Folk är snyggare på sommaren

Just nu öser det ner men tidigare i dag fick jag mig en titt på solen och passade på att springa en runda medan den lyste. Då la jag, för miljonte gången, märke till ett fenomen. Kom igen, människor är mycket snyggare på sommaren.

Frågan är bara varför. Jag antar att det kan vara så att snyggingar håller sig gömda på vintern och fulingar på sommaren men i så fall måste jag och alla jag känner vara i snyggskalans mitt, för ingen av oss hibernerar en årstid om året. Såvitt jag vet.

Man kanske bara blir snyggare på sommaren. Man blir mindre blek, rör sig mer ute och blir i bättre form, men det förklarar inte varför det går så hysteriskt fort. Solen hinner knappt kika fram mellan två moln förrän världen tycks full av ögongodis. Nån lär säkert hävda att folk är snyggare för att de känner sig snyggare för att allt känns bättre på sommaren, men jag har aldrig varit fluffig nog att köpa den grejen. Har ni aldrig sett någon som tyckte hen var toksexig men ändå såg ut som kattmat?

Så det kanske är sommaren själv som gör det; alla ser väl bättre ut i solljus än i glåmskugga (även om det motsäger tågfönstersnyggteorin som jag verkligen borde formellt formulera en vacker dag). Dessutom har man på sig mindre kläder på sommaren vilket alltid är trevligt och allt eftersom tiden går blir folk brunare och fittare.

Eller så har jag redan funderat för mycket på det. Jag borde vänta på solen och gå ut och titta, helt enkelt.

Totalt ämnesbyte eftersom jag inte har något bättre för mig: när jag läste en trevlig artikel om att det går bättre för iranska kvinnor stötte jag på en kommentar som så fint exemplifierade den förut avhandlade galenskriften att jag inte kunde låta bli att visa den:

HI KID: YOUR BODY>>YOUR LIFE>>YOUR CHOICE>>MY BODY IS WORTH MORE THAN ROCKET TECHNOLOGY>>GOD ALLAH SAID I TOO AM VALUABLE AS A PERSON>>INSTEAD OF SOME DUD>S SEX STIMULANT>at whim of his choice..of slave forced.infringements..Two for pregnancy..one for demanding privacy protection rights...15 minutes of implied forced persuasion is 15 months of child rearing as job duties are tripled!!..often more than cost of infant needs left unobtainable as well as future hopes and dreams destroyed for personal life growth possibilities..Hang Tough..economy dictates abilities or more often..the lack of abilities..Male cuddles or mom smothers...education freedom or house prisoner..ability to self provide dictates limitations.

Jag tror - men vore inte beredd att svära på - att skribenten är pro-kvinnor. Hens andra kommentar till samma artikel får mig att luta ännu mer åt det hållet. Men det är vid Gud det enda jag kan få ut ur det här. Vad människan försökte säga och vad hen hoppades att vi skulle förstå, vilken insikt hen ville injicera i våra hjärnor... ingen aning.

Fler som inte håller med mig tack

I Philadelphia ska det hållas teaterfestival med bara högerpolitiska pjäser. Som mina trogna läsare vet befinner jag mig en aldrig så liten smula till vänster om den politiska mittfåran och i USA hade jag väl betraktats såsom simmande i avgrundsvänstern, men jag tycker att det här är en fantastisk idé.

Jag har länge lagt märke till att konsten som helhet verkar hålla med mig och utgå ifrån att alla dess åskådare gör det också. Visst, det är sällan jag ser mina egna ståndpunkter uttryckta i bok eller på film, men i generella termer antar konsten att publiken är hyggligt socialt liberala och lite allmänt vänster.

Det är rätt märkligt i den här världen vars befolkning faktiskt inte ser ut på det viset, och jag har funderat på dels hur det kommer sig och dels hur det är att vara höger under de här omständigheterna. Hur det kommer sig har väl att göra med att kreativa människor och konstnärer är lite mer drömma-om-en-bättre-värld, vore-det-inte-fint-om-alla-vore-vänner-typer. Eller så är det för att det är fan så mycket lättare att i fiktionen göra vänsterpoängen än högerpoängen. Eller bara för att vi är vana vid vänsterpoängen, men det började ju nånstans.

Men hur är det att aldrig se sina egna åsikter på scen utan bara sina politiska motståndares? Varenda gång man ser en film eller läser en bok finns det tysta antagandet att man tycker saker som man inte tycker. Det kan inte vara för festligt, och jag har själv saknat högersynvinkeln inom konsten. Det gör det roligare att läsa Heinlein och Atlas Shrugged, men var är all annan högerlitteratur? Var är alla rockande låtar om USA, möjligheternas land i stället för USA, stället där alla är hemlösa knarkare?

Nej, fram med mer mångfald inom konsten. Konservativa pjäser, böcker, filmer, låtar. Bränn på bara. Formulera era idéer väl och för fram dem genom fiktionen. Det kan göras. Och då blir det nog bättre för alla. Inte så konstigt att Fox News och Rush Limbaugh hittar fans; deras skitsnacksfloder är de enda ställena där de här människorna känner igen sig.

Som avslutning: det här inlägget är för övrigt ett bra exempel på hur det går att framföra en ståndpunkt på antingen ett vettigt eller galet sätt. "Det finns mer vänsterkonst än högerkonst" - vettigt. "Media styrs av en ond vänsterkonspiration som förtrycker oliktyckeri fradga fradga fradga" - galet.

Just denna foliehatt

Som läsaren Bengt påpekade finns det foliehattar överallt och han frågade om internetproducerar dem eller bara gör det lättare att stöta på dem. Jag har själv undrat det, och särskilt när det gäller en speciell sorts galning, lätt att känna igen eftersom han - jag vet inte om jag nånsin sett ett kvinnligt exemplar men det måste rimligen finnas - uttrycker sig på ett väldigt speciellt sätt.

Time Cubes Gene Ray. Författaren till HYBRID. Du känner förmodligen igen stilen. De flesta forum råkar ut för någon som skriver på det här viset och de mer olycksdrabbade blir permanenta hem för såna människor. De överlever normalt inte länge innan de bannas och blir ett kollektivt obehagligt eller skrattretande minne.

De här människorna är inte bara galna, utan specifikt galna. Det är som om det finns för många tankar i huvudet på dem, som om de inte kan organisera sina hjärnor, och som om de blir ostoppbart fixerade vid ett koncept, en världsbild, något som de inte kan släppa. Från den punkten är det ingen återvändo. En del av dem är mer begripliga än andra, men det är sällan det går att dra ut något riktigt sammanhängande ur deras rappakalja.

Jag såg aldrig den stilen innan internet dök upp i mitt liv. Liksom så många andra extremåsikter och galenskaper är det för mig ett specifikt internetfenomen. Men jag har undrat vad de här människorna gjorde innan internet fanns.

Får jag presentera Francis Dec. Han var en amerikansk advokat som dömdes för bedrägeri och förfalskning och sedan blev en allt galnare eremit som bodde hos sin bror och på sin skrivmaskin skrev långa texter där han varnade för en Communist Gangster Computer God som genom Frankenstein Controls gjorde människor till Earphone Radio Slaves, och på något sätt har alla människor två hjärnor varav en förvaras på månen. Läs hans alster och säg om du kan hitta någon skillnad mellan dem och dem vi ser på nätet hela tiden.

Så de fanns alltid, men för länge sedan antar jag att de satt hemma och ristade sina knäppheter i bordsskivor eller bara predikade dem för alla som orkade lyssna, vilket förmodligen var mindre smärtsamt än man kan vänta sig. Gene Ray är mycket mer sammanhängande i tal än i skrift, även om det han säger är lika tokigt.

Det jag fortfarande undrar är exakt vad deras problem är. Vad är det med schizofreni, om det nu är det de har, som inte bara gör att man börjar tro på Communist Gangster Computer Gods utan dessutom får en att binda samman halvt slumpmässiga ord till obegripliga meningar?

En liten gåta

Jag stötte på en gåta som sägs dela in folk i två grupper: de som omedelbart vet vad svaret är och de som inte har en satans aning och grubblar i timmar. Den första gruppen ska ha svårt att tro att någon inte fattar direkt och den andra gruppen misstänker att det över huvud taget inte finns något vettigt svar.

Eftersom ni känner mig kan ni redan räkna ut vilken grupp jag faller i, nämligen ingen av dem. Jag kom på svaret, men det tog två-tre minuters funderande under vilka jag la fram och förkastade ett antal möjligheter. Det tog alltså inte särskilt lång tid, men det var ingen intuitionsflash heller. Jag fick tänka fram svaret.

Så därför kastar jag gåtan på er för att utföra en hundraprocentigt vetenskapligt korrekt undersökning. Vilka av er kopplar direkt, vilka av er kopplar inte alls, och finns det någon bland er som hamnar i samma kategori som jag? Inga spoilers, tack.

Recently a friend told me the following story about the death of his grandfather: "My grandparents used to go to church on Sundays. One day during the sermon, which was long and dry, my grandfather fell asleep. That week he had been reading a novel about the French Revolution and began to dream that he was a rich aristocrat living in a beautiful chateau in France.

Suddenly there was a commotion outside. A mob of peasants appeared, stormed the house, grabbed him and tied him up, dragged him to the market square, where there was a platform with a guillotine set up. My grandfather was led up the stairs, a priest muttered a few words to him and then his head was placed in the cradle of the guillotine. A hooded executioner approached and reached up for the lever that releases the blade. At that moment my grandfather was snoring quite loudly, so my grandmother reached out and pinched him on the back of his neck to wake him up. This was such a shock to my grandfather that he suffered a heart attack and died on the spot."

My reaction to the story of my friend: "I don't believe a word of that. You made it up." Why did I react in this way, how did I know the story is not true?

Allt detta köande

När jag var liten lärde jag mig bland annat att det tog en satans tid att shoppa i Sovjet (för våra yngre lyssnare: det var typ Ryssland och lite annat. Fråga din historielärare) på grund av systemet med tre köer: en för att välja vad man ville handla, en för att betala och en för att få varorna. Jag vet inte om det stämmer - det här är trots allt samma skola som hävdade att det heter "kejsarsnitt" för att det gjordes på antika kejsarinnor så att de skulle slippa en smärtsam vaginalförlossning. Som om kejsarsnitt är att föredra i en tid före bedövningsmedel och bakteriekunskap. Men hur som.

Att det köades en hel del i det gamla östblocket är i alla fall ett bestående intryck och av allt att döma var det ett stående inslag i livet. Så till den grad att ett polskt spel om köande har släppts, bland annat för att undervisa den yngre generationen i hur det var förr i tiden.

Det jag inte förstår är varför det köades en massa i Sovjet och dess anhängarstater. Anledningen brukar anges som att det fanns ont om varor, men varför leder det till köer? Långa köer uppkommer när det finns något som en satans massa människor vill ha, inte när det inte finns något. Vi köar för mat (eller snarare för att betala den) nu också, men bara för att det faktiskt finns mat. Om det inte fanns någon skulle jag inte ställa mig i någon kö.

Men det fanns väl lite mat, på få ställen, så alla måste gå till just de ställena och då blev det långa köer där. Bortsett från att det känns som ett rätt lätt problem att fixa i ett samhälle där det bara är att kommendera ut folk till vilket jobb som helst, så tycks det mig som om köerna borde ha rört sig fort. Vad var det som tog så hemskt lång tid längst fram i kön att en polack kunde behöva köa sex timmar på en dag?

Okej, jag borde väl bara sluta undra så här 23 år efter Berlinmuren. Men kom igen. Det är jag.

Allting vilar på människor

På sista tiden har jag närt en sjuklig fascination för Nordkorea, detta besynnerliga lilla land som i en allt öppnare värld lyckas hålla sig remarkabelt slutet. Det finns mycket intressant med det, kanske mest av allt det faktum att det är fullständigt omöjligt för dig och mig att veta särskilt mycket om stället med ens halvdan säkerhet. Det finns knappt en människa som har något att säga om Nordkorea men inte anledning att frisera det hen säger, den officiella informationen är oavsett källa insvept i mysterium, och vi vet inte ens sådana grundläggande fakta som den nuvarande statschefens ålder eller var han gick i skolan.

Jag har läst diverse intressanta artiklar och böcker som Alla monster måste dö (en reportagebok av två svenskar om en resa genom Nordkorea) och Nothing to Envy (som bygger på intervjuer med nordkoreanska avhoppare och ger fantastisk insikt i vanliga nordkoreaners liv), och efter alltihop tänker jag samma sak som om Sovjet och Östtyskland och alla andra slutna länder.

Det mest bestående intrycket jag hade med mig från det sanslöst coola Checkpoint Charlie-muséet i Berlin var att vakterna vid Berlinmuren inte var robotar. Ibland missade de med flit när de sköt mot flyende. Ibland accepterade de uppenbart falska pass och släppte igenom folk. Det är klart det är så, förstås. Regimen må vara iskall, men enskilda människor som har ett jobb är det sällan. Det är ingen större skillnad på en östtysk soldat eller polis och en annan östtysk.

Likadant måste det vara i Nordkorea. Visst finns det ett gäng i toppen som vill att det ska vara exakt som det är, och visst har hela nationen antingen en hängivenhet till saken, ett allvarligt fall av Stockholmsyndromet eller en total kuschning, men det är ändå människor som är lägervakter, poliser, gränsvakter, soldater och så vidare. Regimen kan bara existera genom tusen sinom tusen människors aktiva arbete. Någon måste faktiskt stoppa dem som försöker lämna landet och av allt att döma gör de det, gör sina jobb.

Men många av dem måste också vilja fly. Många av dem måste vilja något annat än att fängsla människor som säger något sarkastiskt om Kim il-Sung. Och det är det här jag försöker få grepp om. Regimens maskineri bygger på människor som själva både ingår i maskineriet och i det som kontrolleras av maskineriet. Om en gränsvakt får för sig att hoppa av så är det svårt, för de andra gränsvakterna stoppar honom. Om de inte gör det så råkar de själva illa ut, för poliser griper dem och om poliserna inte gör det så råkar de själva illa ut för... ni förstår.

Så systemet fortgår därför att det finns, för att de som upprätthåller systemet alla känner sig fångna av det. Om de kunde komma överens om att lägga av, allihop, så skulle systemet rasa samman på samma sätt som proletärerna i 1984 skulle kunna kasta av sig partiet som en hund ruskar av sig löss om de bara kom på idén. Men alla tror att det är omöjligt, för systemet har rest sig bortom sina mänskliga beståndsdelar och blivit något ständigt närvarande som framgångsrikt låtsas ha en egen existens, skild från människorna det är beroende av.

Det, tycker jag, är ohyggligt fascinerande.

Förföljelsens sötma

När någon öppet hävdar sig vara förföljd och förtryckt medan hen fortfarande lever i det samhälle som enligt henom förföljer och förtrycker, då brukar jag sucka och avfärda människan i fråga. Det är en policy som gör att jag får sucka väldigt mycket men å andra sidan slipper jag lyssna på en massa smörja. Det är nämligen en rätt säker markör på att personen i fråga pratar strunt, särskilt som de här människorna i allmänhet hävdar att det de säger är förbjudet att säga, samtidigt som de med sina egna ord bevisar att så inte är fallet. Extrapoäng utdelas om personen skyller på "PK-maffian", "böglobbyn" eller liknande imaginära organisationer.

Jag vet inte om det har blivit populärare eller om jag bara har otur, men det känns som om det här retoriska tricket numera är det första vapnet i var och varannan gnällrövs arsenal. Det spelar ingen roll hur mainstream och etablissemang man är, det spelar ingen roll om man är en kränkt vit man eller ett statsråd eller medlem av den största religionen i världen, man kan ändå lyckas hitta något sätt att framställa sig själv som en stackars utsatt minoritet, förtryckt av en ond övermakt som råkar bestå av alla som inte håller med en.

Ironiskt nog får förföljelselåtsandet precis den effekt som de låtsasförföljda hävdar att förföljelsen får och syftar till: likriktning. Det finns knappt en människa med annorlunda eller kontroversiella åsikter som faktiskt argumenterar för dem i stället för att slösa bort tiden med att hävda att hen inte får argumentera för dem och att det i själva verket är förbjudet att ens nämna dem.

Det kanske värsta exemplet återfinns i The Pink Swastika, en bok som talar om homosexualitet bland nazisterna. Det är som allra minst ett intressant ämne - Ernst Röhm var så out homosexuell som man kunde vara och en bidragande orsak till att SA rensades ut var att homosexualitet frodades däri - och jag ville gärna läsa boken trots att den positivt refererade till The Hidden Hitler, en bok som jag läst och fann fullständigt oövertygande.

Men naturligtvis måste det visa sig att författarna var paranoida galenpannor som såg sig som kämpar mot den överväldigande bögvågen som hotar att förvandla USA till Nazityskland. Det handlade inte bara om homosexuella nazister utan om hur nazismen sprang ur homosexualitet, och antigaylagstiftning och rosa trianglar var tydligen bara täckmantlar. Och självklart spelar de förföljelsekortet: "today's 'PC' code suppresses intellectual dissent to a degree not seen since the Third Reich".

De här killarna har precis skrivit en bok om Nazityskland, ett samhälle som mördade de oliktyckande. De har publicerat denna bok, full av oliktyckeri. De lever och har hälsan. Och ändå kan de inbilla sig att det är lika illa att vara oliktyckande i USA i dag som i Nazityskland, och att det aldrig varit värre däremellan. Har de aldrig hört talas om Nordkorea? Sovjetunionen? Irak? För att de ska kalla sig förföljda måste de vara fullständigt ovetande om vad förföljelse innebär. Vilket de inte kan vara, med tanke på boken de precis skrivit.

Varför är det så attraktivt att spela förtryckt? Varför är miffon så kvicka med att hävda att varje åsikt som inte sammanfaller med deras egna automatiskt innebär ett försök att tysta dem, medan de själva får tycka annorlunda om allt i vår värld? Vad är det med att vara förföljd - så länge man slipper faktiskt vara förföljd - som drar till sig så många anhängare? Och varför konstruerar de komplexa konspirationer, bara för att ha en övermäktig fiende att skylla allting på? Vill de så gärna vara underdogs? Eller är det bara en praktisk replik att ta till och sen kan sanningshalten dra åt helvete?

Måste vara så. Själv tycker jag det är fantastiskt när mainstream råkar sammanfalla med mina åsikter och jag har verkligen inget behov av att vara ett kämpande offer för en nebulös övermakt. Det finns nog med verkliga fiender utan att vi går omkring och uppfinner fiktiva.

Tiggeri

Då och då hör jag någon prata om de ökända utländska ligor som rekryterar fattiga, skeppar dem hit och har dem till att tigga, tar lejonparten av det de får ihop och sen skeppar hem dem igen. Ibland låter det som om varenda tiggare antingen är ett offer för sån trafik eller en deltagare i den, och när jag frågar hur de vet det är svaret oftast "det vet man". Det är inte så svårt att se igenom.

Jag tror att de flesta tiggare jag ser är up-and-up, ärligt tiggande människor. Jag tror däremot, till skillnad från Martin Ezpeleta (som hävdar annorlunda men inte bistår med några källor), att ligorna existerar. När jag för några månader sedan på olika ställen i Malmö såg fyra knäböjande människor med varsin identisk pappskylt med texten JAG ÄR HUNGRIG, då kom jag fram till att det var troligare att de förts hit och försetts med skyltarna än att fyra tiggare samtidigt och oberoende av varandra bestämt sig för att det var bästa sättet att tigga. De fick ingenting av mig.

Det är inte ofta tiggare får det, ens om jag tror de är på riktigt. Delvis är det för att jag sällan bär kontanter på mig, men det är även för att jag är skeptisk till hur mycket nytta det gör att försöka täppa igen ett hål i samhället med växelmynt. Dessutom är jag fortfarande naiv nog att tro att det här i Sverige i dag oftast finns bättre lösningar än att tigga.

Det är förstås ett samhälleligt misslyckande - ett pinsamt sådant - att det finns tiggare. Jag skiter inte i dem. Men det är inte så enkelt att goda människor ger två kronor och onda människor går vidare.

Här är vi! Vi ska försvinna!

Jag kan inte gå utanför dörren utan att se en reklampelare som pratar Swedish House Mafia, tidningarna hojtar om dem, de har dykt upp i mitt jobb och alltihop påminner mig om hur hopplöst out of touch jag måste vara. Jag visste att det var illa, men inte att det var så här illa.

Det första - bokstavligt talat det första - jag hörde om Swedish House Mafia var att de skulle göra en sista spelning och sen splittras. Just därför att det var det första så reagerade jag inte vidare starkt på det, men det visade ju sig snart att detta var en enorm händelse, oavsett hur omedveten om dess signifikans jag hade lyckats hålla mig.

Kvickt började det tjatas Swedish House Mafia snart sagt överallt och jag undrade hur så många kunde ha så starka känslor om något som - såvitt jag kunde bedöma - alldeles nyss inte hade existerat. Jag inser att det är jag som är udda och att de här killarna (om de nu bara är killar men det har jag nånstans fått för mig) var stora redan innan de skulle gå under, men för mig känns det som med Seinfeld som jag hörde talas om ungefär samtidigt som sista avsnittet skulle gå och en massa människor som aldrig förr nämnt programmet började undra hur de skulle klara sig utan det.

Jag fattar även varför jag är udda här, för housemusik är ungefär så långt från min smak som det är möjligt att ta sig och emedan jag inte faktiskt lyssnat på någon låt av just dem har jag svårt att tänka mig att det skulle slita fjällen från mina ögon. Det jag däremot inte fattar är hur de plötsligt kan vara så mainstream.

Jag menar, jag är inte den som stör verkligheten så länge den inte stör mig men till och med jag har ögonen öppna när jag går omkring. Swedish House Mafia var säkert stora på sin scen men om de var så stora ute bland resten av oss som de är nu så är jag betydligt blindare än jag trodde. Så hur kommer det sig att de plötsligt sätter sig ner mitt i det offentliga rummet? Man får väl bara uppmärksamhet för sitt uppbrott om man hade lite uppmärksamhet innan?

Det är väl jag. Det brukar det vara.

Det här får inte hända

Det snackas för fullt i Almedalen (som jag för övrigt såg för första gången häromsistens och är mycket mindre än det ser ut på TV) och i måndags hölls seminariet "Skapelsetro, intelligent design och skolans undervisning?". Jag vet inte vad frågetecknet gör där, men om den kombinationen av ord inte får det att rysa i ryggraden på dig så vet jag inte vad du gör här.

Kristdemokraterna och Claphaminstitutet (som ni kanske minns från när jag naivt trodde att det gick att ha ett meningsfullt intelligent samtal) vill alltså börja prata kreationism i svenska skolan. De pratar om intelligent design som en medelväg mellan religiös skapelsetro och den vetenskapliga evolutionsläran, även känd som "det som faktiskt är sant". Jag antar att de har rätt där, på samma sätt som halshuggning är en medelväg mellan stegling och att inte avrättas. Om halshuggning vore ett annat ord för stegling, valt för att nästla in steglingen i ett samhälle som utvecklats för mycket för att stegling ska vara acceptabel.

Jag är rätt stolt över min förmåga med ord, även om jag har en tendens att låta som en blandning av Gandalf och Bibeln. Men jag finner inga ord för att uttrycka precis hur ledsen det här gör mig. Den amerikanska kreationismdebatten är hemskt tragisk, men jag har i alla fall kunnat finna tröst i att det är ett udda land, en religiös originalitet i en allt mer sekulariserad värld. Ett ställe byggt av religiösa individualister vars kyrkor fortfarande spelar en central social roll och har inflytande på alla samhällets nivåer.

Men att det finns människor uppväxta här, i Sverige, med alla fördelar som den svenska utbildningen kunnat ge dem, med samma samhälleliga bakgrund som jag, som tittar tvärs över Atlanten och inte tänker "åh, vilka stollar, hoppas de växer ifrån det" utan "så ska vi minsann ha det här också", det är en ny nivå av sorgsenhet. Vem kan se attacker på kunskap och förnuft och se det som en förebild?

Det kanske värsta är att deras motivation är så obegriplig. Liksom i min korta "konversation" med dem tror jag att de vet att de pratar strunt. De häver ur sig vad som helst som de tror kan gå hem hos deras kärnpublik, men de kan omöjligt verkligen tro på den vetenskapliga kontrovers de hävdar finns. Det gör den inte, och det vet de. De är bildade människor. Så de ljuger. Varför? Jag vet inte.

Samtidigt gör det mig arg. De sitter där och drar nytta av alla vetenskapens och forskningens frukter, varenda dag låter de sig bäras fram av oräkneliga smarta, rationella människor som byggde det de nu inte skulle klara sig utan, och så svarar de med att försöka förinta det. Så fungerar inte vetenskap. Man får inte välja och vraka bland resultaten. Man använder inte vetenskap för att bevisa att man har rätt, man använder det för att se till att man har rätt.

Det får mig att vilja göra en John Galt. Låt alla rationella dra sig undan och ta med sig det vetenskapen gett verkligheten, så får vi se hur det går för resten. Låt dem försöka driva en bil med tro. Låt dem försöka bygga en dator genom bön. Låt dem försöka bota cancer genom att låtsas. Låt dem sitta i mörkret och kylan och hoppas att Gud ska fixa deras problem. Så får vi se vem det är som bidrar mest till mänskligheten.

Det borde inte behövas, för vi har redan sett det, under plågsamt långa perioder i mänsklighetens historia. Men nu har vi kommit för långt, eller hur? Det kan inte hända. Inte nu. Det får inte hända.

Googles mysterier

Ibland är det väldigt roligt att se hur folk hittar till mina två bloggar. Bortsett från att folk talar med sökmotorer som om de vore människor - och sökmotorer därmed skrivits om för att förstå det - så är det en ofta roande, ibland otäck inblick i mina medmänniskors hjärnor.

Till filmbloggen är de vanligaste sökningarna sådant som "fattade inte tinker tailor" och "martha marcy may marlene konstigt slut". Tinker Tailor Soldier Spy är faktiskt rätt knepig och Martha Marcy May Marlene har ett ganska konstigt slut.

Då är det märkligare med t.ex. "vad är det berömda uttrycket från first blood". Dels har jag sett First Blood åtskilliga gånger och jag vet ändå inte vad det berömda uttrycket från First Blood är. "They drew first blood, not me", kanske. Eller "In town you're the law, out here it's me".

Och dels har jag svårt att tänka mig en människa som a) bryr sig om vad det berömda uttrycket från First Blood är och b) inte kan komma på ett bättre sätt att ta reda på det. Varför söker man över huvud taget på svenska när man letar efter citat från en engelskspråkig film? Får jag rekommendera "First Blood quotes" som söksträng? Eller bara att gå till IMDb och klicka Memorable Quotes? Det är inte raketkirurgi.

När det gäller den här bloggen är jag mest fascinerad över hur högt jag kommer i resultatlistan när folk söker på sådant som "agnostiker" och "sprucken tjocktarm". Nog måste det finnas bättre ställen att hamna på än detta? Inte för att jag klagar, alltså.

Eftersom bloggen heter Hur man inte ger upp får jag även mycket resultat från sådant som "jag ger upp", "att ge upp" och "nu ger jag upp", vilket är hjärteknipande snarare än något annat. Jag hoppas de här människorna finner lite tröst i att läsa de textuella utstötningarna från en bitter gammal misantrop... aj då.

Och slutligen har vi sökningarna som bara fastnar i huvudet:

"vill ebony kvinnor oftare" - Jag tror inte det är en strikt ja/nej-fråga, personligen. Och vem i helvete använder "ebony" som ett svenskt adjektiv?

"hon är stark" - Vem? Någon särskild? Vad var den här människan ute efter?

"varför sparm kommer från män uten att ha sex" - Svenska skolan har svikit. På så många sätt.

"hur får man mer sex" - Snacka om att den stackaren hamnade helt fel.

En tjejgrej bland andra

För att få fler kvinnor att satsa på vetenskapliga karriärer producerade EU-kommissionen en film vid namn Science - It's A Girl Thing. Den går fel på hemskt många sätt. Det är bara läppstift och modeller med catwalkgångstil. Den blev följaktligen hårt kritiserad och plockades snabbt ner.

När jag först hörde talas om den tyckte jag att idén som sådan var briljant men när jag såg den tyckte jag att utförandet lämnade en hel del övrigt att önska. Jag antog att tanken var att koppla samman sådana traditionellt kvinnliga attribut som läppstift med en vetenskaplig karriär, kontrastera airheadbilden med eggheadbilden. Då vore själva poängen att kasta kläder och läppstift i ansiktet på tittaren, just därför att kvinnan traditionellt är begränsad till sådant. Ingen dum idé, men slutresultatet blev horribelt.

Sen visade det sig att så inte riktigt var fallet. Det var inga verklighetsfrämmande byråkrater som beordrade en hipp reklambyrå att producera detta. I själva verket var det en massa tjejer i åldrarna tolv till arton som utformade filmen för att göra den tilltalande för andra tjejer som de själva. Och då blev det rosa, läppstift, snygga kvinnor i snygga kläder som struttade runt i högklackat och visade upp sig.

Det är rätt otäckt. Antingen tyckte de här tjejerna, förhoppningsvis klipska sådana som själva kunde tänka sig en karriär inom vetenskapen, att detta var det häftigaste de kunde föreställa sig, eller så trodde de att detta var enda sättet att locka till sig tjejer. Ingetdera alternativet är tilltalande.

Sex är ingen rättighet

Vecka 6 frågar huruvida sex är en rättighet, ett ämne föreslaget av grundaren Tanja. Jag vet inte om det var detta som triggade henne men det första jag kom att tänka på var en hysteriskt korkad kommentar på hennes blogg som sa att hon inte skulle gnälla om sina sexhindrande hälsoproblem eftersom sex inte är en rättighet, vilket rimligen måste innebära att det inte finns mycket man kan gnälla om och verkligen ingenting på hälsofronten. Cancerfrihet, intakta ben, fungerande ögon - inget av detta är rättigheter och därmed ska man bara hålla tyst om cancer, rullstol och blindhet.

Men puckot hade i alla fall rätt om en sak, om än av en slump: sex är ingen rättighet. Om det är det skulle jag gärna vilja veta var jag kunde ha hämtat all sex jag hade rätt till under mina år av celibat. Jag har pratat om detta tidigare och det stämmer fortfarande: rättigheter är helt meningslösa utan möjligheten att använda sig av dem. Min rätt till liv betyder ingenting - finns i praktiken inte - om vem som helst kan döda mig. Det som spelar roll är vad jag kan göra och vad jag inte kan göra.

Så sex kan inte vara en rättighet, förutsatt att vi inte räknar in masturbation. För sex kräver en partner och jag hoppas att vi alla är överens om att man inte ska kunna tvingas att ha sex. Om jag har rätt till sex måste det finnas någon vars skyldighet det är att ha sex med mig, och vem skulle vi önska ett så oblitt öde?

Därmed inte sagt att jag tycker Tanja ska sluta gnälla, sluta försöka hitta en bot, eller sluta kräva hjälp från samhället. Det har ingenting med rättigheter att göra. Vi ska bara, som det vettiga samhälle vi vill vara, försöka se till att våra medborgare har det så bra som möjligt. Vi ska försöka hålla dem mätta, glada, fria från cancer, kapabla att gå, seende och även med så fullkomlig förmåga till sex som möjligt. Det är ingen rättighet, för vi har ingen praktisk möjlighet att göra det till en meningsfull rättighet. Men jobba som fan för det, det ska vi.