John Galt är ett satans arsel: Part II

Välkomna tillbaka. Nu är det alltså dags för mitt pragmatiska argument kring Rand och objektivismen. Låt mig först ännu en gång göra fullständigt klart att Rand själv inte skulle acceptera något av det nedanstående, för det handlar om vad Rands tankar, utförda i praktiken, skulle få för konsekvenser. Det handlar om vilken värld man vill leva i. Och Rand gör klart att hon inte bryr sig om konsekvenser. Hon helighåller abstrakta värden, inte deras följder.

För mig är det en obegriplig ståndpunkt, särskilt när den kommer från en uttalad rationalist som Rand. Om man inte släpper in gudomar eller annat fluff i sin världsbild, vad skulle möjligen kunna vara viktigare än faktiska konsekvenser? Hur kan något annat vara viktigt över huvud taget? Men så är det hos Rand.

Så om du håller med henne om att vad som händer i verkligheten inte spelar någon roll, då håller du inte med mig. Men du får gärna förklara varför, för jag förstår det inte.

Så, över till själva texten. Först och främst: det vore naturligtvis jättebra för män som John Galt, Francisco d'Anconia, Ragnar Danneskjöld, Hank Rearden och resten av Rands halvgudar och superhjältar om hennes drömvärld blev verklighet. De är vansinnigt intelligenta och talangfulla och kommer i princip automatiskt att uppnå framgång om de anstränger sig. Högerutopier brukar se ut ungefär så: alla blir egna företagare och lever i marknadsmässig harmoni med omvärlden.

Rand sticker inte under stol med att alla inte är som de. Det handlar inte bara om att vara flitig och moraliskt rättrådig utan man måste ha förutsättningarna från början. Detta illustreras genom karaktären Eddie Willers, som är lika god som hjältarna men inte lika smart. Det sägs tydligt att han aldrig hade kunnat uppfinna Reardens metall eller Galts motor, och han hade aldrig kunnat bygga upp en transkontinental järnväg. Så Eddie kan kämpa hur mycket som helst och aldrig göra så bra ifrån sig som Galt och de andra. Han har inte tillräckligt av den heliga egenskap Rand kallar "ability".

Även om man har sina egna förutsättningar så måste världen samarbeta. När det håller på att rasa dealar Rearden med en icke namngiven yngling som i en annan tid hade blivit en stor industriledare men nu förmodligen skulle dö som en simpel brottsling.

Det spelar alltså roll vilka egenskaper man föds med och var man föds. Vem som helst kan inte bli John Galt. Att det i praktiken är så, det begriper jag också. Men att förespråka det, att tycka det är rätt, att det är bra, det är för mig oförståeligt. Om inte annat så borde vi motarbeta det av egoistiska skäl; tänk på alla de dyrkade framsteg som vi går miste om för att genier föds i träskdjungler i Afrika. Men Ragnar Danneskjöld angriper biståndsfartyg och ser till att de geniernas hemländer inte får någon hjälp.

Jag har redan gått igenom några av mina problem med arv, men Rand delar inte den åsikten. Hon är piggt med på att de som ärver en förmögenhet ligger bättre till än de som föds utfattiga, och verkar inte anse att det är ett problem eller ens något att bry sig om. Sen ska man förvalta sitt arv; Francisco d'Anconia blir hatad därför att alla tror att han slösar bort de resurser han föddes med och därför inte är värdig dem.

Så det är mitt första problem med Rands värld: Massor av människor kommer, oavsett hur goda och arbetsamma de är, att bli knallade. Andra kommer, oavsett hur onda och lata och depraverade de är, att glida fram på en räkmacka. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Än värre blir det när man börjar prata om människor som lider av något värre än fattigdom eller att inte vara lika smarta som geniet Galt. Människor föds handikappade, utvecklingsstörda, eller bara under hemska omständigheter därför att deras föräldrar är fuckups. De här människorna har inte ens möjligheten att vara goda och arbetsamma. Jag vill att de som har resurser ger en del av dem till människorna som, hur mycket Rand än hatar det uttrycket, aldrig hade en chans.

Rand hatar det konceptet. Att ta pengar från de produktiva och ge till de icke produktiva, oavsett hur en människa blivit icke produktiv, är djävulstyg för henne. Men vad är alternativet? De flesta libertarianer brukar hävda att om man bara tar bort skatt och bidrag och Staten Storpappa så kommer människor att bli givmilda och goda och frivilligt ge pengar till de behövande. Jag tror inte på det och framför allt förstår jag inte varför vi då inte bara kan ha skatter och bidrag, men Rand kommer inte ens med det argumentet. Galts pojkar är inte förtjusta i välgörenhet - ordet "give" är förbjudet i Galt's Gulch. Om någon är svårt handikappad - trist, men det är inte mitt fel. Fuck him.

Och naturligtvis är det ingen i Atlas Shrugged som har barn, för då skulle de antingen få sluta vara egoistiska eller visa vad följderna av egoism verkligen är. Det finns barn i Galt's Gulch; de två vi möter har turen att ha en mamma som inte kan tänka sig något bättre - för sin egen skull - än att ta hand om dem. Hon betraktar dem som sitt jobb.

Galt tar även upp barn under sitt radiotal när han talar om uppoffring, som är något av det fulaste som finns. Han säger att det är inte uppoffring att ge sitt barn mat i stället för att köpa en ny snygg hatt, förutsatt att man hellre har ett barn än en ny snygg hatt. En mor som föredrar hatt framför barn ska inte mata sitt barn utan köpa hatten i stället. Ingen kan anklaga Rand för att inte följa sitt argument till dess logiska slutpunkt. Det betyder dock att emedan jag tycker att man ska vara riktigt säker på att man vill ha barn innan man skaffar några, så ska en objektivist se till att vara riktigt riktigt riktigt säker. Och om barnet är förståndshandikappat och föräldrarna tycker att den extra vården är för dryg? Trist, men nu har de i alla fall råd till varsin ny snygg hatt.

Det är mitt andra problem med Rands värld. En normalbegåvad, flitig man (ursäkta att jag tjatar om män hela tiden, men det är det Rand gör; hon verkar ha haft lite problem med sitt eget kön och hennes favoritrecension kallade henne för man) kan i alla fall arbeta sig upp men de som föds utan den möjligheten, eller råkar ut för en olycka, eller får en oförutsägbar sjukdom, har ingen utväg. Och ett barn kan svälta ihjäl för att mamman slutar bry sig. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Vidare tror jag inte att Rands värld skulle se ut som Rands värld. Låt oss titta på hennes hjältar. I sitt efterord hävdar Rand att bokens existens är ett bevis på att dessa människor finns - som jag tolkar det menar hon att eftersom hon lyckades skriva och publicera den så är hon en av dem. Deras blotta existens och betydelse för mänskligheten är ett av argumenten för hennes filosofi, och jag hävdar att de dels inte finns och dels inte är fullt så betydelsefulla som Rand påstår.

Låt oss ta det senare först, eftersom det är en vanlig vänsterkäpphäst och jag vill distansera mig lite. Visst, fabriksledaren behöver fabriksarbetare och kan inte fungera utan dem. Men fabriksledaren har en funktion att fylla, hen kan vara bra eller dålig. Vi behöver entreprenörer, uppfinnare, företagare, formella profitgeneratorer. Det är inget fel med att vilja göra pengar, och det är inget fel med att göra pengar. Mänskligheten hade inte kommit långt utan ambition.

Men frågan kvarstår: vem bär ut posten i Galt's Gulch? Vem tar hand om de gamla? Vem städar toaletterna? En del av de enklare sysslorna utförs av nyanlända som håller på att arbeta sig upp. Men de kommer alla att arbeta sig upp och bli framgångsrika, för annars hade de inte fått komma till Galt's Gulch till att börja med. Det verkar inte finnas plats för dem som inte tänker sluta som framgångsdrabbade företagsledare eller hyllade konstnärer (för Rand såg förstås till att inkludera sig själv).

Vi behöver de människorna också. Galt är förbannad på människor som tjatar om att företagsledare parasiterar på sina arbetare, och hur länge skulle han klara sig utan dem, och därför har han nu gått i strejk och frågar hur länge världen klarar sig utan honom. Jag erkänner hans poäng, men han borde erkänna motståndarnas också. Båda behövs.

Dessutom tror jag inte att det - som i boken - bara skulle ta tolv år från det att Galt inledde sin strejk till att världen gick helt åt helvete, men det beror på att boken snarare är en symbol och en allegori än en hundraprocentigt verklighetstrogen beskrivning av något som skulle kunna hända. Rand har själv sagt att Galt inte är en karaktär utan en arketyp. Så det kan jag tänka mig att lämna därhän, bortsett från att säga att Galt och hans likar inte är så essentiella som Rand påstår. Viktiga, ja. De enda viktiga, nej.

Vidare då till själva karaktärerna, som Rand bestämt påstår existerar. Vi pratar här om människor som automatiskt uppnår framgång om de försöker, för de är bara så satans bra och smarta. Alla Rands hjältar är Joakim von Ankor, kvickare än de kvicka och smartare än de smarta. Till och med Francisco d'Anconia, född till rikedom, är redan som barn en superhjälte.

Jag tror inte att de finns. Jag tror att det inte bara låg förstånd och flit bakom IKEA, jag tror det fanns en del flax där också. Jag tror det finns människor som var lika duktiga och smarta som Ingvar Kamprad men inte lyckades komma särskilt långt. Jag tror att det finns författare som är mycket bättre än J K Rowling och aldrig uppnått en procent av hennes framgång.

Även om man är aldrig så genialisk och flitig så kan man satsa fel, eller drabbas av olyckor, eller bli omsprungen av en ny uppfinning som man aldrig kunde förutse. För Rand är det bara ursäkter. För mig är det sånt som faktiskt händer, och skulle hända hennes idealmänniskor.

Ta Hank Rearden, som uppfann den revolutionerande Reardenmetallen, eller John Galt, som uppfann en revolutionerande motor. I verkligheten kunde det lika gärna slutat med att Rearden insåg att hans metall var omöjlig eller att Galt insåg att han jagat ett genombrott som fysikens lagar inte tillät (vilket jag för övrigt tror att de i verkligheten inte gör; nån förbipasserande fysiker som läst Atlas Shrugged får gärna uttala sig). Det är så det är i verkligheten. Kemister arbetar i åratal och kommer ingenvart, uppfinnare kämpar i evighet utan att nå ett genombrott. Kemisten och uppfinnaren som lyckas är inte nödvändigtvis smartare än den som misslyckas, hen kan bara ha råkat satsa rätt. Framgång är helt enkelt ingen ofelbar värdemätare.

Så i verkligheten kan Rands hjältar misslyckas. Det är förstås en viktig del av ideologin; friheten att lyckas innebär risken att misslyckas. Men hennes halvgudar misslyckas aldrig, kan aldrig misslyckas, skulle aldrig misslyckas. Möjligen förlorar de någon liten strid mot en annan halvgud och det slutar med att alla är rätt nöjda ändå.

Rands hjältar är också vansinniga multitalanger. De är duktiga på det de gör, vare sig det är att tillverka bilar eller bygga järnvägar eller gräva koppar, och även när de är generationer ifrån den som grävde den första gruvan så ser de till att vara kapabla att ta en hacka och sätta igång om det skulle behövas. De är inga styrelseproffs utan kan sin egen verksamhet utan och innan. Ett ganska fint ideal för en företagsledare, tycker jag.

Men när bilmagnaten Lawrence Hammond öppnar en närbutik i Galt's Gulch så är det den bästa butiken i världen. Flygplanskungen Dwight Sanders blir svinfarmare och av allt att döma minst lika bra på det som de som varit svinfarmare i flera generationer. Tydligen är just svinfarmning ett område där man inte behöver någon skicklighet, det är bara att glida in och vara smart. Trots all emfas på att man måste kunna det man gör så kan de här människorna göra vad som helst, för de är så satans bra.

Jag menar precis vad som helst. Ragnar Danneskjöld är en filosof som blir pirat, och så skicklig på det att han blivit skadad en gång under sin decennielånga karriär. Han kan driva ett piratskepp lika bra som en filosofisk diskussion. Och när Galt är tillfångatagen och hålles inspärrad i en militär anläggning, då bildar stålmagnaten Rearden, kopparbrytaren d'Anconia, järnvägsdirektören Taggart och Danneskjöld ett kommandosoldatteam som befriar honom. Och lyckas. För de är så satans bra.

De är också hängivna Rands ideal och inte nog med att de är bra på det de gör, de älskar det. Om man är en enligt Rand god människa, då vill man vara företagsledare och entreprenör och uppfinnare och göra ohemula mängder cash. Att någon skulle vara talangfull men oambitiös, det finns inte i hennes värld. Allt vettigt folk pressar sig ständigt till det yttersta, jobbar åttiotimmarsveckor och gillar det. Lever för sina jobb. För att nå lycka får man inte ha något liv utanför jobbet. Det sägs tydligt att det mest moraliska är att leva för sin verksamhet och det är fint för män som Hank Rearden, som vill ha det så. Men till och med han och Dagny Taggart tar semester.

Galt's Gulch är ett Utopia. Det beror på att det är ett litet samhälle där alla är överens. Alla vill vara där, alla har samma mål, alla är Rands A-människor. Det är inte svårt att hitta på en liten plats som fungerar perfekt. Det går att göra med vilken ideologi som helst, och är faktiskt ett av de vanligare argumenten mot Rands favorithatobjekt kommunismen: det skulle bara fungera i en värld av hängivna kommunister.

Må så vara. Så låt oss då se vilket som känns mest sannolikt. Rands utopi skulle bara fungera om alla vore totala egoister men ändå hundraprocentigt respekterade varandras rättigheter, upprätthöll kontrakt, accepterade rättvisa förluster och betedde sig som rationella robotar. Det är inte så egoister är.

Rand säger att bland rationella män finns inga intressekonflikter. Det håller jag med om. Nu ska vi bara hitta en hel hög rationella män. Jag tror inte att de kommer att likna John Galt särskilt mycket.

Även det här inlägget har blivit längre än jag tänkte mig, och jag har fortfarande lite kvar att säga. Återkom i morgon för den hisnande avslutningen när jag pratar om Rands filosofi kring den personliga sfären och lite småprat om boken.