Jag gick förbi en löpsedel i dag som hävdade att Bert Karlsson ville ha diktatur i Sverige, eftersom folk inte vet vad de röstar på. Löpsedeln, till allas fullständiga brist på överraskning, visade sig inte i ord och ande överensstämma med det han faktiskt hade skrivit (som var betydligt mindre intressant), men det hindrar inte mig från att använda den som utgångspunkt.
Folk vet inte vad de röstar på. Nej, det stämmer. Jag betraktar mig som klipsk och bildad och det enda jag gör är att läsa på ett par dagar innan varje val. Många röstar på samma parti varje gång utan att ens göra så mycket. Det är inte bara mycket att hålla sig ajour med, det är i många fall också nästintill omöjligt att bedöma det man lär sig.
Ta Anders Borg. Är han en bra finansminister? Inte vet jag. Min uppfattning om hur finansministrar får tiden att gå är ärligt talat ganska luddig och även om jag gjorde all tillbörlig efterforskning, tog reda på exakt vad Borg gjort under sin tid som minister, vilka frågor han drivit, hur Sveriges ekonomi hade förändrats och försökt avgöra hur mycket av den förändringen som kom sig av det som hade hänt innan han tillträdde, så skulle jag ändå ha problemet att jag inte vet hur mycket en svensk finansminister kan påverka och hur mycket som beror på att vi är en liten kugge i en internationell marknadsekonomi. Jag har inte kompetensen att bedöma Borgs insats och jag tror att det gäller de allra flesta svenskar, inklusive de flesta av dem som tror att de har den.
Det är alltså både energikrävande och svårt att i vårt system tillskansa sig tillräckligt med information för att ta ett välunderrättat beslut, vilket indirekt leder till att medborgarna är nästan konstant missnöjda. De fick inte det de ville ha den här gången heller. Jag kan förstå varför man längtar efter en god diktator. Det gör jag också.
Problemet med den idén är att vi inte alla håller med om vad en god diktatur borde syssla med. En utopi som jag konstruerat efter eget gottfinnande skulle vara motbjudande för vissa, eller till och med outhärdlig. Även om vi hittade någon som kunde styra enväldigt utan att falla för de ganska omfattande frestelser som den makten skulle erbjuda, så skulle folk inte vara nöjda i alla fall.
Därför har vi det nuvarande systemet, där vi har ett gäng styrande som ingen riktigt gillar eller litar på, och det lustiga är att det fungerar. Vi klagar och gnäller - det är ett av människans definierande kännetecken, jämte motsättliga tummar och ansiktshår hos hanarna - men de allra flesta av oss har nånstans att bo, äter oss mätta, och är i största allmänhet inte särskilt förtryckta. Vi gör stora (och märkligt nog tysta) framsteg inom social lagstiftning. Folk vet inte vad de gör och jag är inte säker på att politikerna vet det heller, men tillsammans driver vi det bästa samhälle mänskligheten skådat, och det blir bara bättre med tiden.
I väntan på revolutionen känns det som det duger.
1 kommentar:
Håller med dig helt och hållet.
Det var inte så länge sedan som maxtaxa på dagis var en av de största frågorna i ett val (någon gång på 90-talet). Bara det säger att vi har det (alldeles för) bra i vårt land.
Svensk politik handlar dessutom nästan uteslutande om sakfrågor, och nästan aldrig om visioner och ideologier. Vilket kanske är tecken på att vi har ett samhälle där de flesta är nöjda med de förutsättningar som staten tillhandahåller. Om det är så, är det väl enbart detaljerna som vi kan bråka om.
Skicka en kommentar