Springa sig smal, glad, pigg, frisk, lycklig...

Som flerårig långdistanslöpare har jag ofta hört talas om Christopher McDougalls bok Born to Run men det har hittills inte blivit av att jag läst den. En artikel om den bekräftade dock alla mina förutfattade meningar om den.

För att fastställa min egen i sammanhanget relevanta bakgrund: jag sprang mitt fjärde maratonlopp i lördags och fick en placering i den åttiofjärde percentilen. Det är inte mycket i livet jag älskar mer än att springa riktigt långt så fort jag bara kan och det finns inte mycket som känns bättre än att stoppa klockan och se siffror jag gillar. Jag har testat barfotalöpning i sand och det var något av det närmaste en förtappad man som jag kommit en religiös upplevelse, och jag kan mycket väl tänka mig att det finns sundare sätt att springa på än att stoppa ner fötterna i ett par dyra löparskor och hoppas på det bästa. Jag borde tillhöra McDougalls målgrupp.

Om han bara inte hade gått alldeles hej för långt så hade jag säkert gjort det också, men naturligtvis kan han inte bara säga att det vore bättre om vi sprang med annan teknik, under andra omständigheter, med annan utrustning eller vad som helst. Han måste leta reda på något halvt förlorat naturfolk och låtsas som om de känner till djupa hemligheter som vi fördärvade civilisationsoffer glömt bort.

Visst är det sant att människan är skapt för långdistanslöpning på ett helt annat sätt än de flesta djur. Det är ett par människor som vunnit Man versus Horse Marathon och på ännu längre distanser skulle hästarna halka efter och aldrig hinna ikapp. Våra förfäder sprang faktiskt ner gaseller och det finns människor som fortfarande jagar på det viset. Om McDougall nöjt sig med att säga detta och peka på Tarahumarafolket som ett exempel på god hälsosam löpning så hade han haft en toppenbok.

Men förmodligen hade den inte sålt lika bra som den här versionen, där han fallit offer för den allmänmänskliga önskan att hitta en enda faktor som löser precis allt. Ungefär som de värsta LCHF-fantasterna, som tror att kolhydrater är källan till allt mänskligt elände, så hävdar McDougall att löpningen höll oss glada, smala, friska, fridsamma och nöjda med vår lott i livet, tills vi bröt mot knatandets bud och föll. Att snabbspringande naturfolk inte heller är så satans fridsamma och friska förmår han ignorera eller medvetet dölja.

Det är lustigt. Vi har tillbringat tusentals år med att skingra okunskapens mörker, men många av oss söker fortfarande svaren på livets frågor på de minst bildade ställena i världen, som om allt detta vetande på något sätt gjort oss mindre kunniga. Vi vet att världen är en komplicerad plats med ziljoner och åter ziljoner småbitar som hakar i varandra, men många av oss tror fortfarande att det finns en enkel lösning som fixar alltihop. Tanken om det forna Paradiset är så allmän och stark att vi hugger tag i vilket halmstrå som helst för att hitta tillbaka.

Det finns inte en enda lösning på allt, och om det skulle finnas det så är det inte att kuta. Jag älskar det, men jag tror inte det gör mig ett dugg mindre våldsam eller deprimerad, och om jag har fel där så är det bara för att det distraherar mig och gör mig för trött för att slåss.

Informerad egoism spöar organisation varenda gång

Thomas skrev:

Alltså det är väl så också att det blir lite diffust med definitionerna för att "konspirationsteori" är så laddat med "fel". Alltså att om nån faktiskt motbevisade månlandningen imorgon så hade det ju inte varit en konspirationsteori längre, då hade det varit ett historiskt faktum.

Men det är ju såklart så att folk tjänar pengar på att fatta vissa beslut och inte berätta för folk om besluten och allmänheten har bara konsekvenserna att utgå från när man ska tolka beslutsprocessen som ledde fram till konsekvenserna och där bildas ju en massa konspirationer. Finns nog ingen konkret poäng här mer än typ "bara för att det är en konspirationsteori måste det inte vara falskt"- jag tror att vi gått på månen, att osama var involverad i 911, att loch ness är helt fri från sjöodjur osv men jag vet att media inte alltid är att lita på och att tidningar osv har en agenda och att privata företag sponsrar amerikanska presidenter vilket jag då, konspirationsteoretiker som jag är, utgår från att de gör av en anledning.

Så är det naturligtvis. Det har funnits - och finns - konspirationer, det har funnits konspirationer som avslöjats och därmed har det rimligen funnits konspirationsteorier som varit korrekta. Vi vet inte allt som händer; om inte annat så är det ingen som förnekar att det finns militära hemligheter och information som företag inte vill att konkurrenter ska få reda på. Vi vet inte orsakerna till det som händer; det finns gott om människor med fullt vettiga skäl att inte berätta exakt varför de gör vad de gör, och det finns gott om människor med fullt vettiga skäl att ljuga.

Det jag menar när jag här skriver "konspirationsteori" är tanken att det skulle finnas organiserade grupperingar som i det fördolda manipulerar världshändelser och gärna har en långtgående plan för omstörtande världsförändringar. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns människor som inte bara är duktiga på att förutspå kommande finanskriser och därmed kan manövrera inför dem, utan är duktiga på att skapa finanskriser. Sen låter de ekonomin hämta sig ett tag medan de gör sig redo för nästa smäll, och på det viset gör de tillräckligt med pengar för att förgylla Madagaskar.

Det jag inte tror på är att det finns en hemlig grupp som träffas för att planera nästa finanskris. George Soros sitter inte i ett rum nånstans med tio andra finansiella högdjur och fördelar uppgifterna som måste utföras för att frambringa nästa ekonomiska katastrof och maximera profiten från den.

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att George Soros vet vad han behöver göra för att frambringa nästa ekonomiska katastrof och maximera profiten från den, och det finns ett gäng andra finansiella högdjur som också vet det, och de gör de här sakerna och räknar med att de andra också gör det, och när de träffas på nån konferens nickar de igenkännande mot varandra men de behöver aldrig göra något så plebejiskt som att diskutera saken. De vet vad de pysslar med och de vet vad poängen är.

Jag tror att de väljer att göra så för att det, till skillnad från alternativet, fungerar. En delad hemlighet är ingen hemlighet, det finns ingen grupp som det är nog ordning på för att organisera världshändelser, och det finns ingen anledning att bilda en förening och därmed löpa risken för upptäckt. Ensamma oberoende manipulatörer kan aldrig avslöjas och pengarna strömmar ändå in. Man tjänar inget på det; när man är så här bra är man oändligt rik ändå.

Om det trots allt finns ett Illuminati som kontrollerat världen sen den första neanderthalaren hade tid att göra något annat än att plocka bär och klubba mammutar, så måste jag säga att det inte gör mig särskilt mycket. Om dessa vansinnigt skickliga, oändligt gamla, gränslöst mäktiga hemliga världsregenter har fört världen dit den är i dag... då är det okej med mig. Har de inte ondare planer än så får de gärna fortsätta.

Allmänt utslängd fråga

Okej, nu måste jag fråga. I fredags skrev jag ett inlägg som länkade till en artikel på Aftonbladet och därmed blev länkad därifrån också. Artikeln var inte precis pinfärsk då och den har inte blivit yngre allt eftersom dagarna går, så jag antog att de flesta som tänkte läsa (eller snarare betrakta då det rörde sig om en filmsnutt) redan hade gjort det.

Och så i söndags hände det något. En genomsnittlig dag har jag blygsamma tjugo till trettio unika besökare; någon gång har jag haft precis över hundra men aldrig mer. I söndags hade jag 188 och den krossande majoriteten följde en länk från den artikeln. De kom kvickt också, under en hyggligt kort period hoppade de in en gång i minuten. Jag tittade på in på Aftonbladet för att se om den artikeln plötsligt trummats upp på förstasidan, men hittade den inte ens.

Först tänkt jag avskriva det här som ett av de där små mysterierna i livet, men vad ska man egentligen ha internet till om inte för få svar på de där små mysterierna i livet? Så nu hoppas jag att några av de läsarna finns kvar och kan berätta varför dussintals människor plötsligt satte sig och tittade bordellfilm på Aftonbladet en annars ordinär söndageftermiddag och dessutom följde varenda blogglänk som råkade finnas tillknuten.

Vem vill ha kris?

Jag är inte vidare insatt i finansvärldens djupare hemligheter och envisas med att undra hur det egentligen är möjligt att vi drabbas av konjunkturer och finanskriser när ekonomin faktiskt är styrd av människor och därför borde vara möjlig att kontrollera. Jag vet att människor inte samarbetar men sånt som ingen vill ha - till exempel en depression - borde inte hända.

Jag har hittills trott att det berodde på att enstaka människor gör sånt som kortsiktigt verkar bra för dem (och kanske är det också), men när en hel hög människor begår de här handlingarna så blir resultatet ett som ingen vill ha. Spelteori in action, på samma sätt som att ingen egentligen vill att Barcelonas strand ska vara full av påstridiga försäljare men för var och en av dem är det bättre att vara där och sälja än att låta bli.

Till exempel skulle - under denna teori - den senaste och pågående finanskrisen bland annat ha berott på att amerikanska bankmän pressades att göra affärsavslut på huslån, så de klämde iväg en massa lån som låntagarna sedermera inte hade råd med, men bankmännen hade tyckt att det vore mycket fetare om de faktiskt hade kunnat betala i ungefär resten av sina liv. Resultatet blir en finanskris som ingen ville ha.

Men så såg jag Inside Job i går, och plötsligt är jag inte lika säker längre. Jag har aldrig hållit inne med mitt förakt för konspirationsteoretiker, men se på fan om det inte verkar som om det finns finansfolk högt uppe i toppen som gärna manipulerar händelser på den nivån och kanske rentav gör vad de kan för att utlösa finanskriser för att tjäna pengar.

När en kris eller börskrasch sker uttrycks det ofta i termer av hur mycket pengar som förlorats. "Den amerikanska ekonomin förlorade 180 miljarder dollar" och så vidare. Det vi ska komma ihåg är att det alltid är någon som drar in pengar också. Börsen kan naturligtvis minska i totalt värde, men det mesta gör inte det. Om någon har förlorat pengar så har någon annan tjänat. Kanske hade han bara tur. Kanske såg han eländet komma och kunde manövrera sig i position inför det. Och kanske orsakade han eländet själv, han och andra som han.

När de isländska bankerna kraschade slutade det med brottsundersökningar mot flera av toppfigurerna. De är säkert skyldiga; alla avregleringar i världen räcker inte till när det finns oändligt med pengar att tjäna. Men de blev inte åtalade för att de var skyldiga, utan för att de misslyckades. Om bankerna hade fortsatt snurra och växa och dra in flis så hade direktörerna ätit lite mer gåslever och avslutat med att nöjt klappa sig på magarna. Som det blev så kom det en krasch, och nu kanske de ligger risigt till.

Man kan ju inte undgå att undra hur många toppar det finns som också begår säckvis med brott men klarar av det. De spränger inga ekonomier, deras företag går vidare, och in på kontona flödar tillräckligt med pengar för att köpa Yttre Hebriderna. Vissa av dem kommer kanske undan med det för att det aldrig är de som sitter i saxen när det rasar, eftersom det är de som bestämmer när, var och hur det rasar.

Vi hatar så mycket att vi glömmer varför

Som jag tidigare nämnt ska vi alltid komma ihåg varför vi är emot något i stället för att blint fortsätta vara emot det. Det är tydligen svårare än man tror, för annars hade det inte varit mycket till chockfaktor i att en kvinna som ser ung ut arbetar som prostituerad och har pedofiler som kunder. Nu lär få pedofiler vara intresserade av henne; hennes målgrupp är snarare hebefiler men den distinktionen är tydligen för svår för genomsnittsmänniskan.

Låt mig först klargöra: jag förstår vad man har emot prostitution i sig. Jag är själv inte förtjust i eländet. Men jag har varken mer eller mindre emot att Bell är prostituerad än emot att någon annan är det.

Vi är inte negativa till barnsex för att människor som vill ha sex med barn är onda, eller för att omotiverat jävlas med dem, eller för att det är skoj att tvinga dem att bära på en hemlighet som skulle innebära total social utfrysning om den kom ut. Vi är negativa till barnsex för att det skadar barnen. Om det inte gjorde det, skulle det inte vara några problem.

Sist jag kollade är en 21-åring inget barn. Hon är myndig och får göra sina egna val, och jag kan inte se hur det skulle vara skadligare för henne att sälja sex till en man som finner henne attraktiv än till en man som inte gör det. Ska hon inte heller kunna ha en pojkvän eller agera i australiensisk porr om hon väljer det? Ska späda småbröstade kvinnor helt undvika sex, för partnern kan ju - Gud förbjude - tända på dem?

Pedofilerna är vår tids demoner, men det betyder inte att vi ska hata dem utan att ha en aning om varför. Det är inte ondskefullt att vilja ha sex med ett barn, det som är ondskefullt är att göra det. Är det inte, precis som Bells bordellmamma säger, enormt mycket bättre att dessa män går till Bell?

Det enda rimliga argument jag kan föreställa mig är att sex med Bell inte skulle vara ett utlopp för sådana impulser utan bara öka dem. Det är möjligt, forskning krävs, men mina pengar ligger på att förhållandet snarare är som det som Milton Diamond påvisade med porren.

Jag skulle gärna utrota prostitution. Jag tror att väldigt få väljer det helt frivilligt, jag tror att väldigt få mår bra av det, och jag tror att samhället och världen skulle vara bättre utan det. Men så länge Busty St Clair får vara prostituerad ska Bell också få vara det. Och agera i australiensisk porr, om hon så väljer.

Mer möjlighet, mindre krav

Varför är det så enormt svårt att fatta poängen? När det gäller jämställdhet så är det inte siffrorna som spelar roll, det som spelar roll är betydligt dunklare och mer svårgripbart. Det viktiga är inte egentligen att det är exakt 50% riksdagsledamöter eller VD:ar av varje kön, utan att ingen ska få eller mista en sån plats på grund av sitt kön.

Poängen med jämställdhet och kvinnokamp och alla de andra sakerna som Elise Claeson har svårt för men inte skulle vilja leva utan är inte att allting ska uppdelas exakt jämnt utan att det ska finnas ett val. Det ska vara möjligt och acceptabelt för en man att sköta hushållsarbete och barn och det ska vara möjligt och acceptabelt för en kvinna att bli finansvalp eller elitsoldat. Ingen kvinna måste bli finansvalp eller elitsoldat, men om hon har huvud till det ena och muskler till det andra ska inte hennes bröst hindra henne.

Det är fullt möjligt - rentav troligt - att den dag vi har perfekt social och ekonomisk jämställdhet kommer det ändå inte att vara en 50/50-uppdelning i hela samhället. Det är okej. Man ska vara en rätt inbiten och världsfrånvänd Skugge-fantast för att inte inse att det finns skillnader mellan kvinnor och män som inte är socialt betingade och man behöver inte vara Rigmor Robert för att säga det.

Där det blir fel är när man utgår ifrån dessa skillnader i stället för personerna själva. Även om det skulle visa sig att kvinnor har en genetisk preferens att pyssla med hus och hem betyder inte det att kvinnor som vill något annat ska tvingas att pyssla med hus och hem, men de som vill följa preferensen ska också kunna göra det.

Avslutningsvis: jag är visserligen ett miffo, men jag har i alla fall inte en enda diploid cell utan Y-kromosom och jag kan inte för mitt liv begripa Claesons antydan att karriärkvinnor skulle vara osexiga. Personligen tycker jag det känns rätt häftigt med en kvinna som gör något coolt. Jag har gärna middagen klar när hon kommer hem. Och "averotiserar" Claeson, som borgerlig debattör och författare, inte sig själv med det uttalandet?

En kaka som är hundra procent russin

Eftersom jag entusiastiskt gafflat om musikens emotionella makt och dessutom redogjort för min kärlek till musikalavsnitt så är det kanske ingen större chock att jag är förtjust i serien som helt består av musikalavsnitt: Glee. Jag har bara sett den första säsongen och det sägs att den andra är mycket sämre, men det vore ändå ett brott mot Herrens lag att inte ha med den här serien i en lista på mina favoriter.

Storyn är inte helt lättillgänglig för en icke-amerikan eftersom den bygger på high school-specifika förhållanden och kulturer som i alla fall jag inte känner igen från min egen skoltid, men går ut på att spanskläraren och musikentusiasten Will Schuester startar en "glee club", sångkör, på skolan där han arbetar. Av någon anledning anses glee clubs gravt nördiga och det är inte lätt för Schuester att få medlemmar. Dessutom finns det inte mycket utrymme i budgeten så kören måste gå bra i tävlingar mot andra skolor för att få lov att fortsätta. Cheerleadingcoachen Sue Sylvester är seriens skurk då hon ser det som sin uppgift att krossa kören, skenbart för att få dess blygsamma budget själv men förmodligen egentligen för att hon får ut något personligt av det.

Kören består till att börja med av geeks, utstötta och original men de får snart sällskap av några footballspelare och några cheerleaders. De senare sjunker i aktning av att vara med men måste av olika anledningar och lär sig ganska snabbt att älska det. Om man är bra på något - och de här ungarna kan sjunga - så vill man i allmänhet göra det också.

Musikalavsnitt av TV-serier fungerar i allmänhet på ett av två sätt. Antingen brister folk omotiverat ut i sång på samma sätt som i musikaler och sjunger i stället för att ha vanliga repliker, eller så är ramhistorien en föreställning eller dylikt som gör att det förekommer en massa sång i avsnittet. Glee kombinerar dessa. Kören övar nya låtar i varje avsnitt och ibland får vi klassiska musikalframföranden som när den rullstolsbundne Artie sjunger "Dancing By Myself" medan han rullstolsdansar genom skolans korridorer eller Kurt Hummel genom "Rose's Turn" reflekterar över sitt förhållande till sin far. Skaparna bakom Glee är helt enkelt bra på att hitta nya sätt att trycka in musik i serien.

De är också väldigt bra på att välja ut musik. Det är inte slumpmässigt valda låtar som sjungs utan varenda en har en anknytning till avsnittets handling, även om den sjungs som ett nummer. Musiken är fördelad mellan nutida hits, äldre klassiker, bortglömda pärlor och standardmusikalnummer. Nästan varje avsnitt har någon låt vars intro gjorde mig glad för att jag skulle få höra den toppenlåten en gång till, och nästan varje avsnitt har någon låt som jag aldrig hört förr men genast började älska.

Musikalen har aldrig varit den mest verklighetstrogna eller logiska konstformen, så Glee tummar naturligtvis på verkligheten en smula också. I Glee kan high school-elever med femton sekunders förvarning framföra ett koreograferat sång-och-dans-nummer och två sångare kan utan minsta förberedelse förvandla en solosång till en duettduell. Det är en del av charmen. Musikalälskare både vill ha och kräver det.

Trots att jag nästan bara pratat om musiken, eftersom det är det som utmärker Glee, så hade serien nog aldrig fungerat utan en genuin story som musiken är där för att accentuera. Den övergripande historien gäller körens kamp för att överleva och Sue Sylvesters försök att förgöra den - hon är för övrigt en karaktär som jag hade svårt att stå ut med i de första avsnitten men snart började älska att hata - och under den dyker standardskolserieproblemen upp: graviditet, social kamp, droger, homosexualitet, komplicerade förhållanden med föräldrar, konflikter mellan olika intressen. Att det fungerar så bra som det gör beror på att Glees upphovsmän förstår hur man använder musikens välsignade förmåga att vara en genväg till känslor.

De allra mest rörande bitarna gäller den homosexuelle och väldigt camp gay Kurt Hummels förhållande till sin far, som är en kepsbärande blue collar sportdiggande okultiverad man som inte har många referenspunkter till sin sons läggning, vare sig sexuellt eller kulturellt. Det är inte lätt för honom att älska en homosexuell son men han gör det, så mycket det bara går.

I sammanfattning är Glee ett lyckat försök att göra en serie som i varenda avsnitt gör det som vanliga serier försöker med ungefär en gång under sin levnad. Om man gillar musiken som framförs kommer man att älska serien eftersom musiken är så sammanvävd med historien och ger historien dess kraft. Det finns knappt ett avsnitt som inte får det att röra sig i hjärtat på mig, och jag vill inte ens prata om "I'll Stand By You" eller "I Dreamed A Dream".

Den gode mördaren

Jag vet inte om jag först hörde talas om bok- eller TV-serie-versionen av Dexter, men oavsett vilket det var så minns jag min reaktion väldigt tydligt. Vilken fantastisk idé, jag är förbannad för att jag inte fick den först. En god seriemördare. Så briljant.

Nu har jag läst de tre första böckerna (de två första var bra; den tredje försöker jag glömma) och sett de tre första säsongerna och kan med glädje rapportera att det inte bara är en bra idé. Den är dessutom väl genomförd och genuint fascinerande.

Både den första boken (som var grund för den första säsongen av TV-serien; därefter delade de två medierna på sig) och det första TV-avsnittet börjar på samma sätt. Dexter Morgan tillfångatar en präst som mördat - och antagligen gjort andra obehagliga saker med - åtskilliga barn. Han för prästen till ett förberett dödsrum där det finns bilder på prästens offer. Dexter har till och med grävt upp hans senaste offer och tvingar honom att titta på dem.

Prästen försvarar sig på ett sätt som för tankarna till Peter Lorre i Fritz Langs M. Han är sjuk, han kan inte hjälpa det, det är inte hans fel. "I couldn't help myself. I couldn't. Please, you have to understand." Dexters svar är svidande perfekt. "Trust me, I definitely understand. See, I can't help myself either." Här har prästen ingen sympati att hämta.

Dexter är sociopat och seriemördare, han borde vara skurken, men hans adoptivfar insåg i hans ungdom vad det var för fel på honom och lärde honom regler ämnade att hålla honom vid liv och se till att han inte skadade samhället. Han dödar bara dem som förtjänar det, sådana som själva dödar. Han följer en fastställd ritual för att inte lämna spår och inte riskera att bli infångad. Han är en gravt skadad man, men han tyglar sin skada i stället för att, som hans offer, låta den gå ut över oskyldiga.

Det är befriande, förlösande, att se Dexter. För en gångs skull är det okej att heja på en man som fullständigt struntar i lagar, seder och moral. Han har sin egen kodex och bryr sig inte om någon annans. Allt i hans liv är till för att upprätthålla maskeraden. Ingen misstänker vad som döljer sig bakom hans välinövade förklädnad. Inte hans adoptivsyster Debra, som han önskar att han kunde berätta för, och inte hans flickvän Rita.

Rita förtjänar en egen liten uppsats. Dexter håller sig med ett kärleksförhållande för att det är något som en sån som han aldrig skulle ha. Han valde Rita för att hon, för att använda hans egna ord, på sätt och vis är lika skadad som han. Hon var gift med en man som misshandlade henne och hennes två barn och nu har hon problem med närhet vilket passar Dexter utmärkt. Han är inte intresserad och förstår inte varför någon skulle vilja ha sex.

Rita spelas av Julie Benz, vars insats - särskilt i första säsongen - förtjänar alla slags priser man kan hitta. Rita är en kvinna som har bestämt sig för att inte vara ett offer längre. Hon ska vara stark vad som än händer, för sina barns skull men också för sin egen skull. Samtidigt finns det - naturligt nog, för någon som gått igenom det hon gått igenom - en rädsla och en sårbarhet hos henne. Benz porträtterar henne med övermänsklig exakthet. När hon talar känner man doften av undertryckt svaghet och järnhård vilja.

Serien har sina brister. Framför allt har den en mycket märklig syn på sociopater och seriemördare. I Dexter finns det fler aktiva seriemördare i Miami än det finns i hela världen i verkligheten. Alla sociopater är seriemördare och alla seriemördare är sociopater, och det är väldigt lätt att bli sociopat: det räcker med en hyggligt obehaglig upplevelse tillräckligt tidigt i livet. Sociopati gör att man automatiskt får en obetvinglig lust att mörda. Om man har någon form av uppfattning om hur de här sakerna fungerar i verkligheten så finns det en del att irritera sig på i Dexter.

Däremot visar serien fint hur Dexters hjärna fungerar. Sociopater sägs ofta sakna känslor, men det stämmer inte: de blir till exempel arga precis som alla andra, eller till och med mer. Det de saknar är empati. De har känslor, de förstår att andra har dem, de bara bryr sig inte. Precis som Dexter, till en viss punkt. Är det verkligen bara ilska över att hans välordnade liv ruckas och att hans maskerad hotas som gör att han så vildsint försvarar sin familj?

Naturligtvis finns ett hyggligt galleri bifigurer, och här ser vi något av det fina i att ha en standardskurk som hjälte. Dexter pressas hårt av superpolisen Doakes, som känner på sig att något är fel med honom. Doakes är en bra karl som arbetar hårt med att bekämpa brott. Hur ska Dexter kunna försvara sig mot honom utan att bryta mot sina regler? Förr eller senare kan han tvingas välja mellan sig själv och Doakes, och ingetdera alternativet går ihop med hans levnadskodex.

I sammanfattning är Dexter en ständigt fascinerande serie med en originell och djup bakgrundsidé, som låter oss titta genom ögonen på en karaktär som enligt all modern dramaturgi borde vara skurken och följa honom genom en utveckling som han inte trodde att han kunde genomgå. Dessutom har den en av de bästa introsekvenserna jag sett, där Dexter klär på sig och äter frukost, filmat på ett sätt som får det att se ut som något helt annat och betydligt dödligare.

Cocksuckers!

Deadwood är en stad i South Dakota som under 1800-talets senare halva blev skådeplatsen för mycket av det som vi i dag tänker på som vilda västern. Det var där Wild Bill Hickok dog, det var där Calamity Jane svor och söp, det var där George Hearst expanderade sin förmögenhet som sedan skulle tas över av sonen William Randolph Hearst. Wyatt Earp och hans bröder tittade förbi och Soapy Smith svindlade medborgarna. Det är ett rikt material att göra en TV-serie av.

Deadwood håller sig tillräckligt nära den verkliga historien för att ge en fascinerande insikt i livet strax utanför USA:s gräns under åren efter inbördeskrigets slut, samtidigt som karaktärer naturligtvis skapas, försvinner och slås ihop, och händelser förändras. Under tre får vi följa livet i Deadwood, med sheriffer och affärsmän, salooner och bordeller, kineser och frigivna slavar, mord och bedrägerier, såpoperaförvecklingar och kärlek och hat.

Seth Bullock är den ofrivillige sheriffen, bäst beskriven som en 1800-talets Batman. Han är så god att det gör ont i honom och han är ständigt ungefär två sekunder ifrån att mörda varenda jävel som inte är lika god som han, hur hett han än önskar att han kunde glömma alla andra och bry sig om sin egen lycka för en gångs skull. Hans främsta fiende - som ibland av nöd och gemensamma intressen är hans allierade - är den färgstarke, brutale och intrigerande saloonägaren Al Swearengen, som bara följer lagen så länge det gagnar honom personligen. Han är dock ingen nattsvart skurk och i en minnesvärd scen får vi förklaringen, men inte ursäkten, på hans beteende.

De är två av de dussintals karaktärer som dyker upp och försvinner. Vissa är ärliga medan andra är falska, vissa är altruistiska medan andra är egoistiska, vissa är mordiska medan andra är lugna, men alla är sammansatta av ibland motsägelsefulla bitar, precis som människor i verkligheten. Relationerna dem emellan är djupt äkta. Skurkarna kan också känna lojalitet, beundran, till och med ömhet. Swearengens hårdare underhuggare tjänar inte honom enbart för att han betalar dem. De har sina egna anledningar.

Deadwood är till att börja med en kaotisk plats, en laglös håla som knappt kan kallas för stad, men under Bullock och Swearengen formas den till ett ställe där en man kan hålla huvudet högt och ha en hygglig chans att inte få det bortskjutet. Staden är ett mikrokosmos, en liten symbol för mänsklighetens strävan mot civilisation. Trots att Bullock ser Swearengen som sin motsats så vill de samma sak: att Deadwood ska bli en välordnad stad där man kan driva sina affärer och leva sitt liv. Det finns sådana som kämpar emot, som vill att laglösheten ska bestå och att revolvern ska vara den enda auktoriteten, men de kan inte stoppa utvecklingen. Deadwood befinner sig i vildmarken men rör sig mot civilisationen.

Det går inte att prata om Deadwood utan att nämna svärandet. Det finns en anledning till att det här inlägget heter som det gör. Det finns tydligen gott om kuksugare i Deadwood; särskilt Swearengen kastar epitetet omkring sig som om han led av en enormt specifik form av Tourettes syndrom. Det är cocksuckers hit och cocksuckers dit tills avtrubbningen sätter in och tittaren får anstränga sig för att inte kalla sin gamla mamma för en riktig cocksucker. Vilket kunde orsaka en spänd stämning på nästa familjemiddag. Samtidigt är språket väldigt tillrättalagt och förfinat när det behövs; varenda engelsktalande karaktär talar flytande romantiserad 20-tals-engelska.

Deadwood har dessutom samma trevliga bonusegenskap som Battlestar Galactica och i betydligt högre grad: människorna ser ut som vanliga människor, om än inte alltid som människorna lär ha sett ut i South Dakota på 1870-talet. De två snyggaste, i min mening Seth Bullock och Joanie Stubbs, ser ändå ut som någon man skulle kunna stöta på ute på gatan.

I sammanfattning är Deadwood en delvis verklighetsbaserad representation av hur samhällen uppstår bland oorganiserade människor, vilket gör att den berör allt som gör oss till människor: känslor, planer, motsättningar, intriger. Och dessutom ger den en på sina sätt romantisk bild av dåtiden, som i alla fall jag ibland önskar vore sann.

Vuxna kvinnor gör saker tillsammans

Min tredje favoritserie: Xena: Warrior Princess. Ja, jag vet. Den är camp och den är kitsch och den är typisk bakfull-söndag-TV och den tar bara sig själv på halvt allvar och ingen annan kommer ens så långt. Allt det där stämmer också, för det mesta.

Det är bara det att den dessutom berättar en riktigt kraftfull historia om omvändning, om att jagas av sitt oförsonliga samvete, om kärlekens helande kraft och om att kämpa mot mörka inre drifter som ständigt hotar att ta över.

Xena var en härjande krigsherre med en egen armé. Hon skövlade, mördade, brände, rövade och plundrade. Hon dök upp som skurk i Hercules och skulle bara vara med i tre avsnitt. Hennes huvudsakliga uppgift var att vara så gränslöst ond att helylle-Hercules inte hade några problem med att döda henne i slutet av det tredje avsnittet. Men något hände. Hon blev alldeles för intressant och det gick inte att göra sig av med henne. I stället fick hon sin omvändelse och när hennes egen serie börjar håller hon på att gräva ner sin rustning och sina vapen för att både praktiskt och symboliskt lämna det livet bakom sig.

Då råkar hon bli vittne till ett illdåd vars värnlösa offer ändå kämpar emot, och efter en kort tvekan tar hon upp sin utrustning ur marken och hjälper till. Som den krigarprinsessa hon är segrar hon och det visar sig att ett av de överlevande offren är Gabrielle, ett blont litet tösasnöre som drömmer om att bli en världsberömd bard och genast bestämmer sig för att hon ska skriva Xenas saga. Att Xena gör allt för att avråda henne hindrar inte Gabrielle och Xena får finna sig i att ha en reskamrat med sig.

Den tredje centrala karaktären i serien, bra mycket viktigare än hans relativt lilla speltid ger vid handen, är krigsguden Ares. När Xena fortfarande var ond var hon Ares förkämpe, viktigaste elev och älskarinna. Han vill ha henne tillbaka. Han vill att hon ska sluta förneka sin sanna natur och bli hans mörka drottning igen.

Häri består seriens centrala konflikt. Det är på sätt och vis en klassisk nice-guy-bad-boy-historia även om det här råkar röra sig om en nice girl. Gabrielle är god och oskuldsfull och full av ljus. Hon ser upp till Xena och litar fullständigt på hennes inneboende godhet, som hon själv inte förmår tro på. Ares är brutal och våldsam men samtidigt förförisk. Han är en klassisk Satan som frestar Xena med det hon helst vill ha. I varenda stridsscen lyser extasen ur Xenas ögon; hon älskar att slåss, hon älskar att vinna, hon älskar att göra det hon tränat så hårt för att bli bra på. Hon vill släppa all kontroll och bli Ares vilda förkämpe igen. Det är bara Gabrielle som får henne att hålla monstret fängslat och ändå finna en mening med livet.

Historien fungerar även om man inte accepterar att Xena och Gabrielle nuppar off-camera (vilket de helt uppenbart gör) men den blir naturligtvis starkare om man sluter sig till lägret som anser att Ares och Gabrielle inte bara är rivaler om Xenas själ utan om hennes hjärta. Särskilt scenerna mellan Ares och Gabrielle senare i serien, när Gabrielle själv blivit en skicklig krigare och Ares försöker locka över henne till sin sida, får en helt annan skärpa i det ljuset.

Där har vi också den tragedi som tycks förfölja Xena. I början är Gabrielle det ljus som leder henne, men det är omöjligt att umgås med Xena utan att råka ut för all världens faror och blod och död, och det dröjer inte länge förrän Gabrielle själv börjar lära sig stridens konst. Allt eftersom serien fortgår blir hon skickligare och skickligare och det är ett mörkt ögonblick när hon och Xena tvingas inse att Gabrielle också börjat tänka på vapen och död som en första utväg. Men det är inte hopplöst. Gabrielle har aldrig fallit för Ares, även om hon också frestas.

Xena: Warrior Princess är en helt annan sorts serie än Battlestar Galactica eller Oz. Storheten hos de två ligger till stor del i uppsjön karaktärer och sammanflätade bihistorier. Medan Xena visserligen innehåller berättelser som sträcker sig över flera avsnitt och en ansenlig samling bifigurer så ligger dess genialitet just i den starka röda tråden som börjar i den första scenen i det första avsnittet och når hela vägen fram till det modiga slutet. Det är kanske därför den är så underskattad; man måste följa den för att förstå hur bra den är. Ett lösryckt avsnitt här och var är inte mycket till reklam för dess styrkor, och kanske råkar man då få syn på när Xena shoppar i ett anakronistiskt varuhus eller hamnar i en västernstad där sporrlösa människor åtföljs av sporrars klinganden. Det gäller att förstå att serien tar sig själv på allvar, men bara till en viss gräns, och har en enorm självdistans samtidigt som de mörkare delarna är så mycket på riktigt som de kan vara.

Jag har aldrig sett ett avsnitt av Buffy och min kärlek till Xena är en bidragande orsak till det, för så fort ett Buffy-fan framhåller något från den serien som unikt och häftigt och innovativt så tänker jag i mitt stilla sinne att det var coolt när Xena gjorde det först. Från något så generellt som en kvinnlig actionhjälte till något så specifikt som ett musikalavsnitt (Xena hade två, båda underbara men särskilt det första, "The Bitter Suite"). Jag kommer säkert att älska Buffy om jag nånsin börjar titta, men den kommer nog aldrig att ta över Xenas plats.

I sammanfattning är Xena: Warrior Princess en gravt underskattad serie som erbjuder humor, action, kärlek och drama i en skiftande blandning som berättar en sammanhållen historia med ett kraftfullt tema, och om vi dessutom får se vackra människor i vacker miljö så kan det inte heller skada.

Vuxna män gör saker tillsammans

Nästa serie i min TV-serie-serie: Oz. Innan jag fick den här serien rekommenderad av en arbetskamrat tillika bloggfan kände jag bara till den genom snuttar jag råkat se på nattlig TV, och det enda jag mindes av dem var en svart kille i rullstol som sa vagt djupa saker till kameran.

Så blev det dags att ge serien en chans och den visade sig handla om fängelset Oswald State Correctional Facility, i folkmun kallat Oz, där en experimentell avdelning vitsigt döpts till Emerald City. Under idealisten Tim McManus ledning ska fångarna där rehabiliteras och lära sig bli välfungerande samhällsmedlemmar i stället för att bara straffas. Han väljer själv ut dem som kommer dit och ser till att ha det balanserat mellan de större grupperingarna, bland dem nazister, svarta ghettogangsters, militanta muslimer, italienska mafiosi och latinamerikanska gängmedlemmar.

Hit kommer Tobias Beecher, en framgångsrik och välbärgad advokat med alkoholproblem. Han kör berusad över en liten flicka och döms till fängelse. I Emerald City har han inte mycket till chans. Han har aldrig behövt slåss för sitt liv, han vet inget om de kriminellas sociala regler, och det lyser om honom att han inte hör hemma i Oz. Han tror att han har tur när Vern Schillinger tar hand om honom, men Schillinger visar sig vara nazistledare som letar efter en ny bitch. Det blir början på en fiendskap som är en av flera röda trådar genom hela serien.

Bland de andra fångarna finns den stenhårde, orimligt vältränade och ohyggligt skrämmande Simon Adebisi som leder sitt ghettogäng med ren personlighetsstyrka, muslimledaren Kareem Said som anser sig vara politisk fånge och nästan dyrkas av de andra muslimerna, den orädde och knivskarpe irländaren Ryan O'Reilly, och den ovan nämnde rullstolsburne Augustus Hill som bortsett från sin vanliga roll som karaktär också sköter berättarens uppgifter.

Personalen visar förutom McManus upp Leo Glynn som försöker hålla ordning på hela fängelset medan McManus tjatar om sin avdelning, nunnan Peter Marie Reimondo som fungerar som kurator, och läkaren Gloria Nathan som verkligen bryr sig om sina patienter trots allt de gjort och sedermera blir motvilligt kärleksobjekt för Ryan O'Reilly. Detta är dock bara ett skrapande på ytan; Oz innehåller dussintals karaktärer som kommer och går och gnids mot varandra i fängelsets hänsynslösa smältdegel.

Oz tog ett litet tag på sig att komma igång. Jag tänkte i alla fall se säsong ett och se om det var något att titta på, och efter de första tre avsnitten (fem av de sex säsongerna är bara åtta avsnitt långa; säsong fyra innehåller sexton) lutade det åt "nej". Det var en okej serie, inget mer. Men i avsnitt fyra gjorde den mjäkige Beecher uppror mot Schillinger, serien blev awesome och sen fortsatte den vara awesome tills sluttexterna rullade på det sista avsnittet.

Jag har samma problem när jag skriver om Oz som när jag skrev om Battlestar Galactica; det finns alldeles för mycket jag vill ha med. Historier kommer och försvinner, förhållandena inne på Emerald City förändras drastiskt, det är våld och hot och brott och folk som kommer ut och folk som kommer in igen och människor som dör på otäcka sätt och hämnd och hat och knivar och isoleringsceller och AIDS och en väldig massa bögsex, både frivilligt och ofrivilligt.

Det finns en anledning till att det finns gott om populärkulturella Oz-referenser som alla går ut på fängelsehomosexualitet, men i själva serien framstår det aldrig som exploaterande eller spekulativt. Ibland är det kärlek, ibland är det våldtäkt, och båda delarna analyseras och utforskas. Vi ser varma förhållanden och vi ser ren psykosexuell sadism, vi ser förhoppningar grusas och hjärtan krossas. Det är stundtals vackert och stundtals groteskt.

I sammanfattning är Oz en ständigt fascinerande studie av människor och hur de förändras under extrema förhållanden, med en rejäl dos gängpolitik injicerad. Den fick mig att rygga tillbaka, den fick mig att känna med karaktärerna, och den gjorde mig glad att jag lyssnade på rekommendationen och såg den.

Och så har den ett musikalavsnitt. Underbart.

Robotar och människor

En filmbloggsläsare önskade sig skriverier om bra TV-serier, men det kändes som om det föll utanför ramen för vad filmbloggen pysslar med. Då denna bloggs ämne är precis vad som helst som jag känner för att skriva om så passar det dock perfekt här. Därmed inleder jag härmed en serie på ett obestämt antal inlägg som avhandlar TV-serier som åtminstone är med och slåss om titeln som min favoritserie någonsin.

Först ut: Battlestar Galactica. Denna science fiction-serie är formellt baserad på en TV-serie från sjuttiotalet men den här versionen hade lika gärna kunnat vara en originalserie om man bytt några namn och gjort andra designval. Likheterna är namnen samt att båda serierna handlar om ett rymdskepp (det eponyma Battlestar Galactica) som leder en improviserad rymdflotta undan robotrasen cyloner.

När berättelsen börjar lever mänskligheten på tolv kolonier döpta efter de tolv stjärntecknen: Sagittarion, Picon, Gemenon och så vidare. Fyrtio år tidigare gjorde cylonerna, intelligenta robotar, uppror och ett krig utkämpades. Till slut blev det fred och cylonerna gav sig av ut i rymden. Sen dess har människorna en gång om året skickat ett sändebud till en neutral rymdstation. Hittills har cylonerna inte dykt upp, men i pilotfilmens fantastiska inledningsscen gör en just det. Hon ser ut som en människa, inte som den glänsande metallcyklop cylonerna var sist mänskligheten såg dem.

Människornas sändebud blir den förste som dör, men han följs av nästan hela mänskligheten. Atombomber utrotar de tolv kolonierna och de enda överlevande befinner sig ombord på rymdskepp som råkade befinna sig tillräckligt långt bort för att överleva. Amiral Adama på Battlestar Galactica tar kommandot och de börjar söka efter en mytisk planet som kallas för Jorden, medan cylonerna fortsätter jaga dem. Det finns dock cyloner överallt, de kan inte skiljas från människor ens med avancerade medicinska undersökningar, och många av dem tror till och med att de är människor.

Varför är då detta så bra? Till att börja med finns det ingen som är ond eller god. Visst, cylonerna dödade några miljarder människor vilket ju definitivt befinner sig på den mörkare halvan av moralskalan, men när vi väl lär känna dem inser vi att det inte är fullt så enkelt. Flera av dem var emot det och ännu fler börjar ångra det. Det finns en plan, dikterad av cylonernas religion som till skillnad från människornas är monoteistisk, men den är inte allmänt accepterad. Cylonerna är skurkar, i alla fall till att börja med, men de är inte onyanserat onda.

Människorna är hjältar, i alla fall till att börja med, men det innebär inte att de är vita riddare. De har en amiral och en president som är beredda att fuska för att behålla makten - allt till mänsklighetens fromma, förstås - och flottan är knappast enad. Slitningar och fördomar river de få överlevarna hit och dit. Det finns faktioner med diametralt olika politiska inriktningar. Den fängslade terroristen Zarek klättrar på den politiska stegen, geniet dr Gaius Baltar visar sig vara en totalt självisk man med mycket på sitt samvete, och ingen går igenom serien obefläckad. Både cyloner och människor torterar och dödar, både cyloner och människor hatar och älskar. För ingendera sidan är det okomplicerat.

En ypperligt trevlig bisak, som kommer att återkomma när jag skriver om andra TV-serier, är att Battlestar Galactica innehåller gott om människor som faktiskt ser ut som vanliga människor. De som är sjukt snygga har oftast en anledning. Jag är orimligt förtjust i stridspiloten Starbuck som är ett sådant unikum att hon faktiskt ser ut som en kvinnlig militär. Visst, hon är satans snygg men det finns en smula kroppsfett på henne, vilket det gör på kvinnor som hårdtränar för att vara i allmänt god form och äter för att få muskler. Ingen modell, ingen bodybuilder, ingen häcklöperska.

Bland uppsjön av bihistorier och legionerna av karaktärer finns en röd tråd som löper genom seriens fyra säsonger. Att seriens upphovsmän har erkänt att de inte hade riktig koll på vart de var på väg och ibland bara hittade på saker allt eftersom spelar föga roll. Jag var under de två sista säsongerna övertygad om att det inte skulle funka, det skulle inte gå att få ihop det här och knyta samman allt. Det gick faktiskt, och vi fick ett tillfredsställande slut. Nästan alla frågor besvarades, till och med de som fick mig att lägga pannan i djupa veck och klia mig i huvudet och undra hur i himlens namn detta kunde hänga ihop.

I sammanfattning är Battlestar Galactica en fantastisk serie som visar upp realistisk politik, moralisk tvetydighet, religiösa motsättningar, kärlek och hat samtidigt som man får så mycket action som man kan tänkas behöva. Den berättar den bästa sortens science fiction-historia, en som inte hade kunnat berättas utan science fiction. Och kanske blev jag lite tårögd under avsnittet "33".

Den fruktade atomklyvningen

När mina två trognaste läsare båda vill se ett inlägg om kärnkraft kan jag naturligtvis inte säga nej, särskilt som det råkar vara ett ämne jag kan gaffla om i oändlighet. Vi börjar därför från den allra yttersta början.

Vi behöver ström. Det må verka uppenbart, men det förtjänar att sägas. Alla energiproblem skulle kunna lösas eller åtminstone reduceras till insignifikans om vi drog ner vår elkonsumtion till en bråkdel. Detta är säkert de hängivna miljökämparnas favoritalternativ, men det är bara inte realistiskt.

Jag är inte beredd att ändra mitt liv på det viset, det är inte du heller, och även om vi blev övertygade så har vi en hel värld full av människor som jobbar hårt på att öka sin energikonsumtion. Kina och Indien kommer inte att sluta utveckla sig så orimligt fort det bara går; de kommer att spruta ut nya kraftverk och nya teknikens under och oroa sig över miljön efteråt, precis som vi gjorde. Visst, det vore vackert och allt om vi bara kunde sluta bränna så mycket energi, men i verkligheten kommer det inte att hända på ett bra tag.

Så vi behöver ström, och vi behöver en hel massa av det. Vilka alternativ finns? Vi skulle alla vilja se att hela energibehovet täcktes av vind, sol, vatten och jordvärme. Det kommer säkert att ske också, i framtiden. Problemet är att de här energikällorna helt enkelt inte är särskilt bra. Danmark är till exempel det land i världen som har mest utvecklad vindkraft. Det är ett frimärksstort tättbefolkat land och efter tjugo års hårt arbete får de för närvarande 21% (PDF) av sin energi från vindkraft. Det är en fantastisk bedrift och ändå inte mycket att skriva hem till mamma om.

Det finns ställen i världen som inte har någon som helst anledning att använda "smutsig" el. Santorini får sin energi från ett oljekraftverk från femtiotalet trots att de har ungefär oändligt med soldagar varje år och en vulkan som ger så mycket värme att man kan gräva tio centimeter ner och hitta jord som är för het att hållas i. Sverige är inte ett av de ställena.

Det pågår massor med forskning på de här områdena. Det är jättebra. Vi blir bättre och bättre på det, vi bygger fler och fler kraftverk drivna av sol och vind och vatten och jordvärme, och det är fantastiskt. En dag kommer vi inte att ha någon anledning att klyva atomer längre. Den dagen är inte i dag.

Förutom diverse marginalmetoder som kanske kan bli enorma en dag så har vi kvar kol, olja och kärnkraft. Det är här vi kommer in på PR-problemet som jag nämnde. Människor fruktar kärnkraft av samma anledning som de fruktar terrorism: det är spektakulärt och får mycket uppmärksamhet. De är rädda för att sprängas i luften, något som händer så sällan att det knappt kan sägas hända alls, medan de glatt hoppar in i bilar och kör för fort i Stockholms innerstad.

Kärnkraften har problemet att folk kopplar ihop den med atombomber, som är både spektakulära och destruktiva, och att dess olyckor är så uppenbara och därför får mycket uppmärksamhet. Jag antar att de flesta av mina läsare är gamla nog att minnas Tjernobyl. Jag var åtta och kommer ihåg det som en hemsk olycka med oöverskådliga men definitivt fasansfulla följder. Radioaktiv aska skulle blåsa in över Sverige och döda okända antal människor.

I Tjernobyl gick allting fel. Det var en föråldrad Sovjetreaktor med grava designproblem. Teknikerna bestämde sig för att testa vad som hände när man stängde av nästan alla säkerhetsåtgärderna och fräste på. Det var med andra ord en kombination av precis allt elände som kan hända. Dålig design, uråldrig teknik, en mänsklig faktor som var mänskligare än någonsin. Och hur många dog?

Så här långt, under hundra. Det kommer väl att bli några fler men på det hela taget var Tjernobyl remarkabelt milt, särskilt jämfört med skräckkampanjen som omgav olyckan. Det blev inga mutantgenerationer, ingen massdöd i cancer. Området runt Tjernobyl är fortfarande stängt för allmänheten men djur- och växtlivet har hämtat sig och mår till synes finfint.

Där har vi den värsta svarta fläcken i kärnkraftens historia. Three Mile Island dödade inte en enda människa. Fukushima vet vi väl inte säkert än, men det ser inte ut som om det kommer att vara någon katastrof heller.

Jag vet: varje människoliv är ovärderligt, ingen ska offras etc etc. Men om vi accepterar att vi behöver ström måste vi acceptera att den kommer nånstans ifrån och kärnkraften spöar skiten ur sina medtävlare. Kolbrytning är det näst farligaste yrket i USA (PDF) och kolförbränning både förstör atmosfären och släpper i sig ut en massa radioaktivitet från kolbundet uran. Olja är marginellt säkrare, inte renare, och håller dessutom på att ta slut.

Ett välskött kärnkraftverk producerar stora mängder billig energi och är både säkert och rent. Varenda gång ett kärnkraftverks säkerhetsåtgärder fungerar blåses det upp i media som ett bevis på att kärnkraften är farlig, ett logiskt språng som jag hoppas att jag inte behöver förklara det bisarra i.

Men allt är förstås inte solsken och rosor. Kärnkraftverk producerar radioaktivt avfall, som är farligt på riktigt och förblir farligt i nåt i stil med hundratusen år. Exakt vad vi ska göra med det vet vi inte än. Just nu förvaras det huvudsakligen på kärnkraftverken där de kan sköta om det, men det känns som en temporär lösning och sånt gillar människor inte. Det går teoretiskt att återvinna och använda om och om igen och därmed reducera till ännu mindre mängder än det redan är, men vi har ingen bra process för det och kärnkraftsmotståndet har gjort forskning på området förbjuden i stora delar av världen.

Vi har med andra ord ett problem som är så farligt att vi inte får lov att försöka lösa det. I stället ligger avfallet där och låter bli att ruttna, i förhoppning om att någon ska få en snilleblixt. Utan att tänka alltför mycket på saken, för det får man inte. I stället borde vi inse att kärnkraften är en fantastisk gåva som vi ska göra det allra bästa av så länge den behövs. Jag har inte minsta tvivel om att det finns en lösning om smarta människor bara tillåts hitta den. I värsta fall kan vi väl skjuta in eländet i solen, där en så liten gnutta materia inte ens kommer att märkas.

Om det handlade om kärnkraftens vara eller icke vara i en i övrigt oförändrad värld skulle jag också vilja sluta klyva atomer. Men om det står mellan att hoppas att folk spontant kommer att sluta använda ström, att använda kol eller olja, och att använda kärnkraft, så tänker jag hojta för det senare.

Ding dong he's dead

Osama bin Laden ska slutligen ha strukit med häromdagen, vilket jag fick veta från BBC medan jag åt frukost i en hotellmatsal. Ju mer jag fick veta desto fler frågor hade jag och även om en del av dem faktiskt har besvarats sen dess så är det några som finns kvar.

Var det till att börja med bara jag som inte tyckte att nyheten var "bin Laden är död" utan snarare "bin Laden levde fortfarande"? I den mån jag alls funderat på saken trodde jag att han hade kilat vidare i en anonym grottsprängning för sisådär nio-tio år sen. Vi har knappt hört av honom och inte på något sätt som bevisade att han fortfarande gick omkring och hatade Amerika. Var World Trade Center-attacken verkligen så cool i hans kretsar att han sen kan hibernera i ett decennium och fortfarande anses såsom alfahanne? Tydligen.

Sen har vi det här med kroppen och begravningen till havs (som BBC hävdade var en islamisk tradition, varför nu en religion grundad i öknen skulle pyssla med havsbegravning; det visade sig att de hade missuppfattat och att det var den snabba begravningen som var traditionen). Om jag vore USA och hade jagat den här killen i lejonparten av tjugo år, då skulle jag se till att visa filmer och foton och precis all dokumentation jag kunde lägga imperialistvantarna på. Jag skulle direktsända begravningen.

I stället fick vi knappt veta vad som hänt förrän kroppen låg i vattnet. De måste ha fattat att oavsett vad de gjorde skulle konspirationsteorierna fortplanta sig som herpes på en bastuklubb, så varför ge minsta gnutta till knäppskallarna? Särskilt efter allt tramset med Obamas födelseattest.

Mycket riktigt sprider sig konspirationsteorierna också. Redan samma dag såg jag ett budskap klottrat på en tegelvägg som bjöd oss att placera oss på skalan skeptisk-hjärntvättad angående bin Ladens död. Hur festligt det än är att "skeptisk" och "öppensinnig" alltid betyder "håller med mig" och "hjärntvättad" alltid betyder "tror inte att alla ljuger utom jag" så kan det inte vara ett resultat man är ute efter.

Särskilt som filmer tydligen finns. Vi har sett bilderna där Obama och diverse högdjur satt och såg uppdraget i direktsändning och även om det inte var det de gjorde så fanns det nån som gjorde det och gav Obamas killar kommentarer. Bortsett från att - och jag vet hur kallsinnig jag låter - det inte kan finnas mycket coolare än att sitta och se en faktisk kommandooperation live så betyder det dessutom att Navy SEALs knallar omkring med axelkameror i Aliens-stil. Vilket är ännu coolare.

Det ska hur som helst bli spännande att se vad som händer de närmaste veckorna. Förr eller senare måste de släppa bilder och filmer, i alla fall nåt, och frågan är bara om de kommer att vänta så länge att den åtrådda effekten helt uteblir.