lida.

Jag tror att detta beror på att mina utgångspunkter har att göra med sådant som faktiskt finns och spelar roll, medan en konservativ utgångspunkt bara är vettig om man håller med om den. Livets okränkbarhet saknar logisk grund; man accepterar den antingen som ett axiom eller låter bli. Så är det med alla fundament för liknande åsikter: mänskliga rättigheter, fasta principer och så vidare. Inför den som inte okritiskt accepterar dem faller livsåskådningen platt.

Jag kan begripa varför man vill basera sina åsikter på sådana premisser (även om jag inte begriper hur man lyckas med det). Tradition är en stark kraft och en livssyn som min leder till resultat som ibland är inkongruenta med de traditioner som sitter som urreflexer i vår kollektiva ryggrad. Till exempel kan jag, en hyggligt fanatisk förespråkare av fri abort, inte samtidigt hävda att det är något så speciellt med passagen genom en kvinnas könsorgan att spädbarnsmord är kategoriskt fel, vilket till och med sticker i mina egna ögon.

Kön är ointressant

Häromsistens hörde jag talas om försök att införa ett könsneutralt pronomen - hen - i det svenska språket. Eftersom jag fick denna information via en spalt som var emot det och aldrig tidigare hört talas om saken så antar jag att det inte går särskilt bra, men det kunde man ju hur som helst ge sig fan på. Det lär inte heller lyckas inom min livstid, men det är en fantastisk idé.

Om vi inte hade råkat växa upp med könsbundna pronomina hade vi sett dem som de bisarrheter de är. Tänk på saken. Så fort man pratar om någon, verklig eller hypotetisk, hinner man inte mer än en halv mening förrän man måste välja mellan att definiera hur deras könsorgan ser ut och att använda klumpiga omskrivningar, oavsett om könet är relevant eller inte, vilket det ytterst sällan är, eftersom det är något av det minst intressanta man kan säga om en människa.

En persons kön är intressant för två grupper av människor som i de flestas fall är ganska små: vårdpersonal och sexpartners. Det är inte ens alla potentiella sexpartners som bryr sig, även om en överväldigande stor majoritet föredrar att inte bli överraskade när de drar byxorna av en ny älskare. För alla andra är könet ungefär lika spännande och relevant som, tja, ögonfärg eller huruvida man föredrar ljus eller mörk choklad. Jag älskar mörk choklad men inte fan finns det ett särskilt pronomen för det och jag är inte ett dugg intresserad av att ta reda på någons chokladpreferenser innan jag kan prata om personen i fråga utan att använda uttryck som "personen i fråga".

Ändå har vårt samhälle - liksom de allra flesta jordiska samhällen - valt att sätta kön och könsidentitet (ett ord som kräver ett eget inlägg då jag inte ens förstår vad det betyder) på piedestal och betrakta dem som fantastiskt viktiga. Detta är en tradition som jag antar började när Ugg och Zog ville markera en klar skiljelinje mellan sig själva på ena sidan och Ugga och Zogga på den andra. På den tiden kanske kön rentav var hyggligt relevant, men det har vi lämnat långt bakom oss. Tyvärr lever de här instinkterna kvar, och de progressiva rörelser som borde vara piggast på att bli av med dem verkar i stället fanatiskt beslutna att kvarhålla dem. Feminismen borde anstränga sig för att i möjligaste mån sätta likhetstecken mellan kvinnor och män, inte använda varje flyktigt tillfälle till att markera skillnaderna. Jag förstår varför marginellt intelligenta medelålders män gärna fastställer sin tvivelaktiga manlighet, men varför gör unga arga attackflator samma sak? De om några borde i stället propagera könets irrelevans.

Halvsvält

Lite bakgrund för dem som inte känner mig och/eller huvudsakligen träffar mig när detta inte märks så mycket: jag är lite av ett hälsofreak. Jag var överviktig, gick ner i vikt, och blev beroende, så nu är det daglig träning och järnkoll på vad jag stoppar i mig. Metoden jag använde var den som fungerar (tyckte det var bäst så): mer motion, färre kalorier.

Detta har bland annat lett till att jag irriterar mig en hel del på den flod av trenddieter som aldrig tycks sina. Atkins och GI är väl de två mest poppis just nu, och de föranledde mig till att planera något som jag tänkte kalla för Stora Fettprojektet 2010, där jag skulle bevisa att det går alldeles utmärkt att bli tjock utan att äta kolhydrater, tvärtemot dessa dieters mer fanatiska förespråkare. Tyvärr var Stora Fettprojektet 2010 helt enkelt för äckligt för mig (seriöst, jag gillar både bacon och grädde, men att bara vräka i sig fett och ingenting annat hade blivit gammalt väldigt fort) och dessutom vill jag ju inte bli tjock.

Det viktiga att komma ihåg är att det som fungerar är att förbränna mer än man konsumerar. Alla metoder som påstår att de fungerar på något annat sätt är antingen lögn eller farliga, ofta båda. En av dessa lanserades av nåt slags fransman och går ut på att man varannan dag knappt äter nåt och varannan dag frossar i precis vad man vill. Teorin bakom är att metabolismen blir så knallad att den varken vet ut eller in, med resultatet att man går ner i vikt. Det finns även en vettigare variant av denna diet där man äter normalt varannan dag och svälter sig varannan dag, men hur den fungerar är ju inget större mysterium. Det blir färre kalorier och en svältdag kan man ta sig igenom hur klenhjärtad man än är.

Jag misstänker att det inte är något mysterium med frosserimetoden heller; metabolismpratet är bara hokus-pokus och normala människor äter helt enkelt inte nästan dubbelt så mycket de dagar de får lov att äta. Jag är dock inte svårare än att jag kan testa nya saker, och eftersom jag lyckas kombinera min hälsofreakighet med både sockerberoende och alkoholism (ni ser, jag har det inte lätt) verkade ju den här metoden vara en bra sak att testa.

Jag har inte hållit på länge (i morgon blir min femte ätardag), men så här långt är det faktiskt rätt remarkabelt. Jag mår bra, är lycklig, träningen går sagolikt (kan även vara att det äntligen går att löpträna utan att klafsa genom snö) och i största allmänhet är jag enormt nöjd.

I dag åt jag två skålar sockerfri fettfri yoghurt och ett äpple. Okej, det är inte Christian-Bale-inför-The-Machinist-nivåer men jag är inte Christian Bale och vill inte se ut som han gjorde i The Machinist, och det är hur som helst i samma härad. Dagen innan åt jag precis vad jag ville och det tänker jag göra i morgon också, vilket gör det betydligt behagligare att inte äta nåt i dag. Ta mig fan om jag inte har hittat en skum dietmetod som jag faktiskt tycker om.

Jag lär väl inte hålla på för alltid, men det är rätt beroendeframkallande. Så länge jag mår så här bra och vikten inte börjar bete sig dumt så kan jag inte se att jag slutar förrän något särskilt händer, typ en resa där jag inte vill gå omkring och låta bli att äta halva tiden.

Ett hav av frågetecken

I dagens Metro förekom följande notis:

En chef för ett behandlingshem utanför Jönköping får kritik av Socialstyrelsen sedan han låtit en intagen missbrukare provsmaka ett vitt pulver för att reda ut om det var narkotika eller inte. Jo, sa missbrukaren, det var kokain. Fast det var fel, visade det sig. Pulvret var ofarligt.

Är det bara jag, eller ställer denna korta text tio gånger så många frågor som den besvarar? Låt oss gå igenom det punkt för punkt.

- Någon har ett oidentifierat vitt pulver.
- Han misstänker att det är kokain.
- Han vill utröna om så är fallet.
- Han tycker att detta är viktigare än att de knarkare han vårdar undviker knark.
- Så han ger pulvret till en intagen.
- Som gladeligen smakar.
- Och tycker sig märka att det är kokain.
- Men det är det inte.
- Det är något helt annat.
- Som är ofarligt.

Varför hade han pulvret? Var hade han fått det ifrån? Varför trodde han det var kokain? Varför var han osäker? Hur blev ett sånt svin behandlingshemschef? Hur kom det sig att hans patient inte hade några problem med att testa lite possible-kokain? Vad fick patienten att tro att det var kokain? Och vad i helvete var pulvret?

Det känns som om det finns en förklaring begravd nånstans där inne, men journalisten brydde sig tydligen ännu mindre om att reda ut det än behandlingshemschefen brydde sig om sina patienters tillfrisknande, eller så låg det en ogenomtränglig dimma över hela historien, vilket inte förefaller osannolikt.

Men tja, det var i alla fall en notis som fick mig att hicka till på tåget och försåg mig med ett klentroget skratt. Alltid något.

Varför är ordet så viktigt?

I sin spalt Varför vill ingen kalla sig feminist längre? undrar Jessica Jönsson just det hennes spalt heter. Hon har rätt i sak; ordet "feminism" är inte hippt längre. Den främsta anledningen till det är att dess största förespråkare och representanter under den 00-tals-feminismvåg som hon nu idealiserar var just såna som hennes idoler Linda Skugge och Gudrun Schyman, som ville uppnå jämställdhet genom att trycka ner män snarare än lyfta upp kvinnor. De skrämde bort oss som inte var rabiata och/eller hade en Y-kromosom, och ordet besudlades, kanske permanent.

Jag undrar däremot varför det spelar roll. Även om ordet inte längre är populärt så finns allt det stod för fortfarande kvar. Dess värderingar är mainstream. Nej, vi har inte uppnått total jämställdhet. Ja, det finns en hel del kvar att göra. Men de frågor som var stora för tio år sen finns nu i varje svensks huvud. En av anledningarna till att ordet inte är på modet längre är att majoriteten nu omfattar rörelsen bakom. De socialt konservativa förlorade, som vanligt.

Jessica Jönsson verkar inte hålla med om detta utan anser att själva jämställdheten tagit steg bakåt i takt med att ordet "feminism" gått ur modet. Jag tror att det intrycket snarare kommer av att hon nu är en trettioårig socionom i stället för en tjugoårig student. Man träffar andra människor, läser andra tidningar och ser i största allmänhet en helt annan värld när man genomgått den förändringen. Det fanns aldrig en tid när snygga och smala tjejer inte var idoler, hon bara upplevde det så eftersom det var den världen hon levde i då.

Det enda som egentligen hänt är alltså att vi förlorat ordet, och är det mycket till förlust? Jag har alltid tyckt att det var ett särdeles illa valt ord. Borde inte egalist eller nåt liknande ha passat mycket bättre? Men jag måste säga att ordet passade ytterst väl till den rörelse som hade Skugge och Schyman i spetsen. Där kände jag mig aldrig hemma eller välkommen; min roll var att vara en ond kvinnoförtryckande karlslok och alla försök att vara något annat besvarades med fnysningar och klappar på huvudet.

För att byta ämne en smula: just detta med ord som tillskrivs enorm vikt fascinerar mig. Jag tänker på svartsminkade pseudorebeller som använder titeln "häxa" och av någon oförklarlig anledning förväntar sig att folk då ska höra "person som erkänner sig till en under hundra år gammal religion som låtsas vara uråldrig" i stället för "akromegalisk kärring som förvandlar folk till grodor", eller satanister som blir förbannade när folk tror de dyrkar Satan. Det hade varit så enkelt att använda ett annat ord, men det vägrar de. Varför? Search me. Jag antar att man med deras logik lugnt kan kalla sig pedofil (det betyder bara att man tycker om barn, inget fel med det) och om andra då tror att man våldtar barn så är det deras dumma fel.

Det förflutna var skit

Det är inne - och har så varit ett bra tag - att glorifiera det förflutna. Inte socialnostalgiskt, tack och lov, men väl på ett sätt som ringaktar nutiden och våra framsteg. Det ska vara naturligt och organiskt och stenåldersdieter, tillsatsfritt och frånkopplat och naturligt, och så naturligt och naturligt också. Bortsett från att "naturligt" är ett av de mer meningslösa orden i språket (jag har hittills aldrig sett något onaturligt) så visar det på en otäck okunskap om var vi är och varför vi kom hit.

Det finns en anledning till, för att parafrasera Pratchett-Gaiman, att hela mänsklighetens historia har varit en enda lång strävan att komma så långt bort från naturen som möjligt. Det finns en anledning till att vi gjort allt vi har kunnat för att förändra grödor och avla monstruösa boskapsdjur och i största allmänhet göra världen annorlunda.

Den anledningen är att det förflutna var skit. Riktigt mycket. Det är viktigt att komma ihåg det när koftbärare hackar på genmodifiering (oftast utan att veta varför) och tillsatser och sånt de betraktar som fusk. Människor hankade sig fram i världen i tusentals år och gjorde sitt bästa för att anpassa den efter sina behov. Först de senaste århundradena har vi verkligen kommit någonstans, vilket i sin tur har orsakat all lyx du ser runt omkring dig just nu.

Bildskärmen du läser detta på, till exempel. Den existerar för att någon annan kan producera såna sjuka mängder mat alldeles ensam att han inte bara föder sig själv och sin familj utan killen som designade bildskärmen, killen som byggde den, och dig. För att inte tala om alla andra som behövdes för att mina briljanta ord skulle nå ditt förväntansfulla sinne - programmerare och försäljare och jag vet inte hälften av dem.

Av någon anledning finns det en hyggligt stor och väldigt högljudd klass människor som inte är förtjusta i detta utan tydligen föredrar att vi alla odlar tomater för hemmabruk. Personligen är jag glad att tomatodlandets ädla konst utvecklats från "plocka små torra tomater" till "producera stora goda saftiga tomater" så att jag kan gå och handla tomater precis när jag vill i stället för att tillbringa oändliga arbetstimmar med att eventuellt utvinna några stackars småtomater ur balkonglådan.

Det här gäller inte bara mat. Vi har kommit otroligt, nästan bisarrt långt... och motståndarna till det tjatar så högt om saken att det finns en allmänt spridd uppfattning om att det där med framsteg inte är något vidare. Nej, vi har tappat kontakten med naturen och vi vill inte ha det som vi har använt tusentals år till att skaffa oss.

Jag tycker det är dags att visa framstegen lite respekt i stället. Vi lever liv som människor för bara hundra år sen hade betraktat som direkt paradisiska, och det blir bara bättre. Det beror på teknik och forskning och vetenskap och viljan att forma världen. Det är saker vi borde premiera och beundra, inte se ner på för att vi själva hellre står upp till knäna i hästskit.

Min kompis Oscar

Slänger in ett kort inlägg när jag nu kom på att det är Oscargalan i natt. Jag har sett fem av de tio nominerade för Bästa Film och ingen av dem förtjänar priset. Precious kommer klart närmast men den når fan inte riktigt ända fram. Inglourious Basterds är en live-action-serietidning, A Serious Man demonstrerade hur långt bröderna Coen har sjunkit sen sina paraddagar i slutet på nittiotalet, Up in the Air är riktigt bra men inte Bästa Film-bra och Avatar... suck, Avatar.

Det riktigt patetiska är att fanskapet kommer att vinna. Det är min officiella förutsägelse: Avatar vinner på ren hype-Cameron-specialeffekter-princip. Den får priset för att James Camerons förra film fick det och han har pysslat med den här filmen sen dess (tolv år), för att det tjafsades oavbrutet om den, och för att den är snygg att se på. Att den har mellan noll och intet att bidra med till filmkonsten är i sammanhanget irrelevant.

Det här är en ganska safe förutsägelse. Om jag har rätt så har jag rätt, om jag har fel så gött: världen är bättre än jag trodde.

Några fler förutsägelser: Up som bästa animerade film (okej, den var för lätt), Avatar för cinematografi, art direction och visual effects, och... jag har inte mer att komma med. Det var som fan. En gång i tiden hade jag sett de flesta nominerade filmer innan det var dags för prisutdelning, men nu är jag glad om jag har kryssat av en.

Lägg dödsskulden rätt

I förra veckan dog en liten pojke i hjärnhinneinflammation efter att ha skickats hem från akuten åtta timmar tidigare. Detta är naturligtvis fruktansvärt tragiskt, något som ingen vill ska hända och något som vi i möjligaste mån ska förhindra. Det vi däremot inte bör göra är att reagera så som vi kollektivt alltid gör när något liknande händer. Då börjar det pratas om okunniga och oengagerade läkare, och föräldrar uppmanas att stå på sig och kräva.

Jag hoppas att den här händelsen utreds ordentligt och att det görs en bedömning om huruvida det var rimligt eller inte att skicka hem Neo med tanke på de symptom han visade upp. Jag saknar - liksom de allra flesta - kompetensen att göra den bedömningen. Det jag däremot vet är att akutmottagningar tar emot obegränsade mängder barn med feber och oroliga föräldrar, varav många har läst eller hört att de ska stå på sig och aldrig ge sig.

Om läkarna skulle testa varenda feberdrabbat barn för hjärnhinneinflammation och alla andra sjukdomar som kan orsaka symptomen så skulle... tja, ingenting, för det kan inte hända, för det är logistiskt helt omöjligt. Sjukvårdspersonalen är tvungen att sålla. Vi vill inte att de ska köra stora testbatteriet på varenda inkommen patient, för då har de inte tid med ens en tiondel av alla inkomna patienter.

Då och då får vi läsa om en patient i den öppna psykvården som begått självmord. Allt som oftast skrivs det att patienten har förvarnat om detta. Det som aldrig nämns är att det var tionde eller femtionde eller femhundrade gången som patienten sa att han skulle begå självmord, eller att personalen inom psykvården hör självmordshot efter självmordshot men väldigt sällan ser dem bli verklighet. Det är komplett omöjligt att ta vart och ett av dem på allvar. Återigen: vi vill inte att de ska göra det. Psykvården har ont nog om resurser som det är.

Om någon ska angripas för den här typen av händelser så är det inte - utom i de sällsynta fall då det verkligen var inkompetens som orsakade eländet - läkarna eller sjuksköterskorna som ska vara målet, utan politikerna som delar ut resurserna till vården, politikerna som stod bakom nittiotalets psykvårdsreform som skickade ut tusentals sjuka människor i samhället, politikerna som försätter våra vitklädda räddare i situationen att de måste välja mellan pest och kolera, och ibland förlora en patient på grund av det.

Krossa normen med en annan norm

I helgen tillbringade jag ett klart signifikant antal timmar i diverse bilar, och som en naturlig konsekvens av detta loggade jag också mången radiolyssningstimme. På så sätt hände det sig att jag hörde en intervju med en dittills för mig okänd svensk musiker som kallar sig Moto Boy, vars uttalanden visade sig leda till ett utmärkt parti floskelbingo.

Till exempel berättade han om det tillfälle då han använde en hårdrocksgitarr trots att - häng med nu - det han spelade inte var hårdrock. Samtliga i bilen chockades av detta kontroversiella drag. Han förklarade sig med att han tycker att normer är tråkiga och så fort det finns en norm vill han genast bryta mot den. Det gick honom tydligen helt förbi att sådana åsikter är just normen för självmedvetet alternativa musiker som han och att det uttalandet därmed lät mig kryssa i en schysst mittruta på bingobrickan.

Det intervjuaren dock fann allra mest intressant med denne Moto Boy var att han tycker om att använda läppstift trots att han är man, och själv kunde han inte prata sig mätt om saken. Han talade länge och väl om hur coolt det var med läppstift på män, men det var tydligen inte coolare än att han kunde tänka sig att erkänna - i ett oväntat ögonblick av ärlighet och självinsikt - att han själv skulle sluta med läppstift om det någonsin blev vanligt bland män och i stället leta reda på något annat sätt att vara originell på. Lycka till. Det har inte gått så bra hittills.

Som slutkläm på läppstiftspratet gjorde Moto Boy klart att den svenska heteronormen kunde må bra av att höra att en man med stor, röd, pussvänlig plutmun är en riktig karl. Med andra ord är det Moto Boy som bestämmer vem som är och inte är en riktig karl. Hur detta inte är bara en ny norm, lika förtryckande som normerna han så intensivt avskyr, förklarade han inte.

Riktig originalitet och normfrihet hittas inte i låtsasalternativa rörelser vars interna kontrollmekanismer är precis lika hårda som det så kallade mainstreamsamhällets. De hittas i enskilda människor som gör vad de vill oberoende av vad andra gör. Människor som bär läppstift om de tycker om det och annars låter bli, oavsett vad omvärlden tycker om saken. Medvetna försök att krossa normer och maktstrukturer leder allt som oftast till etablerandet av nya normer och maktstrukturer vars entusiastiska förespråkare glatt inbillar sig att de är annorlunda än alla andra som dömer och bestämmer och styr och dikterar.

Jag håller med Christer Lindarw: när Fredrik Reinfeldt kan anlända till riksdagshuset i blus och kjol och ingen bryr sig, då har vi kommit nånstans. Inte när tidningarna fylls av skriverier om statsministerns klädval, och verkligen inte när en lättdjup gitarrist som knarkar illusoriskt utanförskap tjatar om att han gillar att sminka sig.