Så har det varit Rosa Bandet-gala, vilket osökt får mig att reflektera över vilken märklig företeelse välgörenhetsgalor är. Tanken är väl att de ska tjäna två syften, dels att öka medvetenheten kring vad det nu är galan gäller (i detta fall bröstcancer) och dels att samla ihop pengar. Då den som i dag är omedveten om bröstcancer måste anstränga sig så hårt för att förbli i det tillståndet att en mångmiljongala hit eller dit inte gör någon skillnad måste Rosa Bandet-galans huvudsyfte vara det andra: pengar.
Den naturliga följdfrågan är vad själva galan är till för. Sponsorer, biljettköpare och - antar jag - de som köper reklamtid under TV-sändningen donerar alltså pengar till forskningen kring bröstcancer, ett nog så värdigt ändamål, men kunde de inte bara ha donerat pengarna direkt och så skippar vi en kostsam gala? Jag föreställer mig att även om mycket görs ideellt så är det en och annan kostnad som måste betalas vid ett arrangemang av det här slaget. Jag tror inte varenda artist flyger och bor för egna pengar, för att ta ett exempel.
Varför har man alltså galan? För att folk annars inte hade donerat pengarna? Det är ju en riktigt otäck tanke. Visst, vi bidrar gärna till bröstcancerns utrotande... om vi får en fin show på köpet. Annars får det vara.
Samma fråga vill jag ställa om alla dessa nålar, märken, kakor, band och andra varor som säljes för välgörenhet. Varför köper någon något som de inte vill ha, bara för att det är välgörenhet bakom? Varför inte bara ge pengarna? Och om du nu tycker att priset för en välgörenhetskakpåse är för högt, subtrahera kakornas minimivärde och ge resten.
Jag är inte medvetet trög här. Jag kan faktiskt inte förstå meningen med alla dessa rosa band som syns på förbipasserandes kläder. Jag begriper varför man pryder sig med till exempel en antinazismsymbol, men vad är det man vill visa med sitt rosa band? Att man är mot bröstcancer? Det är en åsikt som jag förutsätter att människor har tills de säger annorlunda. Eller vill man bara visa att man är en god människa som ger pengar till goda saker, och hur god är man egentligen då? Gärna välgörenhet, men cred för det ska jag ha.
Det märkliga är egentligen inte att detta pågår utan att det är så sällsynt att det ifrågasätts. En gång för många år sen knallade jag glad i hågen genom Lunds innerstad när jag stoppades av en yngling som sålde vykort för något välgörenhetsändamål. Jag minns inte vad det gällde men jag måste ha funnit det behjärtansvärt eftersom jag donerade de kontanter jag råkade ha på mig - inte mycket, kanske fyrtio kronor. Han ville ge mig ett paket vykort fast jag inte gett honom så mycket som de kostade, men jag sa åt honom att sälja dem till någon annan i stället. Jag kommer fortfarande ihåg hans uppspärrade ögon och tappade haka. En människa som ger pengar till välgörenhet utan att begära något han inte vill ha i gengäld? Ett mirakel.
Ändå kan jag inte se hur det är annat än det enda rimliga. Jag ville inte ha några vykort. Varför skulle jag ta dem ifrån honom? Jag vill inte heller ha något rosa band som visar att jag ekonomiskt stöder kampen mot bröstcancer. Jag vill bara stödja den.