Tre pers i en båt - facit

Jag hade tänkt mig lite fler åsikter angående Tre pers i en båt, men det hindrar mig inte att skriva uppföljaren. En del svar dök upp men sen började folk ifrågasätta förutsättningarna vilket gör hela övningen lite meningslös; det handlar inte om att konstruera en vattentät hypotetisk situation eller om att finna hålen i en sådan utan om att analysera sina egna moraliska ställningstaganden och förhoppningsvis även orsakerna till dem.

Jag antar att det inte var svårt att gissa att jag hade räddat Alfred, cancerläkaren. Oavsett hur stort svin han är i fortsättningen så är ett botemedel mot cancer en fantastisk fördel för mänskligheten. Som utilitarist kan jag inte föreställa mig att försöka rättfärdiga att rädda någon annan och därmed låta den försvinna.

Det finns dock andra skolor än min. Till exempel finns det människor som bryr sig om godtyckligheter som vad människor förtjänar och som anser att man ska sträva efter att dela ut lämpliga belöningar eller straff för forna handlingar. De människorna tänker naturligtvis inte rädda Alfred, det svinet, och även om de inte gillar att offra Cecilia så blir det Beata de väljer. Snälla bulltanten ska inte behöva frysa ihjäl mitt ute på havet.

Sen har vi de som hävdar att sådana nebulösa koncept som människovärde existerar och bör beaktas, och/eller att liv i sig har ett objektivt värde. Dessa måste naturligtvis rädda Cecilia eftersom hon i praktiken ger dem två liv till priset av ett. Två var, sist jag kollade, mer än ett och därmed uppstår vinst.

Min vana trogen vill jag hävda att båda dessa grupper inte bara har fel, utan de bryter till och med mot sina egna regler. Beata-gänget ignorerar antingen alla de människor som kommer att överleva cancer om vi räddar Alfred eller så är de så stora misantroper (och det brukar de inte gilla att kalla sig) att de tror att de ändå går plus på belöning/straff-skalan genom att rädda Beata. Det skulle då innebära att genomsnittscancerpatienten i princip ska ha det (eller i alla fall är betydligt mindre gosig än Beata). Okej, jag är rätt negativ till folk, men jag drar nog gränsen där nånstans.

Cecilia-gänget är ännu värre, då de gladeligen offrar några miljoner människor för att rädda två liv här och nu. Och detta tror jag exponerar en företeelse som jag lagt märke till i mångas resonemang: det handlar egentligen inte om att rädda liv eller om vad folk förtjänar eller om vad som är rättvist. Det handlar om att de vill komma undan själva. De är okej med att människor dör av cancer, men inte med att människor dör för att de tog ett beslut, även om det beslutet ledde till färre döda i slutändan. De räknar bara med det som de direkt är inblandade i, för resten kan de glömma och så sover de i alla fall hyggligt gott om nätterna.

Hoppas det inte var tänkt att vara ett lyckligt slut

Ibland ser jag en film som jag känner för att bitcha om, och just detta hände just i kväll när jag såg Surrogates. Okej, det var inte en film jag förväntade mig särskilt mycket av utöver en och en halv timmes hyggligt dum underhållning och jag måste säga att den gjorde bra mycket mer av sitt koncept än jag väntade mig, men den exemplifierade en ganska utbredd sjuka inom modern filmkonst: det totalt ogenomtänkta slutet.

Som vanligt: om du inte har sett eländet samt bryr dig om huruvida du får veta slutet innan du har sett det, sluta läsa nu.

Konceptet är att nästan alla människor använder sig av robotkroppar, titelns surrogat, som de fjärrstyr från virtual reality-stolar. Surrogaten är starkare, snyggare, tuffare, känner inte smärta och så vidare. Det finns naturligtvis en grupp människor - dreads - som motsätter sig detta och bor i ett surrogatfritt reservat. Intressant hade varit om de hade vettiga motiv, men naturligtvis är det bara kvasireligiösa "du är en styggelse"-argument.

Hur som helst ställer sig filmen givetvis på sidan att surrogat är dåliga, utan att närmare motivera detta. Det behöver man nämligen inte när man står på "det naturligas" sida mot "det onaturliga"; då har man per definition rätt. Bruce Willis är en surrogatanvändare men börjar luta mot antisurrogatism och så har vi kommit fram till slutet där han har chansen att förstöra alla surrogat i hela världen samtidigt utan att skada människorna.

Givetvis gör han det. Vi får se några bilder på surrogat som ramlar ihop, bilar som kör in i andra bilar och så vidare, och det är väl tänkt att vi inte ska fundera längre än så eftersom Bruce Willis då blir en enormt mycket mindre sympatisk person.

Vi pratar om alla surrogat i hela världen. Siffran som nämns är att 98% av alla människor använder surrogat. Glöm de förbannade bilarna som bara kör in i andra bilar; vi pratar om flygplan som inte styrs, kärnkraftverk som plötsligt står utan personal, sjukhus där bara patienterna rör sig, kirurger som kollapsar mitt under operationer...

Antingen ger jag filmskaparna alldeles för lite respekt och de har i själva verket skapat en mångbottnad moralhistoria som är utklädd till en actionfilm med Bruce Willis, eller så tänkte de verkligen inte en pikosekund bortom sina egna bilder, eller så struntade de i det och räknade med att de flesta tittare skulle vara för dumma för att tänka en pikosekund bortom filmskaparnas bilder, och de har förmodligen rätt i det och det gör mig blå. Att det händer alltför ofta ändrar inte min färg.

Den felvända informationstrappan

Häromdagen läste jag den här spalten vilket fick mig att än en gång börja tänka på just det här med att genomsnittsmänniskan har mycket lättare att tro på en ogrundad utsago från en slumpad nätfrämling än väl underbyggda vetenskapliga resultat.

Det ligger nära till hands att anta att det rör sig om mindervärdeskomplex - man vill hellre att kunskap ska finnas hos vanligt folk med bondförnuft än hos doktorer som inbillar sig att de är finare än vi andra bara för att de har vita rockar och förkortade titlar. Visst, de kan prata om sina snofsiga kontrollerade studier och sin så kallade "vetenskap", men vi vet nog var sanningen finns och det är hos människor med båda fötterna begravda i den svarta jorden. Det kanske är en del av förklaringen.

Man kan också tro att det helt enkelt känns tryggare att lita på instinkter och magkänsla, och de sakerna säger åt de här människorna att inte lyssna på faktiska auktoriteter. Det är givetvis bekvämare om visdom bara kommer inifrån inälvorna snarare än att skrapas ihop genom tidskrävande och jobbiga studier. Det är säkert en del av förklaringen, det också.

Men jag tror att det huvudsakligen handlar om att vi inte bara är väldigt bra på att hitta mönster, vi tycker om det också. Vi älskar samband så mycket att vi hittar dem överallt, vare sig de finns eller inte. Vi vill att de ska finnas.

Vad har detta att göra med dåligt omdöme vad gäller bedömning av information? Jo, världen är jobbig. Den är komplicerad och besvärlig och långt ifrån optimal. Så mycket enklare och trevligare, då, om all den här komplexiteten bara är en illusion. I själva verket är allting enkelt, men det finns människor som ser till att hålla det dolt för oss. De visar upp en bedräglig fasad och bakom den finns verkligheten. Som tur är har vi modiga människor (läs slumpade nätfrämlingar) som inte drar sig för att sprida sanningen, den riktiga sanningen, den som inte kräver en massa jobb att förstå utan som delas ut med låg röst bakom en skyddande hand på en pub sent en tisdagkväll.

Det är samma sak som gör att folk tror på konspirationsteorier och intelligent design. Vi vill inte att krig och miljöförstörelse och ekonomiska kriser bara ska hända utan att någon egentligen vill det. Vi vill att det ska finnas en mäktig organisation där bakom, som rycker i alla trådar och flyttar alla pjäser. Då behöver vi ju bara utrota den, så är allt löst och världen ett paradis. Vi vill att det ska finnas en allsmäktig pappa som bryr sig om oss och har en plan, för annars lever vi i ett kallt och likgiltigt kosmos och ondskan är vårt problem som vi måste lösa på egen hand.

Ställen där självkänslan dör

Det är svårt att tro i dag, men en gång i tiden var Aftonbladet en riktigt bra tidning. Den var subversiv, undersökande och spelade en nyckelroll i vår tryckfrihets uppkomst. När exakt det började gå åt helvete vet jag inte, men i dag har den sedan länge slutat vara en skinande symbol för god journalistik och förvandlats till en gyttjeblaska som tycker att slumpade kändisar är mycket intressantare än avslöjanden och grävande.

Här har vi ett strålande exempel. Blotta tanken på att det finns experter inom ett fält som sädescirklar utmanar fantasin, och att det sedan länge är allmänt känt att sädescirklar skapas av människor nämns bara som en alternativ hypotes som klaras av på en halv mening. Man låter två tokdårar sprida fria fantasier utan att deras meriter ens ifrågasätts, de får prata om "tolkning" av sädescirklar utan att det påpekas att en sådan tolkning är omöjlig att bedöma då det inte går att kontrollera huruvida tolkningen var korrekt.

Jag måste undra vem som kan tänka sig att skriva en sån artikel. Jag antar att han en gång i tiden tänkte sig att skriva om viktigare saker än sädescirklar. Jag antar att han hade något slags tanke som inte gick ut på att skriva det fluffigaste av allt fluffigt fluff. Ändå sitter han där i dag och låter självutnämnda experter på ett obefintligt mysterium uttala sig som om de hade andra meriter än en hyggligt hög grad av godtrogenhet. Jag undrar hur det händer, men jag tror att jag vet svaret.

Institutionalisering är en otäckt stark kraft. Jag minns själv en artikel jag skrev när jag praktiserade - jag vill inte gå in på detaljer - som jag i dag skäms ordentligt över, inte för att den var fluffig och meningslös utan för att den var moraliskt riktigt äcklig, liksom de metoder jag använde för att komma åt informationen den presenterade. När jag hade skrivit den var jag omåttligt stolt, för vi var tamigfan först och det var min förtjänst.

Det var först senare som jag insåg vad det var jag hade gjort. Jag hade betett mig som ett riktigt svin men eftersom sådant premieras inom en kultur där läsarsiffror är allt som räknas hade jag varit enormt nöjd i stället för gravt skuldtyngd. Det är fem år sen och jag tänker fortfarande på den där förbannade artikeln.

Det var nog tur att jag inte hamnade i den världen. Jag tror inte att jag hade tyckt om den människa jag i så fall hade varit i dag.

Inte det minst antiklimaktiska som nånsin hänt

Eftersom jag har nämnt det och vet att mina trogna fans ivrigt inväntar besked om hur det gick så kan jag med icke fullständigt total glädje kungöra att jag aldrig startade i Göteborgsvarvet i går. En några dagar gammal skada som jag hade hoppats på att antingen bli av med eller med hjälp av smärtstillning kunna ignorera visade sig envisare än så och det blev alltså inget lopp.

Broloppet nästa. Den satans foten ska se till att vara frisk till dess, annars ska den få veta vem som bestämmer. (jag)

Det är okej att stänga dem ute

Tydligen vill en majoritet av våra mainstreampolitiker hellre samarbeta med varandra än med Sverigedemokraterna, vilket jag har svårt att se som negativt. Vår styrelseform handlar ändå huvudsakligen om kompromissande. Ingen kan få sin egen vilja fram utan att anpassa sig och söka samarbete med andra. Det är, om inte annat, extremt svenskt.

En och annan sverigedemokrat tycker säkert att ovanstående är överjävligt och de visar därmed att de inte begriper sig på vårt system. Det är mer förvånande att samma sak gäller vänsterpartisten Mikke Schirén, som tycker att om man vägrar samarbeta med Sverigedemokraterna så bara låtsas man att man har demokrati.

Om de största partierna, till exempel, bestämde sig för att vägra ge Sverigedemokraterna de riksdagsplatser de vunnit genom valet, det vore att låtsas att vi hade demokrati. Om de konspirerade för att inte räkna deras röster, det vore att låtsas att vi hade demokrati. Men att inte ge eftergifter till ett visst parti för att försäkra sig om deras hjälp att få igenom sin politik, det är varken odemokratiskt, uppseendeväckande, eller ens ett dugg ovanligt.

Är det någon som klagar på att Socialdemokraterna hellre samarbetar med Vänsterpartiet och Miljöpartier än med Kristdemokraterna? Är det någon som tycker att Moderaternas nära relation till de andra borgerliga partierna är svinaktig, och att de borde arbeta med partier från vänsterblocket i stället? Nej, naturligtvis inte.

Sverigedemokraterna ska få verka inom den demokratiska processen precis som alla andra partier. Däremot ska de inte automatiskt ges makt bara för att siffrorna råkar ge dem en teoretisk möjlighet till vågmästarroll. Det är de största partierna, eller de partier som kan bilda en allians med majoritet, som väljer vilka de kan tänka sig att samarbeta med. Sverigedemokraterna finns tydligen inte med i den gruppen, vilket jag tycker är skönt.

Det är möjligt att detta spelar Sverigedemokraterna i händerna. De vill gärna verka farliga, förbjudna, outsiders, människor som är too real for the man. Det är så de drar till sig potentiella anhängare ur sina primära målgrupper. Samtidigt är det bra mycket bättre att de blir lite fler än att de får diktera politiken.

Att dö eller inte dö

Mats kommentar till mitt förra inlägg fick mig att tillbringa en stund med att överväga huruvida det faktiskt vore så hett att bota cancer. Nu kom jag fram till att det var det, men det innebär inte att en allmännare version av frågan inte har ett visst intresse.

Döden anses ofta vara något per definition dåligt som till varje pris ska undvikas. Jag tror att jag har gjort klart att jag inte håller med om detta axiom, men visst anser även jag att döden i rent generella termer inte är något positivt. En värld helt utan död skulle däremot vara ett helvete, i alla fall om det inte hade skett enorma förändringar på flera andra plan också.

Det där ny demokrati-miffot (ursäkta tautologin) som på nittiotalet hävdade att Afrikas problem kom sig av att så få negrer blev uppätna av lejon hade faktiskt fröet till en poäng. Om man kontrollerar mortaliteten måste man även kontrollera nativiteten. Man kan inte fortsätta knulla oskyddat samtidigt som man räddar en hel massa liv som man inte tidigare räddade; då skapar man sig bara en okontrollerat växande befolkning med vidhäftade ekonomiska och sociala problem.

I min idealvärld hade mänskligheten kollektivt haft total kontroll över såväl nativitet som mortalitet. Problemet är att det systemet bara skulle fungera tillsammans med en rationell mänsklighet, och en sådan har vi som bekant inte. Vem skulle acceptera att det hade blivit deras tur att dö, eller att farfar nu skulle somna in? Vem skulle acceptera att inte få skaffa barn helt fritt? Sådana restriktioner och bestämmelser måste existera i en värld där vi hade besegrat döden.

Tills den dagen är kommen bör vi acceptera att allting inte ska behandlas. Ibland är det dags att ge upp, ställa sina affärer i ordning, och möta oändligheten. Därmed inte sagt att vi ska tacka nej till möjligheten att bota sjukdomar och skador, och om jag måste välja så ligger cancer högt upp på listan över sånt vi ska motarbeta.

Cancer drabbar barn, ungdomar, vuxna och gamla. Det drabbar människor som inte gjort något för att dra på sig det. Det drabbar hälsofreaks, hur mycket de än anstränger sig för att hålla sig immuna mot världens jävelskap. Och det är en riktigt satans allvarlig sjukdom, en av de allra vanligaste dödsorsakerna i i-världen. Även om den upptäcks i tid så har man egentligen aldrig haft cancer. Man har det tills man dör, av det eller något annat.

Så även om jag vill att döden ska fortsätta finnas och ibland inte ens motarbetas, så kan jag inte se hur illa det skulle kunna vara att ha ett botemedel mot cancer. Tvärtom; den här sjukdomen är vår tids svarte lieman, och honom håller jag gärna så kort som möjligt.

Tre pers i en båt

I tidernas begynnelse när min blogg var ung så råkade det bli lite etiktema på den. Det var aldrig meningen men jag skrev ett inlägg om saken och responsen fick mig att skriva några till. Nu är jag åter pigg på att ge mig in på etiken men vet inte hur mycket mer det finns att reda ut. När man redan har sagt att man är okej med precis vilket jävelskap som helst förutsatt att nettoresultatet är positivt så är det knepigt att gå längre.

Därför tänkte jag blanda in mina läsare och köra lite interaktion vilket ju är trendigt nuförtiden med Web 2.0 och allt vad di kallart (eller så är det inte trendigt längre och jag missade alltihop, precis som jag brukar). Här följer därför en variant av ett gammalt etiskt problem och jag är nyfiken på att höra era åsikter.

På en räddningsbåt mitt i havet finns tre personer. De är:

Alfred, 56. Han har en lång medicinsk karriär bakom sig, först som praktiserande läkare och sen inom forskning. Han är också ett riktigt stort svin, en blandning av katolsk präst och Carl Troilius, en man som gärna förgriper sig på sina patienter och i största allmänhet utnyttjar och jävlas med alla i sin omgivning. Han har upptäckt ett stensäkert botemedel mot cancer som han har i huvudet och planerar att patentera och sälja dyrt.

Beata, 92. Mor, mormor och farmor med tre barn, sju barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Den goaste gumma man kan tänka sig, en riktig mystant som lever för att sprida visdom, baka kakor och ta hand om precis alla hon stöter på. Tyvärr har åldern hunnit ikapp även henne och hon lider av hjärtproblem som innebär att hon som mest har ett år kvar att leva.

Cecilia, 23. Socionom som nygift och gravid i tredje månaden förlorade sin man i samma båtolycka som placerade henne i en räddningsbåt tillsammans med en elak doktor och en snäll tant. Om det finns något som kallas för Svenssonliv så är det det Cecilia har levt under sitt korta liv. Uppvuxen i en förort, utbildad i en större stad där hon bodde i studentlägenhet, tillbakaflyttad till förorten när det var dags att bilda familj.

Du får rädda en och endast en av dessa människor. De andra två dör. Vem och varför? Det torde vara uppenbart vem jag väljer, vare sig jag gillar det eller inte.

Slumpen som uppfinnare

I går såg jag ett avsnitt av det obegripligt briljanta frågesportprogrammet QI, som genom att ha komiker som tävlande, belöna intressanta svar mer än korrekta och bestraffa tråkiga svar mer än inkorrekta har gjort sig till ett av mina absoluta favoritprogram. Den här gången pratades det bland annat om pärlor och ostron, och det faktum att en del restauranger skyltar med att gäster som hittar pärlor i deras ostron får behålla dem. Det visar sig att restaurangerna i fråga behövt uppfylla detta löfte exakt noll gånger, då inga ätliga ostron producerar pärlor. Det jag hickade till över när jag såg det var ordet "ätlig", eftersom det förutsätter att det finns ostron som är oätliga.

Låt oss betrakta ett ostron. Det rör sig om ett hårt skal runt en klump grått slem som i idealfallet fortfarande lever när den hugade gourmeten sveper in den i munnen och sväljer den hel, och till och med han erkänner att det smakar ungefär saltvatten. Trots detta finns det alltså ostron som inte betraktas av ätliga ens av människor som kan tänka sig att äta ostron.

Man undrar vad det är för fel på dem. Är de giftiga? Bits de tillbaka? Har de stridstränade bläckfiskar som allierade? Någon som inte har problem med att tvinga upp skalet på ett vanligt ostron (orsaken till motståndet är för övrigt att ostronet försöker hålla igen skalet om sig; tänk på det nästa gång) och lustfyllt sluka den obeskrivliga vidrigheten som lurar däri har en extremt hög tröskel till att börja med, men tydligen finns det en gräns även för honom, och den går nånstans mellan restaurangostron och pärlproducerande ostron (som tydligen inte är särskilt nära släkt med den första sorten, men nu ska vi inte komplicera saker i onödan).

Detta aktualiserade också en gammal fundering hos mig. Jonathan Swift sa en gång att den förste som åt ett ostron måste ha varit en mycket modig man, men jag tror snarare att han var väldigt, väldigt hungrig. Hur utsvulten ska man vara innan man ger sig på ett ostron utan att ha årtusenden av kollektiv kulinarisk erfarenhet i ryggen? Ungefär så utsvulten, skulle jag tippa, att hans val stod mellan att äta det förbannade ostronet och att svälta ihjäl. Pang, så uppfann han en helt ny maträtt som långt senare förvandlades till en romantisk symbol och kallades för kärlekens mat, vilket får mig att drabbas av akut kognitiv dissonans. Det finns människor som tycker att det är romantiskt och erotiskt att svälja levande slemklumpar - okej, fint för dem, tur jag inte dejtar dem.

Bruket att äta ostron måste alltså ha tillkommit av en slump; en svältande människa instängd nånstans där det bara fanns ostron. Mögelost sägs ha upptäckts när nån glömde en bit ost i en grotta som råkade tillhandahålla nära nog optimala omständigheter för att rätt sorts mögel skulle uppstå och fel sorts mögel skulle hållas borta. Metall ska i våra trakter ha uppfunnits genom att järnoxid hittades i myrar, vilket innebär att nån pre-bronsålder-snubbe knallade runt i en myr, hittade en rostklump och sa "jag slår vad om att man kan göra ett schysst svärd av det här". Det låter inte helt sannolikt, eller hur?

Det är ändå inte särskilt konstiga exempel. Tänk på bröd. Vem kom egentligen på att om man tar den här totalt oätliga växten och sliter loss de här små värdelösa kulorna och slår dem sönder och samman och gör några andra saker med dem som den moderna människa jag är vet ytterst lite om och sen blandar alltihop med vatten och lite annat bös så blir det en klibbig smet som man inte heller kan ha till något vettigt men om man stoppar den i elden så går det att äta efter ett tag.

Jag försöker föreställa mig en process som leder till en uppfinning som brödet. Slumpen, som tydligen har väglett mycket av människans utveckling, förmår inte förklara det. I så fall måste nån ha, jag vet inte, snubblat i en klunga vete, råkat få med sig fröna, råkat krossa dem när han satte sig ner... jag tänker inte ens fortsätta. Ändå måste det ha hänt.

En helt annan fråga väcks. Om det nu finns ätliga ostron och mögelostar och svärdsmaterial och potentiellt bröd överallt och våra förfäder hittade dem av akut nöd eller av slump... vad finns det då som vi inte har upptäckt än? Nånstans finns det en blomma och om man bara river av kronbladen motsols och blandar dem med bäverblod och lägger till en nypa strösocker så har man ett botemedel mot cancer, men ingen har råkat göra det än. Vi bara inbillar oss att teknologisk utveckling är en rak linje; i själva verket är den en labyrint, och massor med gångar är ännu outforskade.

Som avslutning känner jag mig manad att avge bloggens första shoutout: grattis Mats. U rule.

Min sorts sportvärld

Mot slutet av gårdagens inlägg nämnde jag den globala kommunikationens inverkan på sport, och det tänkte jag utveckla lite i dagens inlägg.

Som jag pratade om i går så har vi konstant tillgång till de bästa idrottsmännen i världen, och därför verkar de som bara är bra direkt mediokra i jämförelse. Detta gör att de stora stjärnorna inte bara är stjärnor i sitt hemmalag utan stjärnor i hela världen. Lag som Barcelona och Real Madrid har fans som aldrig har varit i närheten av Spanien och förmodligen inte skulle hitta dit utan guide. De är bultar i en näst intill obegripligt stor internationell industri.

I den värld jag tänker mig hade knappt någon utanför Spanien brytt sig om hur det gick för Barcelona. Fotbollsspelare skulle vara hembygdshjältar, byn skulle fira tillsammans efter en seger mot grannbyn, och spelarna skulle få gratis öl på den lokala puben. Det vore en idrottsindustri jag skulle kunna ställa mig bakom.

I stället har vi en industri som tar in och bränner miljoner och åter miljoner av valfri valuta och vars genomslagskraft är så stor att det är direkt udda - nästan misstänksamt - att inte bry sig om hur bra en främling från ett fjärran land är på att sparka på en boll. Jag talar av erfarenhet; jag har tillbringat ett helt liv med att så tyst som möjligt strunta i sport och av omvärldens reaktion skulle man kunna tro att jag offentligt uttryckt en förkärlek för ärtgrötszoofili, vad nu det är.

Det är inte bara märkligt, det är direkt oacceptabelt att inte vara djupt involverad i prestationer hos människor som man inte har någon som helst koppling till. I min version av verkligheten hade jag förmodligen brytt mig mer - jag hade ju antagligen känt några av spelarna själv - och varit mindre av en paria, samtidigt som de som faktiskt bryr sig hade fått samma underhållning som de får i dag.

Behöver världen egentligen människor som inte bara lever på sin idrottstalang utan blir bisarrt rika på den? Är det något som är till mänsklighetens fromma när man - hävdar jag - skulle få ut samma sak av en betydligt lågmäldare idrottsindustri som byggde på relativt harmlös lokalpatriotism?

När världen blir mindre blir vi det också

Jag är den förste att säga att den nutida kommunikationsrevolutionen är något riktigt bra. Det som började med telegrafer och telefoner och nu fortsätter med internet och mobiltelefoner har gjort världen till en väldigt annorlunda plats, där mycket av utvecklingen skett på några korta år. Om inte annat så gör de att jag har möjlighet att skriva precis vad jag känner för, publicera det några sekunder senare, och få det läst av en hel hög smarta människor och en handfull riktiga träskallar.

Det finns dock (minst) en nackdel, och den slog mig - inte för första gången - i går när jag gick förbi en reklamskylt som med hjälp av en brutalt snygg kvinna försökte sälja kläder. Modellen var väl retuscherad och digitalt tillfixad, men jag är beredd att sätta en peng eller två på att hon är direkt förödande dekorativ även utan sådana hjälpmedel. Bredvid reklamskylten satt en ung tjej, klart behaglig för ögonen men - naturligtvis - inte i modellens klass. Och där har vi världskommunikationens baksida: vi jämför oss ständigt med de bästa i världen.

I en värld utan blixtsnabb kommunikation från de mest fjärran ställen hade tjejen på bänken varit byns skönhet och förmodligen haft ett självförtroende i stålväggsklass i stället för att masochistiskt snegla mot den plattmagade idealfigur som stirrar mot henne från varenda ledig vägg. I den världen hade jag varit den bäste långdistanslöparen i trakten och det där lokala fotbollsgeniet som på lågstadiet dribblade förbi alla oss andra och sköt rätt upp i krysset hade aldrig behövt krocka med verkligheten och inse att hur hårt han än spöade sina klasskamrater räckte talangen helt enkelt inte till för att det skulle bli mycket mer än så med hans spelande.

I den värld vi lever i, så vet vi alla tre hela tiden att det finns människor där ute som är mycket bättre än vi. Det finns människor så vackra att det är svårt att tro att de alls skapades genom en så slumpanfäktad process som könslig fortplantning. Det finns människor så snabba att de kan ta sig runt en bana som de flesta inte klarar av alls med en hastighet som jag inte hade kunnat uppnå ens om jag hade ägnat mitt liv åt löpningen från åtta års ålder. Det finns människor som har så specifika talanger att de kammar hem nåt hundratal miljoner om året på att vara väldigt skickliga på att hantera bollar.

Detta gör att många människor inbillar sig att de inte är bra alls. Jag har i min bekantskapskrets en person, och han är en rätt flyktig och avlägsen bekant, som mig veterligen kan utmana mig på ett maratonlopp (men han skulle förmodligen spöa mig). Men eftersom jag känner till killar som Haile Gebrselassie som är så nära omänsklig man kan vara och fortfarande ha 46 kromosomer, så har jag en känsla av att det inte är något särskilt imponerande jag gör när jag knatar över fyra mil. Bland dem som tränar och bryr sig och faktiskt dyker upp vid startlinjen så ligger jag stabilt i den bästa fjärdedelen vilket hur man än ser på det är en saftig bragd, men tendensen är att jämföra sig med de bästa som finns och då är jag verkligen inget vidare.

Man kan tycka att det är positivt att se Haile Gebrselassie och Zlatan Ibrahimovic och andra genier inom sina områden, men jag tror faktiskt att den bäste fotbollsspelaren i den lilla isolerade byn gav sin publik samma thrills som Zlatan, eftersom de inte hade sett något bättre. Jag tror att Ugg tände lika hårt på grottkvinnan som var något mindre hårig och kutryggig än de andra grottkvinnorna som vi gör på Rebecca Romijn. I korthet tror jag att den ständiga exponeringen för den översta promillen av promillen av mänsklig prestation huvudsakligen gör oss avtrubbade, så vi får inte ens ut något av att döma våra lokala hjältar till skuggliv av marginell framgång och förvandla sport från en riktigt trevlig företeelse till en surrealistisk biljonindustri vars dragningskraft anses allmängiltig.

I enlighet med detta måste jag erkänna att jag ljög i början av det här inlägget. Med all säkerhet är jag nämligen inte den förste som säger att den nutida kommunikationsrevolutionen är något bra. Jag ska vara glad om jag befinner mig nånstans i den första miljonen.

Slipsens logik

Ett återkommande tema i den här bloggen kan simpelt beskrivas som "saker jag fan inte förstår", och häromdagen blev jag påmind om ett fenomen som hör hemma i den kategorin. Jag skulle se Zombieland (som för övrigt är filmhistoriens ekonomiskt mest framgångsrika zombiefilm, och hur sjukt är det att "zombiefilm" är en egen genre?) och innan jag fick lov att faktiskt se den spelades en visserligen föredömligt kort liten reklamfilm med budskapet att det var väldigt trevligt av mig att jag hade betalat för filmen eftersom jag då stödde filmindustrin. Det var ju snällt av dem, men om de verkligen vill visa sin uppskattning tycker jag att de kan göra det genom att låta mig slippa att sitta igenom icke skippbara filmsnuttar.

Det påminde mig hur som helst om ett betydligt obehagligare påfund, nämligen de här irriterande filmerna vars huvudsakliga budskap är att piratkopiering är fel, olagligt eller på något annat sätt i strid med universums ordning. Jag kan inte i någon tänkbar värld förstå deras syfte eller tanken bakom dem.

Det rör sig om filmer man har köpt eller hyrt. Man har betalt för dem, och som tack för detta måste man ta sig igenom en tafflig reklamfilm om en förbrytelse som man per definition inte begått. Det är som om man tillsammans med kvittot från affären på hörnan skulle få en extra lapp som förklarar att man inte ska snatta. Och som man måste låtsas läsa. Och förmodligen skriva under på att man läst.

Tanken kanske är att en hel hög piratkopierare börjar med en hyrd eller köpt film som de sedan kopierar, och den här filmen är då riktad till dem. I så fall tyder det på en oerhörd klyfta mellan verkligheten sådan den är och verkligheten sådan filmindustrins slipsförsedda giganter uppfattar den. Ingen människa har någonsin startat en film i akt och mening att kopiera den, fått se en filmsnutt som säger att det är fel att kopiera film, och då bestämt sig för att låta bli. Jag kan inte ens begripa hur filmslipsarna kan tro det.

Så jag tror inte att de kan det. Vad är då poängen? Att sprida informationen? Den som inte känner till att kopiering av en hyrd film inte är det av etablissemanget mest uppskattade moderna fenomenet, han är nog inte heller kapabel att kopiera en film. Jag är tveksam till huruvida han är kapabel att starta filmen. Och man får hoppas att den inte är utländsk, för läskunnig tror jag inte att han är.

Den sista möjligheten jag kan komma på är att det är nåt advokattrick för att man inte ska kunna påstå att man inte kände till att man inte får kopiera film. I lagens värld finns varken logik eller intelligens, så det låter på ytan som en rimlig förklaring... bortsett från de (numera lika icke skippbara) textmassorna som har funnits med på varenda hyrfilm sen hyrfilmens vagga mycket klart förklarar de rättigheter man inte har bara för att man betalar för att få se en film.

Med andra ord finns det bara ett sätt att se på det här: vi har en industri som väljer att spendera pengar för att irritera sina betalande kunder, i en värld där de förlorar fler och fler kunder till ett alternativ som är gratis. Smart drag.

En skjuten gris

I går uppkom en fråga vid ett samtal med en sällan träffad bekant, och då jag a) inte visste svaret och b) inte hade en aning om vem jag ska fråga så tänkte jag ställa frågan till min orimligt smarta och välutbildade läsarkrets och hoppas att nån där ute kan ge mig svaret.

Det hela bygger på fenomenet hydrostatisk chock, som är en av orsakerna till att man kan tokdö av att bli skjuten även om kulan träffar på ett skenbart icke vitalt ställe, till exempel benet. Eftersom människan i princip är en slafsig påse vätska, och vätska är mycket svårt att komprimera, så går en chockvåg genom kroppen och kan ha sönder organ, få hjärtat att tappa rytmen och så vidare, med uppenbara och ofördelaktiga resultat. På så sätt kan en tillräckligt snabb kula ha direkt fatala följder utan att träffa i hjärtat, hjärnan eller något annat av de klassiskt oumbärliga organen.

När jag hade förklarat detta för ovan nämnde bekant så ställde han den självklara följdfrågan: om jag i enlighet med min vana hånglar med en gris i ett badkar, och någon skjuter grisen från sidan med ett väldigt kraftfullt höghastighetsgevär, kan chockvågen fortplanta sig från grisens kropp till min och skada mig fast jag inte ens blev träffad? Vad badkaret hade för funktion är oklart och vi eliminerade sedermera det från tankeexperimentet, vilket bara lämnade kvar de essentiella elementen: en människa, en gris, ett höghastighetsgevär och en kula.

Min spontana reaktion var att hudbarriären mellan kropparna skulle stoppa chockvågen, men det håller vid närmare undersökning inte. Om man tar två plastpåsar fulla med vatten, håller dem intill varandra och klipper till den ena så kommer ju den andra också att börja skaka och ha sig. Samtidigt har jag svårt att se att man faktiskt kan skadas allvarligt av att stå och hångla med en gris som blir skjuten.

Som jag ser det finns det två rimliga svar. Det ena är att man är safe oavsett hur närgången man blir med grisen, vilket beror på någon mekanism som jag just nu missar. Det andra är att man teoretiskt kan bli skadad på det här viset, men det skulle kräva ett så larvigt kraftfullt vapen att ingen skulle slösa ett skott från det på en simpel gris.

Hur det än är med grisen kan man också tänka sig att man ligger i ett badkar utan att hångla med en gris, hur märklig den tanken än låter, och någon skjuter ner i vattnet utan att kulan träffar ens kropp. Kan chockvågen från vattnet, helt utan kropp, skada den badande och otursförföljde människan vars öden och äventyr vi följer?

Så. Gör mig stolta nu, läsare. Jag räknar med er.

Tillägg: När jag gjorde lite kvick research så upptäckte jag att hydrostatisk chock i sig är ett omdiskuterat koncept och eventuellt en myt, vilket kan tyckas ogiltigförklara hela det här inlägget. Men jag skrev det, och då ska det fan läsas. Så det så.

Jag vill nog hellre sova mer

Man ska försöka lära sig något nytt varje dag, och häromdagen var det i mitt fall Ubermansömn. Det handlar i korthet om att man ska ta sig ner till att sova 2½-3 timmar om dygnet genom att endast ta halvtimmeslånga tupplurar och på så sätt tvinga kroppen och hjärnan att sova jävligt effektivt under de där dyrbara halvtimmarna.

Jag kan väl i någon mening förstå driften att skaffa sig mer vaken tid. Ingen hinner ju med allt det där ingenting särskilt som man behöver få gjort. Den här metoden kan dock inte vara värd det för någon. Även om vi bortser från att det blir stört omöjligt att sköta ett jobb och att man måste ta sig en lur halvvägs igenom varje schysst fest så låter det som ett midnattssvart helvete.

Säg att man gör som killen i artikeln och tar sina lurar 02.00, 06.00, 10.00, 14.00, 18.00 och 22.00. Bortsett från att man aldrig är vaken mer än tre och en halv timme i sträck och därmed aldrig kan se Borta med vinden så är alltså flera av hans bonustimmar mellan 02.30 och 06.00. Vem vill sitta uppe och vara vaken kring femsnåret medan resten av världen sover? Ensamheten i mörkret förlorar ganska snabbt sin dragningskraft.

Jag jobbar natt och har varit med om de flesta dygnsrytmstörningar man kan tänka sig, från att endast kunna sova fyra timmar i sträck och sen bli trött fyra timmar senare till att vakna framåt tresnåret på eftermiddagen och undra var dagen blev av. Det har blivit en och annan löprunda klockan fem på morgonen för att det inte var lönt att försöka sova mer. Det har också blivit en och annan dag när jag åt frukost samtidigt som normala människor satte tänderna i söndagssteken. För mig har alla varianter som inte involverar att vara någorlunda synkroniserad med samhället visat sig vara mardrömmar.

Jag vet att det finns en hel del folk där ute (de är överrepresenterade i min bekantskapskrets) som, om de själva får välja, helst är uppe hela nätterna och sover hela dagarna. Jag hamnade av misstag i den rytmen för någon månad sen och det var efter en dag eller två inte lönt att försöka vända tillbaka dygnet eftersom jag snart skulle jobba igen, och det var inget annat än att leva i en Kafka-bok.

Tre på eftermiddagen vaknar man. Det börjar redan bli dunkelt. Efter frukosten är det i praktiken dags för middag, och sen är det bara långa mörka ensamma timmar som väntar. Varenda dag ställde jag mig frågan vem i helvete som lever på det här viset frivilligt. Vad är det hos de där tråkiga nattimmarna som lockar? Till och med när jag jobbar är det segt mellan tre och fem på morgonen, och då har jag ändå sällskap och något att göra.

7>93

Ett vanligt påstående är att det är någon larvigt liten andel av mänsklig kommunikation som sköts med ord. Olika siffror kastas runt - tio procent, fem procent och så vidare, oftast utan någon som helst förklaring på hur man kommit fram till en fast siffra för ett så pass abstrakt förhållande. Dessa påståenden är naturligtvis strunt och överlever därför att de älskas av fluffiga människor som har för vana att missförstå och gillar att ha en ursäkt för det som inte involverar att de är träskallar.

Det har tydligen gjorts studier inom ämnet, varav en har kommit fram till att den korrekta siffran är sju procent. Enligt de här människorna, universitetsfinansierade vetenskapsmän, för vi fram 93% av det vi förmedlar genom ansiktsuttryck, kroppsspråk och tonfall. Nittiotre procent. Jag må vara för nära autism för att kunna se neutralt på detta, men nittiotre procent är så långt in i den löjliga zonen att jag inte begriper hur de ens kan ta sig själva på allvar.

Givetvis finns det information i annat än ord. Tonfall kan ändra betydelsen hos ord från blodigt allvar till djupaste sarkasm. En strategisk himling med ögonen gör underverk inom området. Men en siffra på nittiotre procent skulle göra ord nästan meningslösa och placera så gott som all betydelse hos de icke-verbala kommunikationsformerna.

Till er där ute som tror på det här har jag en väldigt enkel utmaning. Välj en text - ta ett av mina blogginlägg. Leta reda på valfri människa och berätta för den personen vad det var jag skrev, utan att använda ett enda igenkännligt ord eller betydelsebärande språkdel, vare sig talat, skrivet eller genom teckenspråk. Grimasera, snurra ögonen, vrid munnen och flaxa öronen. Säg "nnnnnn" med precis vilket tonfall du vill. Förvandla armarna till vindmöllevingar. Du har ett enormt spektrum av ljud och rörelser att utnyttja.

Det borde vara jättelätt. Jag lyckades, och jag hade bara tillgång till sju futtiga procent av mänsklig kommunikation. Du har mer än tretton gånger så mycket att röra dig med. Du borde kunna kommunicera betydligt mer komplexa idéer än jag, betydligt effektivare.

Ändå vet vi båda två hur det kommer att gå. Vad kan det bero på? Jo, att de här påståendena är trams inifrån och ut. Ord, den verbala delen av kommunikation, mänskligt språk - detta är det dominanta fundamentet för all mänsklig kommunikation, och resten är support som är trevligt att ha men man klarar sig utan.