Den hala backen

I dag fick jag veta att en vän till mig utan att veta om det hade umgåtts med kvinnan som av pressen fantasifullt döpts till HIV-kvinnan. Min spontana fråga var om hon verkade redig privat, men jag visste förstås vad svaret var innan jag ens hade kommit fram till frågetecknet. Det är klart hon verkar redig. Jag är rätt övertygad om att hon är det också.

Det är kanske inte tänkt att man ska vara så här förstående - särskilt inte när man som jag hyser en själverkänd brist på förståelse för sina artfränder - men jag kan se hur man hamnar i hennes situation. Det är ingen ursäkt, jag försvarar inte att hon inte berättade, men jag kan inte säga att jag inte hade kunnat göra samma sak.

Att man är HIV-positiv är inget man säger på första dejten. Hur många människor skulle gå med på en andra dejt under de omständigheterna? Nej, man väntar tills det finns nåt slags kontakt innan man säger att man bär på en (numera och i vår del av världen i och för sig endast teoretiskt) dödlig, sexuellt överförbar sjukdom. Men så kanske det börjar hända saker och avbryter man verkligen för att säga "förresten, jag har HIV"? Ja, det är klart man ska. Men det är inte klart att man gör det.

Och efteråt tänker man att vi använde kondom och jag tar bromsmediciner så det gick säkert bra. Det är ännu svårare att berätta för någon man redan haft sex med, och ju längre tid som går desto svårare blir det. Det blir mer och mer allvar och så börjar man prata bröllop och barn och när exakt ska man säga "jo, det där är en fin bröllopstårta, men det är något du borde veta"? Omedelbart, så klart. Men det är inte klart att man gör det.

Så är det oskyddat sex och vid det laget är total förnekelse den enda strategi som låter en förbli mentalt frisk. Barnen kommer och nu är det fan ännu värre; nu hotar man dessa fullständigt oskyldiga varelser som man har skapat ur kärlek, och vid det här laget finns det absolut inget sätt att säga det på som inte leder till att de man älskar mest av allt ser en som en oförlåtlig djävul. Man ska så klart säga det ändå. Men det är inte klart att man gör det.

Vi ska inte glömma hur världen såg ut när hon fick HIV heller. Om jag fick det i dag skulle jag börja knarka bromsmediciner och förmodligen skulle det inte ha mycket mer inverkan på mitt liv än så. Hon fick det 1986, när det fortfarande hette bögpesten, när ambulanspersonal ibland vägrade ta hand om HIV-positiva, när AIDS-offrens kroppar behandlades som giftigt avfall och när man fan inte pratade om HIV. Hon var nitton år gammal. Jag tycker hon verkar vara normalare än man kan vänta sig.

Så alla de som tänker och säger "hur kunde hon" ska ta sig en titt i sitt eget inre. Jag tror de vet precis hur hon kunde göra det, och blott ödets försyn står mellan dem och henne.

Närbild på världsbild

Det är lätt att glömma att folk förr i tiden inte hade samma förutsättningar som vi. Om de trodde saker som förefaller märkliga för oss så var det för att vi har fått en historiskt sett fantastisk utbildning och levt hela våra liv tillsammans med människor som haft samma fördelar. Det är inte svårt att omfatta hyggligt grundläggande vetenskapliga fakta när man i princip badat i dem från barnsben.

Därför är det inte läge att se ner på till exempel Isaac Newton för att det sedermera visade sig att han hade fel om nästan allting. Med de förutsättningar han hade utförde han ett storverk vars like jag inte skulle komma i närheten av om jag så hade tillgång till alla moderna instrument och ett par extra hjärnor. Om han då hängde upp sig lite på bibliska profetior så känner jag att jag kan bortse från det.

Men ibland går det lite långt. Aristoteles lyckades vid något tillfälle räkna till fyra ben på en fluga, skrev med auktoritet ner att flugor hade fyra ben, och tittade tydligen aldrig på en fluga igen i hela sitt liv. Inte bara han, förresten; att flugor hade fyra ben stod i framstående vetenskapliga verk i tusen år, enbart grundat på den store Aristoteles orubbliga ord. Sen var det nån som råkade ta en extra titt på en fluga och fick sig en redig chock.

Detta går inte att ursäkta med att Aristoteles (och alla de som tog hans ord för kanon) inte stod på samma grund som jag. Räkna till sex ska man kunna ändå, och framför allt ska man komma på tanken att kolla två flugor innan man kommer med uttalanden om deras fysiska företräden.

Och så har vi mannen som är själva symbolen för att inte kolla upp enkla saker. Nicolaas Hartsoeker var en holländsk på 1600- och 1700-talen verksam läkare. Han var en av sin tids stora vetenskapliga hjärnor, en av mikroskopets uppfinnare och en mycket entusiastisk användare av det instrumentet. Han beklagade sig över dess begränsningar; till exempel ville han gärna kunna titta in i huvudet på en spermie. Han ritade till och med en teckning av det han i så fall väntade sig få se.

Den här mannen, smart och bildad, trodde alltså att barn fanns färdigt formade i spermierna, planterades i livmodern, växte ett tag och sen stöttes ut för att växa vidare ute i världen. Det var en syn som delades av många av hans samtida och föregångare. Tydligen lyckades alla dessa leva hela sina liv utan att en enda gång lägga märke till att vissa barn faktiskt liknade sina mödrar.

Vad tänkte de? De måste ju ha tyckt att det var en fantastisk slump. Vilket enormt och ofta återkommande sammanträffande, detta att ett barn ibland ser ut som sin mor. Kan det vara Gud Fader själv som har ett finger med i spelet och, jag vet inte, försöker förhindra spädbarnsmord genom att skapa en större anknytning mellan mor och barn kanske? Eller sipprar det in lite mamma i ungen medan den växer till sig i livmodern, hur det nu skulle hända med en färdig människa som bara behöver bli lite större.

Det var den tidens skarpaste hjärnor som tänkte så här, och det får mig att undra vad det är vi missar. Kommer osnutna framtida bloggare sitta och skratta åt de osanningar vi håller för sanna för att vi inte har funderat närmare på dem? I så fall tycker jag att vi har ett jobb att göra: hitta de där förbannade osanningarna innan våra barnbarns barnbarn gör oss till fullständigt åtlöje.

Svarta Hjälmen hade fel

Ibland kan jag känna ett visst mått av vrede när världens skurkar visar sig riktigt banalt korkade, men naturligtvis är det egentligen rätt bra. Ingen vill se smarta filmskurkar i verkligheten, för här i vår värld finns det inte lika orealistiska hjältar som stoppar dem. En människa utan samvete men med den direkt övermänskliga planeringsförmåga som de bästa fiktiva skurkarna uppvisar skulle ta över världen på två kafferaster. Jag utesluter inte möjligheten att det redan har hänt, men i så fall är det trots allt en rätt okej skurk.

När en dumbom åker dit för ett riktigt korkat brottförsök blir jag alltså ofta förbannad eller ger åtminstone ifrån mig en uppgiven suck. Sen finns det de andra tillfällena, när någon avslöjar sig som en träskalle och det enda jag känner är en varm känsla i magen. Visst är det synd att de här människorna finns, men om de nu måste finnas får de gärna vara så här dumma.

Vad det var som provocerade fram denna tanke just nu? En man vid namn Lars-Anders Espert, ordförande för Sverigedemokraterna i Burlöv. Läs och njut. Det kommer väl att dyka upp något försök att ta tillbaka hälften eller så, men ingen annan än de redan frälsta kommer att köpa det. Med lite tur kanske några av dem till och med slutar vara frälsta.

Sådana här uttalanden måste man ofta tala lite om för att den imponerande graden av dumhet eller verklighetsfrånvändhet ska bli riktigt tydlig. Sedan finns det den andra sorten, den där ingenting man rimligen kan säga kan göra det hela roligare. Eller mer tragiskt, beroende på synvinkel. Esperts alster är ett mästerverk i den senare kategorin.

Det är på grund av människor som Espert som jag, trots allt, inte är särskilt orolig över Sverigedemokraterna. Givetvis vore det överjävligt om de fick nåt slags verklig makt, men just nu är deras främsta mål att ta sig förbi fyraprocentsspärren. De hoppas kanske på en vågmästarroll, men inget parti kommer att tillåta att de får en sådan. Kanske kan deras närvaro rentav tvinga fram en högre grad av samarbete mellan de större partierna, vilket jag har svårt att se som negativt.

Jag antar att deras långsiktiga mål är att en hypotetisk massa svenskar som nu går och knyter näven i fickan och är förbannade över ungefär samma saker som Sverigedemokraterna är förbannade över ska se dem komma in i riksdagen, inse att det finns en chans, och så hoppar de upp till fantastiska sex procent eller åtta procent eller tio procent.

Det är en vacker dröm om man är Sverigedemokrat. Om inte, kan man nog vila lugn i vetskapen om att det finns människor som Espert, som flitigt kommer att fortsätta stöta bort alla människor med en IQ över 60. Visst, jag har ingen större tilltro till genomsnittsmänniskan. Det har jag aldrig förnekat. Men till och med jag tror nog hon är kapabel att inse att det händer att barn förföljs. I alla fall ibland.

Partyhattar åt alla

Såvitt jag begriper och förstår är det här mitt hundrade blogginlägg, och det måste ju uppmärksammas på något hejdundrande sätt. Tyvärr finns det inte särskilt många hejdundrande sätt att uppmärksamma det på, och min kreativitet inom området tycks befinna sig nära noll.

Jag funderade på att ha en prisceremoni med kategorier som Bästa Kommentar (det hade blivit den här om killen inte hade gjort fel på de/dem), men det var för överarbetat och larvigt till och med för mig.

I stället ska jag helt enkelt avge ett löfte. Ett sorgligt vanligt fenomen är den långsamma bloggdöden, där en blogg drabbas av längre och längre mellanrum mellan inläggen tills den dör, not with a bang but with a whimper. Det ska i alla fall aldrig hända här. Om (eller snarare när) dagen kommer när det inte är roligt att skriva längre och det bara är en börda att ha en blogg som gnäller efter inlägg, då kommer jag att skriva ett farväl-inlägg och sen lägga ner den. Tills dess ska jag se till att få upp inlägg i en takt som hyggligt motsvarar den jag hittills hållit, och må Gud Fader själv krossa mig annars.

Sådärja. Ni hämtar era partyhattar i lucka två.

Energi att avsky

Mitt i den handfull webcomics jag regelbundet följer finns XKCD, en serie som lyckas med konststycket att vara rolig till och med när jag inte förstår skämten. Det senare händer rätt ofta eftersom författaren antingen är brutalt insatt i osannolikt många olika ämnen eller är duktig på att läsa på. Inom mina egna specialområden är han lika nördig som jag, men han kan imponerande nog vara lika nördig inom en hög andra områden också.

Någonstans fick jag veta att det finns en anti-XKCD-blogg som kallar sig XKCD Sucks. Efter att med gapande mun ha läst igenom några av inläggen kan jag inte annat än skaka på huvudet och undra vad det är för människa som lägger ner energi på nåt sånt.

Killen verkar få kritiken "du kan inte skapa själv så du bittrar ur och förstör" rätt ofta eftersom han har färdiga standardförsvar mot den, men det är inte alls det som är mitt problem med den här bloggen. Författaren kan mycket väl vara kreativ och begåvad och lika smart som ett lastbilslass Einstein, det vet jag inte mycket om. Han kan skriva i alla fall, så han har ju ett visst mått av talang hur man än ser på det.

Det jag undrar är varifrån han får sin energi. Hur kan han hitta motivation, gång på gång, att skriva inlägg efter inlägg enbart om att han hatar en viss webcomic? Vad har den här människan för slags liv som gör att han anser att detta av honom observerade förhållande att XKCD numera inte är lika bra som förr är ett så stort problem att det måste ges intensiv och upprätthållen uppmärksamhet?

Även om han har objektivt rätt i allt han säger (vilket givetvis är omöjligt, men samarbeta lite) så skadar det ingen. Ingen levande varelse far illa av att XKCD har gått och blivit dåligt. Världen har så många problem som är så mycket större än detta att jag blir smådeppig bara jag tänker på det.

Även om XKCD Sucks-mannen är ett väldigt bra och tydligt exempel så är denna hatenergi ett ständigt närvarande element i världen. Vad är det till exempel som förmår människor att med näbbar och klor kämpa emot sånt som inte stör en enda människa någonstans? Gayäktenskap. Kvinnor i armén. Moskébyggen. Unga tjejer i smoking.

En annan orkar inte alltid bry sig om saker som faktiskt spelar roll, och ändå flödar världen över av de här människorna, som valt en harmlös väderkvarn att angripa. Det kan väl inte vara så att destruktiv energi är lättare att frammana än konstruktiv? I så fall är mänskligheten ännu dömdare än jag trodde.

Att hellre ha det kallt och hemskt än varmt och gött

Det är mycket jag inte begriper när det gäller religion, men i någon mening har jag lärt mig att acceptera att det mesta av det är uttryck för världens generella obegriplighet. Det finns dock fenomen som inte låter sig förklaras så enkelt, och bland dem finns de (förhoppningsvis och troligen väldigt få) människor som oregelbundet dyker upp i tidningarna med sina idéer om att införa sharia i Sverige.

Nu är det naturligtvis en gåta för mig varför någon skulle vilja införa sharia någonstans, men här i trakten går det från ett mysterium till direkt surrealistiskt. Jag menar: jag bor i Sverige för att a) jag föddes här och b) jag älskar det. Om jag inte gillade det skulle jag se mig om efter något annat ställe att bo på, och om jag hade starka band till något ställe som var mer i min smak så kan jag inte begripa varför jag skulle stanna här.

Ändå är det just det som de svenska sharia-förespråkarna gör. Det finns ställen i världen som praktiserar sharia. Det finns islamistiska stater. De är inte ens vidare svåra att hitta och deras invandringspolicies är i generella termer inte vidare hårda. Så varför föredrar man att leva i Sverige och avsky det framför att flytta till platser man skulle gilla bättre och där det dessutom är varmt och skönt?

Att bo i Iran, för att ta ett exempel, skulle jag nog inte gilla något vidare. Därför undviker jag att flytta dit. Men om Iran var mer som Sverige, och dessutom hade ett klimat som inte höll en huttrande sju månader om året, då skulle jag börja leta lägenhetsannonser i downtown Teheran.

Jag förstår varför man vill flytta till Sverige. Vi härskar nämligen. Det jag inte förstår är varför man vill bo i Sverige och ändra det som är bra med Sverige. Det man får är då en version av Iran där det regnar och blåser kallt hela tiden. Vad, exakt, har man vunnit?

Ty vi skola aldrig flyga mer

Det isländska askmolnet som orsakat en del rubriker på sistone gjorde att jag tillbringade en trevlig söndagkväll med en strandad och alltför sällan träffad vän, men tydligen har det även negativa effekter. Bland annat (eller kanske rentav huvudsakligen) hindrar det flygplan från att flyga. Jag låtsas inte förstå mig på problemet utan accepterar helt enkelt att så är fallet.

Flygplatser har därmed stängt och planen står på marken. Flygbolagen kräver att flygplatserna ska öppna igen så de kan börja flyga, och det är ju inget konstigt med det. Det konstiga är att det påstås att om de inte får flyga på två veckor går de i konkurs.

Vi pratar alltså här om en mångmiljardindustri som tydligen inte klarar två veckors nerläggning av verksamheten utan att gå fullständigt ad inferis. Privatpersoner råds att ha en buffert som kan hålla dem vid liv i ett år, men hela satans flygindustrin missar det med femtio veckors marginal.

Jag tror inte på det. Det kan helt enkelt inte vara sant att alla dessa gigantiska företag med bixtiotusen anställda och tillgångar på flafftielva miljarder pakistaniska zloty kraschar samman och dör efter två veckor. Om så är fallet, varför har inte fler flygbolag rasat? Om de aldrig är mer än två veckor från undergången, nog måste marginalerna någon gång krascha samman bara på grund av ovanligt väder eller politisk oro eller precis vad fan som helst som kan få folk att flyga mindre?

Ta hösten 2001. Ni minns kanske att det var några flygplan som krockade med några hus och en åker (vars ägare för övrigt är det bortglömda offret i den här historien; alla minns de tretusen döda men ingen minns hans förlorade skörd). All flygtrafik stängdes ett litet tag, och när jag senare det året skulle på kurs med jobbet fick jag åka ensam eftersom ett halvdussin kollegor vägrade flyga. Två månader efter attacken var det alltså en av oss sju som vågade gå ombord på ett flygplan. På något sätt lyckades flygindustrin överleva en så vansinnig paranoia-attack.

Om flygbolagen verkligen är så nära konkurs, så har jag ett tips till eventuella blivande terrorister där ute: om ni ska ta över fyra flygplan och köra in dem i hus, ta inte alla fyra samma dag. Ta ett varannan vecka eller så. Det kanske inte blir samma chockeffekt, men ni lamslår civilisationen genom att ensamma krossa flygtrafiken till småsmulor. Är inte det en schysst merit att ha med sig till terroristparadiset? Det lär impa på de 72 jungfrurna i alla fall. Visst, de lär inte vara svårimpade, men ändå.

Tänk på saken: Om Mohammed Atta och hans homies bara inte hade bränt allt sitt krut på en gång den där septembermorgonen så hade de kunnat permanent förändra hela den moderna världen genom att plantera varenda jumbojet på marken för överskådlig framtid. Det är vad flygbolagen vill att vi ska tro på när de säger att de inte klarar två veckors flygförbud.

Om jag nu har missat något (vilket förefaller mer och mer sannolikt ju mer jag skriver) och det faktiskt stämmer, kan inte till exempel tågbolagen eller staten eller nån annan lämplig aktör köpa upp undergångsdrabbade flygbolag för en spottstyver? Det verkar ju bli en bra affär, för så fort den där vulkanen slutar hosta kommer det att finnas både horder av människor som vill flyga och horder av arbetslösa piloter, flygvärdinnor, flygmekaniker och alla andra som behövs. Århundradets investeringschans, kära läsare. Ni såg det här först.

Framtidens ekonomi

Jag var på väg ut med soporna när en pojke i mellanstadieåldern (antar jag) dök upp för att erbjuda mig chansen att införhandla en majblomma. Jag tyckte det var hyggligt djärvt av honom att antasta en främling mitt i vardagsbestyren på det viset och hade gärna köpt en av honom, men då summan av de kontanter jag bar på mig vid tillfället uppgick till cirka elva och femtio fick jag i stället tacka nej.

Det slog mig att en affärsidé som bygger på att fråga främlingar på stan om kontanter måste lida ganska ordentligt av betalkortens nutida popularitet. Jag menar, vem går omkring med kontanter på sig nu för tiden? De där elva och femtio hade jag bara för att jag behöver en tia för att ta en kundvagn när jag shoppar och för att jag hade lite växel över från nån gång när jag specifikt tog ut pengar för att jag skulle göra något som krävde kontanter, troligen en tur med kollektivtrafiken.

Det måste väl finnas ganska många människor som fortfarande rutinmässigt bär omkring på kontanter, för annars skulle en hel rad tydligen blomstrande industrier gå om intet. Det finns fortfarande tiggare, Alumaförsäljare och liknande hundraprocentigt kontantberoende företag, liksom en och annan affär som inte tar kort. Affärerna lär väl ge sig förr eller senare och låta folk betala med plast, men för resten ser det risigt ut.

Kontanter är nämligen dömda. De existerar endast för att banker och stater tar på sig en massa besvär och kostnader för att låta dem fortsätta existera, och när de institutioner som upprätthåller en situation också är de institutioner som hatar den mest så kan det bara gå åt ett håll. De som vill att kontanter ska finnas har inget inflytande över huruvida de fortsätter finnas. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om jag inte får leva för att se kontanter bli om inte helt avskaffade så i alla fall ett högst marginaliserat koncept, endast älskat av enstaka underliga typer.

Jag är inte först med att säga det ovanstående, och jag är förmodligen inte först med att säga det följande heller, men jag har inte hört någon annan prata om det. När kontanterna är borta och vi (förmodar jag) ännu inte har reformerat det ekonomiska systemet till den grad att alla socioekonomiska skillnader förpassats till glömd historia, hur ska det då gå för människorna i samhällets marginal? Kan du egentligen föreställa dig ett system där en slumpad tiggare kan ta emot betalning via kort, direktöverföring eller, jag vet inte, nån high-tech-lösning inopererad i tinningen? Ska de gå omkring med bärbara kortterminaler eller en lapp med sitt kontonummer på?

Det här är inte ett försök att klaga på utvecklingen genom att påpeka uteliggarnas problem. Jag tycker hur som helst vi borde kunna lösa dem på bättre sätt än att ha folk till att stå och tjata på främlingar om pengar. Jag tycker bara också att det är intressant att tänka på. Tiggare och trottoarnasare har funnits sen en god stund innan det fanns pengar, och nu befinner vi oss i början av en förändring som på allvar kan göra dem obsoleta. Det är så stora förändringar besynnerligt ofta sker: medan vi är upptagna med något annat. Det är inte meningen att omöjliggöra tiggeri - det har vi förgäves försökt göra på tusen olika sätt genom tusentals år - men det kommer kanske att hända som bieffekt.

Jag hoppas bara att det sitter någon socialekonom nånstans med ett anteckningsblock. Vad kommer de här människorna att göra när en dörr stängs för dem, visserligen inte en dörr de var särskilt förtjusta i, men ändock en dörr?

Cherry 2000 år 2010

Tydligen kan fyra av tio enligt Aftonbladets extremt tillförlitliga och vetenskapligt korrekt utförda undersökning tänka sig att ha sex med en robot. Detta anser tidningens relationsexpert (hur blir man relationsexpert?) vara "tragiskt"; att så många kan tänka sig en kravlös relation. Nu var inte frågan huruvida man ville ha en relation med en robot utan huruvida man kan tänka sig att ha sex med en.

Vad är det vi pratar om här? Masturbation. Med ett ovanligt avancerat hjälpmedel. Sist jag kollade ansågs inte vibratorer, dildos och såna där rosa plastgrejer som jag vete fan om jag skulle våga använda vara tragiska, och medan uppblåsbara dockor väl ligger väldigt nära tragedigränsen så har jag missat eventuell upprördhet över deras försäljningssiffror.

Just i fallet med dockorna har jag svårt att se poängen. Jag förstår inte fördelen med att ha sex med en orörlig docka framför att ta hand om det hela på ett något mer traditionellt sätt, men jag är inte heller den som har problem med att andra pysslar med det. Blås upp dockorna och kör hårt, för all del.

Däremot, de här japanska (så klart) robotarna... Jag är inte först i kön till att köpa en. De måste bli mycket bättre än de är innan det ens är intressant, och jag tror inte det blir det ens då. Jag tror jag skulle känna mig rätt patetisk, men det är min egen emotionella bedömning, inte ett objektivt dekret.

Tanken som sådan är det inget större fel på. Robotarna är ju mirakulöst välgjorda; de första jag sett som lyckats passera the Uncanny Valley och är på väg upp ur den. När de har tagit sig hela vägen upp, varför inte?

Visst kommer vissa att bli beroende. Visst kommer vissa att verkligen ha ett förhållande med sin robot, och visst kan det ses som sorgligt. Det finns förmodligen någon där ute som knarkar jordgubbsyoghurt också. Det är så vi människor är, och om man tror annorlunda så är det bara att tillbringa tio minuter med Google. Kom alltid ihåg att det inte finns nåt som är så äckligt, motbjudande eller perverst att det inte finns någon i världen som just i detta ögonblick fantiserar om det medan han runkar.

Men för resten av oss, och jag använder termen "oss" extremt inklusivt, är det ingen större skillnad mellan en sexrobot och en vibrator.

Träning mot tävling, the deathmatch

Eftersom jag i går sprang ett halvmaratonlopp och tycker om att prata om mig själv, så tänker jag prata lite om skillnaden mellan träning/övning och tävling/allvar och hur det kommer sig att den är så stor.

Förra veckan hjälpte jag en go påg att flytta till Malmö, och i hur god form jag än anser mig vara så märks det rätt fort när man använder muskler man inte är van vid att använda. Det visade sig att "bära lådor uppför trappor"-musklerna inte används så vansinnigt mycket när ens primära träningsform är långdistanslöpning, och följden blev en riktigt mysig flera dagar lång träningsvärk som effektivt hindrade mig från att träna. När den väl släppt kändes det inte mycket bättre utan det gick trögt och tungt, och så hade jag alltså en tävling inplanerad.

Det fick bli så att jag sa till mig själv att helt enkelt gå ut lugnt, acceptera en medioker tid och se det hela som övning. Det här var ändå inte main-eventet (det är Göteborgsvarvet och Broloppet, och längre in i framtiden Berlin Marathon) utan bara en liten tävling på vägen, och är man i en svacka så är man. Så jag ställde mig vid startlinjen fullt inställd på att det inte skulle gå något vidare.

Och slog nytt personbästa på distansen med en (1) sekund.

Man undrar vad som hade hänt om jag hade känt mig i form. Så här är det tamigfan alltid. Man kan må skit och känna sig svag och tung och jävlig, men så fort startskottet går så bränner det iväg bara för att man har en nummerlapp på bröstet. Den hastighet jag höll på halvmaran i går har jag inte lyckats hålla på milen de senaste dagarna, men nu flöt jag fram.

En del av det är naturligtvis förberedelser och omständigheter. Inför ett långt träningspass knarkar jag inte sportdryck, jag pastaladdar inte kvällen innan, jag käkar inte energigel under tiden och jag är betydligt sämre uppvärmd och stretchad, men kan de sakerna verkligen göra så stor skillnad som typ trettio sekunder per kilometer (vilket kanske inte låter mycket för lekmannen, men tro mig, det är en ocean)?

Den andra biten är förstås det mentala, och det är här jag får problem med hela min världsbild. Jag märker ju själv att jag springer snabbare och lättare när jag antingen jagar någon eller är jagad. Under loppet i går hade jag en kille i grön tröja precis framför mig, sen precis bakom mig, sen precis framför mig och så vidare tills jag ungefär en och en halv kilometer innan målet gav mig fan på att han inte skulle slå mig och drog förbi. När upploppet närmar sig hör jag skor hamra mot asfalten snett bakom mig, närmare och närmare, och jag kämpar och kämpar men det är hårt om det ska gå.

Personen ifråga glider upp jämsides och jag ser att det är inte gröntröjan utan nån tjej jag inte har sett innan. Genast slappnar jag av. Jag har inga problem med att få spö av en tjej, bara det inte är killen jag har en rivalitet med. Honom slog jag också med en bra bit, och blev nöjd som en irländare med självpåfyllande ölkrus.

Som stenhård fysikalist är det svårt att acceptera att jag inte kan springa lika fort ensam som när jag tävlar med någon. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle vara så. När jag är ute på träningsrunda borde jag helt enkelt kunna säga till mig själv att jag vet att jag kan springa mycket snabbare än så här, jag vet för att jag har gjort det, så gör det bara. Potentialen finns och min dumma klumphjärna vägrar använda den.

Det finns säkert ett käckt namn på det här. Hopsteins syndrom eller nåt. Det enda jag vet - har lärt mig - är att resultaten på träning är nästan helt orelaterade till resultaten på tävling. Förra gången jag sprang en halvmara hade jag tränat mycket mer och med bättre resultat än nu, men lik förbannat blev det en sekund snabbare den här gången. Om man kan använda Hopsteins syndrom till att förutsäga något alls så är det att jag på nästa Göteborgsvarv kommer att äga upp mina gamla tider så hårt att de förmodligen kommer att behöva terapi.

Dumheters dumhet, allt är dumhet

Ibland blir jag deprimerad. Här har vi alltså en människa, i allt väsentligt biologiskt identisk med mig och av samhället ansedd såsom kompetent att röra sig fritt och tydligen att på eget bevåg införskaffa dyrbar elektronik, vars mästerliga plan för att komma över en gratis dator var att köpa en och lämna tillbaka lådan fylld med sandpåsar. Det är en plan med fler luckor än två adventskalendrar. Vad hade han tänkt sig? Att de inte ens skulle titta i lådan innan de gav honom pengarna tillbaka? Att de skulle titta i den senare och då inte kunna spåra den till honom? Eller att hans briljanta 'jag vet inte hur datorn förvandlades till sand'-försvar skulle fungera?

Det tvingar mig att återigen ställa frågan varför brottslingar tycks vara så förbenat korkade. Det får mig att bittra en smula över att jag försågs med ett samvete. Skrupelfrihet gavs i stället till människor som sandpåsenasaren i Göteborg och småsnattare som inte ens lyckas undkomma en butiksexpedit. Själv kan jag inte se hur jag skulle kunna åka dit, om jag inte blev helt The Riddler och det får vi väl hoppas att jag skulle kunna undvika.

Jag menar, se på världen. Se på Lasermannen, vars enda mål var att skjuta mörkhåriga människor. Visst, han var rent formellt ute efter invandrare, men han kollade inte precis upp deras etniska bakgrund innan han tryckte av. Mörkt hår? Pang. Han var nöjd med uteliggare eller vem som helst, så länge han kunde inbilla sig att de inte var infödingar. Det är en extremt lätt uppgift han gav sig, men kom han undan med det? Nej, för han måste dessutom genomföra några väldigt klantiga bankrån och så var det hela över.

Aum Shinrikyo, sekten som 1995 giftgasbombade Tokyos tunnelbana och dödade tolv personer. Deras mål var att framkalla världens undergång. De hade giftgasbomber. De hade den trängsta platsen i världen. Och de dödade tolv. Av de sex miljarder de hade som långsiktigt mål. Tolv. De vill förinta världen, och de dödade tolv människor.

Jag tycker ärligt talat att det är pinsamt. Ge mig en fickkniv och skicka ner mig i Tokyos tunnelbana under rusningstid så kan jag döda fler än tolv. Ge mig ett skjutvapen och ett oresonligt hat mot mörkhåriga uteliggare så kommer stan snart att vara tom på mörkhåriga uteliggare. Men de som vill göra sånt, de klarar inte av det. Som tur är, får man tillägga för att undvika missförstånd.

En del av förklaringen är förstås att många brottslingar vuxit upp under underprivilegierade förhållanden som inte är gynnsamma för den intellektuella utvecklingen. En annan är att smarta brottslingar inte åker fast, så dem hör vi sällan talas om. Jag vet inte vilken faktor jag hoppas är den största.

Präster och pojkar

Det har börjat pratas igen om de här katolska prästerna som förgriper sig på pojkar, och nu är de på riktigt så många och så utspridda att det är dags att fundera på vad det här betyder. När den här skandalen först började spricka upp så tänkte jag att det var ju för jävligt, men det händer ju, det vet vi. Ju mer som kom fram desto sannolikare blev det att det var nåt mer än så, att det faktiskt var ett problem just med katolska präster, och nu är de så jävla många att jag inte kan komma på någon annan förklaring.

Frågan blir då om det är något med att vara katolsk präst som gör att man förgriper sig på pojkar, eller om det är något med att vilja förgripa sig på pojkar som gör att man blir katolsk präst. Som vanligt är det väl en kombination.

Jag tänker mig att jag har en sexdrift som inte bara är förbjuden utan brutalt avskydd. Det rationella är ju att hålla sig borta från föremålen för denna drift, men jag kan inte med bibehållen ärlighet hävda att jag hade gjort det. Snarare finns det en överhängande risk för att jag hade trott och tänkt att jag kunde låta bli dem och därmed fanns det ingen risk med att jag hängde i närheten av dem. Om vi nu tänker oss att föremålen i fråga är unga pojkar, vad finns det för yrke där man kan umgås med sådana samtidigt som man har en utmärkt ursäkt för att inte ha en konventionell sexualitet? Tja, hur låter det med katolsk präst?

Och när man sen är katolsk präst och hänger med de här grabbarna hela tiden, så börjar man - om man innehar en viss grad av moralisk flexibilitet - inse att de litar fullständigt på en, att man ofta är ensam med dem... och så säger det pang. Med lite tur - eller vad man ska kalla det - så tror man att det hela är ömsesidigt. Det är naivt, men bättre än alternativet.

Under mina dagar som teologie student lärde jag mig bland annat att bögar är överrepresenterade bland munkar. Jag tror inte att det beror på att man blir bög av att vara munk, utan snarare på att det är lättare att välja en helmanlig livsstil om man ändå inte tycker att kvinnor har mycket att tillföra i ens liv. På samma sätt är det mycket lättare att bli katolsk präst om man i Two and a Half Men hellre kollar in sonen än Charlie Sheens engångsligg, särskilt om man har en katolsk tro som, ju, inte är vansinnigt positiv till okonventionell sexualitet.

Jag vill i alla fall tro att det är så. Jag vill väldigt gärna tro att de präster som avslöjas på löpande band hamnade i den situationen bit för bit. Alternativet - att så många män gick omkring och funderade på sätt att kunna våldföra sig på minderåriga pojkar utan att åka dit och kom fram till att prästkappan var ett bra sätt - är helt enkelt för jävligt för att ens en vanemisantrop som jag utan vidare ska omfatta det.

Det finns förstås en annan möjlighet också, nämligen att samma sak hände de här prästerna som händer långtidsfångar och sjömän. Celibat råder, och i brist på det man egentligen vill ha ser precis vad som helst bra ut. Det är bättre än att de planerade det, men det är också det enda som detta alternativ har på meritlistan.

Argumentet för irrationalism

I mitt senaste inlägg antydde jag lite lätt att det inte alltid är helt irrationellt att spela på lotterier, vilket jag tänkte använda detta inlägg till att förtydliga. För att förklara vad jag menar måste jag prata pottodds, och medan jag föreställer mig att en förkrossande majoritet av mina läsare vet vad pottodds är för något så finns det kanske ett och annat undantag. Nästa stycke förklarar därför vad pottodds är och om du vet det så kan du bekvämt hoppa över det.

Pottodds går ut på att räkna ut om en satsning är bra eller dålig. Om någon till exempel erbjuder sig att satsa tio kronor mot dina tio kronor på en slantsingling, så är pottoddsen 1:1 och chansen 50 procent, vilket gör satsningen helt neutral; i snitt tjänar man noll och förlorar noll. Om han erbjuder sig att satsa fem kronor mot dina tio så är pottoddsen sämre och du ska inte ta vadet, om han i stället erbjuder sig att satsa tjugo mot dina tio så är pottoddsen bättre och du ska definitivt ta vadet. Detta spelar stor roll i t.ex. poker där man bör ha klart för sig hur god chans man har att vinna potten så att man kan bestämma om man ska stoppa in mer pengar i den. Pottoddsen påverkar i sig inte chansen att vinna potten - den är den samma oavsett hur mycket pengar det gäller - men om man bara stoppar in pengar när man får bra pottodds snittar man positivt.

Det finns tillfällen när pottodds inte räcker till för att beräkna huruvida en satsning är bra eller dålig. En klassisk hypotetisk fråga gäller huruvida man skulle satsa allt man äger och har på en slantsingling om motståndaren satsade det tiodubbla. Många professionella pokerspelare - vana pottoddsberäknare - svarar nej. Värde kan inte mätas enbart krona för krona. Det är så pass mycket värre att bli helt utblottad än det är gött att bli elva gånger så rik, att det är bättre att inte chansa. Doyle Brunson är tydligen mer fanatisk än de flesta, för han säger att han måste ta ett sånt vad. De oddsen kommer aldrig tillbaka.

Jag faller själv inte på Doyles sida, och inte bara för att han faktiskt har en förmögenhet som blir nåt när den tiodubblas. Av samma orsak finns det under vissa omständigheter anledning att köpa lotter, trots de värdelösa pottoddsen.

Om jag till exempel köper en Trisslott i månaden eller rentav i veckan så rör det sig om så lite pengar att jag aldrig kommer att märka att jag saknar dem. Om jag däremot vinner - femtiotusen i månaden i tjugofem år, eller bara en hög miljoner - så påverkar det mitt liv i enormt mycket större utsträckning. En rimlig invändning är att om jag nu inte skulle sakna dessa tjugofem eller hundra kronor i månaden, varför stoppar jag inte in dem i en trygg investering och ser dem öka fan så mycket mer än de förmodligen gör genom att köpa lotter? Tja, vad det nu blir av sådana småsummor kommer inte påverka min pension i någon imponerande utsträckning, men återigen: den där vinsten. Den skulle ändra saker och ting.

En annan i alla fall halvvettig anledning att köpa lotter är att det man betalar för är möjligheten att fantisera. Om man har en lott, då har man i alla fall chansen till plötslig rikedom och kan småvarmt knata omkring och fundera på vad man skulle göra om det small till. Har man ingen så står man utanför det, om man inte börjar introducera upphittade lotter eller vad det nu vara månde.

Alltså, medan lottköp i grunden är en dumhetsskatt och utövas av personer som man kan vänta sig skulle betala en dumhetsskatt, så går det inte att räkna värde enbart i kronor. Tjugo miljoner kronor är mer än tjugo miljoner gånger en krona. Kontraintuitivt, men det är ju människor också.