Utmana nyhetsvärdet

När jag läste journalistik fick vi bland annat lära oss om det förmodade nyhetsvärdet hos olika händelser. Det rör sig i praktiken om vedertagna sanningar som styr vad det är som hamnar på löpsedlar, vad som hamnar på mittuppslag och vad som nämns i förbifarten i en halv notis på sidan trettiosju. Fraser som "vi har hela listan" och "i din kommun" skickar upp en artikels värde i stratosfären, liksom personer som anses intressanta därför att de är folkkära eller kontroversiella. De som sköter layouten på Expressen vet precis hur många extra lösnummer de säljer för att kronprinsessan är på löpet. Jag antar att orsaken till att Tiger Woods äktenskapliga problem fått så mycket uppmärksamhet också står att finna här, men just det kan jag inte förklara, för är han egentligen så intressant ens för den värste pseudonyhetsknarkande dokusåpetittaren?

Hur som helst anses sådant som händer i läsarens geografiska närhet per definition vara intressantare än sådant som händer långt bort. Det finns en skala som påminner om Västgötalagens böterskala för mord, där en död svensk är värd två döda danskar som är värda fem döda engelsmän och så vidare bort till tusentals och åter tusentals döda kineser.

Det är därför tidningarna alltid basunerar ut att det minsann fanns en svensk med på ett plan som kraschade i Amazonas, medan de trehundra brasilianarna nämns i förbifarten. Det är därför sälungar på Kolmården får mittuppslag och rubriker medan gruvkatastrofer i Vietnam får tvåmeningarsnotiser. Det är därför mindre klipska svenskar tror att tsunamin 2004 var något som drabbade Thailand medan Indonesien i själva verket ligger mellan Thailand och tsunamins epicentrum... men i Indonesien fanns det knappt några svenskar, så det fick vi inte höra mycket om.

Att pressen arbetar efter dessa regler är odiskutabelt, men det som är diskutabelt (och som även diskuterades under min utbildning även om jag var rätt ensam om min halva av diskussionen) är vilket som är hönan och vilket som är ägget. Bryr vi oss mer om svenska stukade fötter än kinesiska lik för att det är en grundläggande mänsklig egenskap, eller för att vi har lärt oss att göra det?

Jag hävdade då och hävdar fortfarande att det är det senare. Säg att tiotusen dör i en kinesisk tyfon. Visst får vi läsa om det, visst ser vi bilder, men utrymmet det ges är minimalt jämfört med om det hade hänt i Grekland, för att inte tala om Tyskland, eller Danmark, eller Göteborg. Om den svenska pressen däremot tog den här tyfonen på allvar, skickade dit korrespondenter, intervjuade överlevande, fotograferade skiten ur förstörda hamnar, raserade hus och svältande föräldralösa, filmade föräldrar som desperat letade efter sina försvunna barn, skrev upprörda debattartiklar om hur den kinesiska regeringen svek sitt folk i nödens stund... då skulle vi bry oss.

Vi lever i en tid där man på gott och ont tar sina tankar från massmedia. Det som diskuteras på fikapauser är det som står på löpsedlarna. Det är inte tvärtom. Det är en otäck tanke att vi så lätt låter oss manipuleras, men det betyder också att vi kan förändras till det bättre.

Vad är felet med det falska?

Jag läste nyss ut en av mina julklappsböcker, nämligen Äkta vara av Mats-Eric Nilsson som ni kanske känner till som författare till Den hemlige kocken, där han släppte lös sitt verbala artilleri mot matfusk, smakförstärkare, emulgeringsmedel, förtjockningsämnen och i princip allt vars namn börjar med E och slutar med en siffra.

Att tillsatser är något dåligt har vi ju lärt oss av Spendrupsreklamen, och att "naturligt" är bra medan "onaturligt" är dåligt är också en allmänt vedertagen sanning. Hur man kan lyckas tillverka något "onaturligt" utan att ha tillgång till ett annat universum än vårt eget har jag inte klart för mig, men nu ska vi inte vara petnoga.

En stor del av Äkta vara består av en genomgång av diverse matprodukter och tips om vilka tillsatser som finns, hur man hittar tillsatsfria varianter, och så vidare. Jag läste med hyggligt intresse men väntade hela tiden spänt på när han skulle komma till poängen. Visst, jag har fattat att matproducenter stoppar E237 och fenylalanin i det jag sen stoppar i mig, men det visste jag redan innan. Det jag skulle vilja veta är vad det är som är så dåligt med det.

Missförstå mig inte. I de fall livsmedelsproducenterna ljuger (som när Dafgårds hävdade att de använde ett åttio år gammalt recept som innehöll ingredienser som inte var uppfunna för åttio år sen) ska de naturligtvis klämmas åt. Jag är inte heller förtjust i vaga, juridiskt odefinierade termer som ger den obeläste helt felaktiga uppfattningar om vad som finns i burken han köper. Men så länge alla tillsatser och ämnen och aromer står i innehållsdeklarationen och korten ligger på bordet, vad är egentligen problemet?

Det var det jag satt och väntade på. De här tillsatserna, gör de oss feta? Ger de oss cancer? Tillverkas de av misshandlade småbarns tårar? Denna information lyste med sin frånvaro, medan författaren brukade samma strategi som producenterna han kritiserade genom att kalla tillsatser för "ifrågasatta" och liknande mjuka ord. Ifrågasatta av vem, och varför? Det berättar han inte. Ifrågasatt av honom själv, förmodligen.

Mot slutet av boken nämndes i förbifarten faktiskt några negativa effekter av de här medlem. En antioxidant sades, utan närmare förklaring, ha kopplats till cancertumörer i försöksdjur, och transfetters välkända hälsoeffekter dök också upp. Det är vad jag hade velat se mer av, inte bara en uppräkning på vilka produkter som använder sig av E487 utan ett svar på frågan vad det är som är så illa med E487.

Här har vi problemet med matdebatten, med sina ekologiska produkter och sina rättvisemärkningar och sina naturliga ingredienser och sina originalrecept. Det så kallat "naturliga" betraktas reflexmässigt som bra trots att mänsklighetens historia varit en enda lång strävan att komma så långt bort från naturen som möjligt. Ingen tycker sig behöva förklara varför ett recept är bra bara för att det är gammalt eller ett ämne är ondskefullt bara för att det tillverkats i ett laboratorium.

Laboratorier har gjort oerhört mycket gott för mänskligheten. Det är dags att visa dem lite respekt.

Tröttnar högern aldrig på att ha fel?

Social konservatism har väl funnits sen mänskligheten var gammal nog att ha något att vara konservativ om och det ser inte ut som om det kommer att dö ut inom kort. Varje generation producerar människor som motsätter sig framsteg inom de sociala frågor som råkar vara aktuella. Varenda gång förlorar de och nästa generations socialt konservativa håller med om att de hade fel.

De ytterst få svenskar som i dag är mot allmän rösträtt befinner sig långt från mainstream, men för mindre än hundra år sen var det en brännande aktuell politisk fråga. Den motarbetades av de socialt konservativa, som förlorade. Då kvinnor på den tiden inte räknades in under "allmänheten" blev kvinnlig rösträtt nästa fråga. Den motarbetades av de socialt konservativa, som förlorade. Det finns inte en kristdemokrat som säger att det var något annat än toppen. Det finns långa rader av exempel på sådana frågor. Slaveri. Äktenskap mellan personer av olika raser. Sex utanför äktenskapet.

Ändå drar de socialt konservativa aldrig den uppenbara slutsatsen, nämligen att de framsteg de så hårt motarbetar är nästa generations självklarheter. De lyckas övertyga sig själva om att efter tusentals år av utveckling har mänskligheten slutligen nått den punkt där de sociala framstegen ska stanna av. Perfektion är uppnådd. Ingenting ska ändras. Nu är det stopp.

Därför har dagens socialt konservativa inga problem med att motarbeta gayrättigheter, som väl är vår stora sociala fråga. Äktenskap, adoption, inseminering, allt vill de sätta stopp för. De förlorar, som tur är, och om trettio år kommer folk att undra hur i helsike någon från i-världen kunde ha problem med att två karlar med lagens välsignelse hånglade upp varandra. Jag undrar det ärligt talat redan nu.

Man tycker att de borde tröttna. Man tycker att de borde ta en titt på historien och inse att de spelar i det förlorande laget. Jag är inte den som tycker att man ska sluta hävda det man tror på bara för att man är i numerärt underläge, men man ska kanske fundera på vad man egentligen tycker när man inte ens själv håller med sina historiska motsvarigheter.

Vilken är då morgondagens stora sociala fråga? Vad är det för orättvisa som pågår just nu, i den rika världen, och som mina barnbarn kommer att finna obegripligt barbarisk? Jag tar en titt i kristallkulan och gissar på djurens rättigheter. Gayaktivisterna föreföll för inte så länge sen lika revolutionära som dagens mer rabiata djurrättsförespråkare. Jag tror inte att ideologisk vegetarianism inom överskådlig framtid kommer att bli allmänt utbrett, men ge det femtio eller hundra år så äter vi bara kött från frispringande lyckliga friska djur och dagens köttproducerande koncentrationsläger används som exempel på hur efterblivna vi var i början på 2000-talet.

Så lyssna på mig: när gaykampen är vunnen och djurrättsaktivismen hamnar i fokus, ställ er på rätt sida redan från början. Det blir mindre pinsamt när barnbarnen kommer upp i femtonårsåldern.

Glad storätarhelg

Det finns många anledningar att tycka om julen (och, antar jag, att ogilla den; flera av anledningarna är säkert samma). Vi har släkten, klapparna, glöggen, pyntet, Kalle Anka och barnens tindrande ögon. Allt detta är förstås mer eller mindre trevligt, men för en sensualist som jag är det maten som är huvudattraktionen.

I förberedelse för årets största ätardag, det enstaka tillfälle som för hedonisten är att jämställa med världsmästerskapen för en hårt kämpande idrottsman, har jag därför sett till att ett bra tag äta ytterst lite och är nu i finaste form för en ordentlig julmiddag, och om det dessutom hindrar mina två tjocka bröder från att anklaga mig för att vara tjock så är det en trevlig bieffekt.

Nu vill jag önska alla mina läsare en riktigt glad storätarhelg. Låt er väl smaka av vad det nu är depraverade typer som ni tycker är det viktigaste på ett komplett julbord.

Historiens skräphög

Thomas kommentar till Socialism under cover pratade om något annat jag har tänkt på: hur det egna systemets excesser betraktas som oföränderliga tillstånd - ofta till och med rimliga - medan det förflutnas vidlyftigare påhitt ses som de bisarra överdrifter de är.

Visst, det vore väl lite synd om ingen ensam kunde äga en hundrasextiometersbåt med helikopterplattor, ubåt och golfbana, och för den som i dag äger båten verkar det säkert grymt orättvist och känns som något av ett personligt påhopp.

Jag är övertygad om att det på 1700-talet verkade fullständigt barockt att adeln inte skulle kunna festa med champagnefontäner medan gatungarna svälte utanför palatsmurarna. Det tycktes på 1800-talet omöjligt att driva en bomullsplantage utan en signifikant mängd välpiskade negrer. Och varför skulle egentligen inte en medeltida kung festa dagligen på det som bönderna tvingade upp ur den magra jorden? Visst är det synd om de små krabaterna, men titta på allt vi har skapat: slott och nationer och riddare och arméer! Inte kan vi dela med oss av allt det, samhället skulle ju kollapsa.

Det gjorde det också, men högst tillfälligt. Varenda gång reste sig ett nytt samhälle som en överanvänd pteramorf metafor. Det är bara det vi har runt omkring oss som verkar normalt och acceptabelt och oförgängligt; allt det som ligger på historiens skräphög var bara något flyktigt som med rätta försvann i blod och rök.

En dag kommer ensamt ägda hundrasextiometersbåtar också att ligga där. För våra ättlingar kommer det att vara det normala och de kommer att undra hur vi kunde betrakta det som blott ännu ett inslag i vår värld. Det enda jag är osäker på är vilka excesser som våra ättlingars ättlingar kommer att tänka så om.

Ingen vill växa upp

Jag är trettiotvå år. Jag är singel, bor i en tvåa och har inga barn. Jag jobbar natt, primärt för att det låter mig upprätthålla en hygglig livsstil utan att jobba särskilt mycket. Jag spelar nördspel på min fritid. För femton år sedan kändes det helt bisarrt att de fyra meningarna skulle kunna följa varandra. När min far var i min ålder hade han fru, tre barn, heltidsjobb, radhus i en förort, bil och amorteringar, och det var bara fruns hundskräck som hindrade honom från att ha en schäfer. Jag har inte ens körkort, och tanken på att ha barn är lika främmande nu som när jag var tolv. Om något är den mer främmande nu, för nu har jag något slags aning om vad det innebär.

Och allt det här är inte ens konstigt, för det är inte bara jag, och jag är inte den förste som lägger märke till det. En hel generation vägrar växa upp. Vi ska bli idoler, artister och filmstjärnor, inte ha stabila jobb och uppfostra vettiga familjer. Gör vi i alla fall det senare så är vi besvikna och frågar oss hela tiden om vi inte skulle bli något större. Större än att vara en bra förälder? Det är fan få förunnat det.

Varför är det så här? Jag anser att det är våra föräldrars fel, för det är en annan sak min generation gillar: att skylla på våra föräldrar. Men om vi ska söka en faktor i stället för tusen sinom tusen, så skyller jag i stället på Elvis Presley. Ja, den Elvis. Silverkostym, gitarr, Blue Suede Shoes, Priscilla, dödsorsak överdos ostburgare. Kanske inte Elvis som person - någon annan hade dykt upp och gjort vad han gjorde om han inte hade gjort det först - utan fenomenet Elvis, och tidsandan som födde det.

Min generations föräldrar, som växte upp på 50- och 60-talen, var den första generation som hade en ungdom värd att tala om. Innan dess fanns inte tonåringar som grupp. Man gick direkt från att vara barn till att vara vuxen. Sedan hände något, och jag har valt Elvis som symbol för det.

Så varför är det inte min generations föräldrar som är ett gäng deadbeatslackers? För att förändring tar tid. De hade fortfarande tillräckligt med råg i ryggen, jord under naglarna och salt i skalpen för att klippa sig och skaffa sig ett jobb. Men en sak ville de inte göra, och det var att bli gamla. Där gick gränsen. Och därför fick deras barn inte lov att växa upp, för har man vuxna barn så är man gammal.

Jag menar, jag älskar min mor, men söte vite Kristus vad hon kan dalta med mig. Hur man än definierar "vuxen" så var det ett stycke över ett decennium sen jag kunde börja kalla mig det utan att skämmas, men det skulle man inte kunna tro. Jag har svårt att tänka mig att min farmor betedde sig så kring 1980.

Det som gör det här fenomenet så starkt och genomträngande är dock den sedvanliga drivkraften: pengar. Tonåringar/ungdomar/slackers gillar lyxvaror. De köper dyra kläder och smycken, de går ut och dansar och super hejdlöst, de åker på skidresor och super ännu hårdare. De har inte barn och familjer och hus och pensionsfonder att lägga alla sina pengar på. Detta passar naturligtvis tillverkarna av kläder, smycken och sprit väldigt väl, så de gör sitt bästa för att hålla igång den ungdomskult som jag inte minns början på. Det är coolt att vara ung, det är bra att vara ung, man måste vara snygg och häftig och framför allt ung. En rynka är en katastrof, gamlingar ska förvaras någonstans där man slipper se dem, och jag kommer aldrig att bli gammal utan vara ung i evighet, till och med när jag är femtiotvå och skallig och hänger på nattklubbar med nittonåringar som skrattar åt mig bakom min rygg.

Därför är frågan om vi någonsin kommer att bli av med eländet, eller om vi är dömda till en värld full av övervintrade snorungar och sönderopererade bimbos i evighet, amen. För kultmaskinen är kraftfull. Vi går på det allihop. Jag sitter här och tror att det häftigaste som finns är att vara ung, trots att jag precis har skrivit några hundra ord om hur jävligt det är att folk tror det. Men det är lugnt, för det är ungdomligt att vara ologisk.

Nyfikenhet gav mig cancer

Jag läste om förvaring av radioaktivt avfall och insåg att det fanns en hel aspekt av det som jag inte hade tänkt på alls. Jag hade alltid trott att huvudproblemet var att hitta eller bygga en tillräckligt stabil struktur, en som inte tänkte smulas sönder och rasa samman bara för att det går några årtusenden av stormar och krig.

Lika viktigt, kanske viktigare, är att var vi än lägger avfallet så kommer det att dyka upp folk (eller i alla fall något som liknar folk lite grann) och vi måste på något sätt se till att de fattar att de ska låta det här stället vara.

Till och med de största optimisterna räknar med att avfallet måste hållas isolerat i femhundra år, och det är förmodligen extremt mycket i underkant. Andra beräkningar slutar på sex siffror. Vi kan inte räkna med att våra ättlingar minns vad det är som finns där eller förstår våra varningar. Vi minns inte allt som våra förfäder på 1500-talet visste och vi begriper inte allt de sa och skrev. Hur viktigt det än är så kommer det att glömmas och försvinna, särskilt om kärnkraften blir omodern (heja kall fusion!).

Ärligt talat tror jag det är en hopplös uppgift. Tänk på saken. Ett gäng nutida Indiana Jones-wannabes stöter på en byggnad från en avancerad civilisation. De lyckas dechiffrera skrifterna som pryder den och kommer fram till att det är varningar. Man ska hålla sig så långt borta som möjligt och glömma att man någonsin kom dit. Kommer de grabbarna att titta på varandra, rycka på axlarna, och gå någon annanstans?

I helvete heller. De kommer att tycka att det är hur spännande som helst och gå rakt in. Sådan är människan. Om vi hittar en knapp med texten "rör inte denna någonsin under några som helst omständigheter, det här är inget religiöst eller vidskepligt, knapphelvetet är farligt som fan, seriöst, backa undan och tänk på något annat" så blir den knappen intryckt inom två korta tidsenheter. Om de här varelserna som en dag stöter på våra förråd för radioaktivt avfall har ens lite grann människa i sig så kommer de att dö i strålsjuka och vi kan bara hoppas på att de räknar ut vad det är som har hänt.

Det är ett märkligt drag hos oss, men jag kan verkligen inte tänka mig att vi som folk skulle lita tillräckligt mycket på en varningsskylt för att avstå från att stilla vår nyfikenhet. Vi måste veta, även om vi inte kan göra något med kunskapen efteråt. Det är därför vi hårlösa apor har gjort fantastiska saker som andra djur inte ens drömmer om, men det är också en svår egenskap att brottas med från andra sidan.

Socialism under cover

Om man skulle fråga Oprah Winfrey vad hon föredrar av kapitalism och socialism så skulle hon inte svara för ingen som kan tänka sig att ställa en sån fråga kan komma tillräckligt nära henne för att ställa den, men om man på något sätt lyckades skulle hon leverera en blank blick och sen svara kapitalism. Jag tror inte någon av mina läsare betvivlar detta.

Jag tittade på Oprah i dag, ett program där hon pratade om välgörenhet (ett av hennes favoritämnen) och tog upp Good News Garage, en välgörenhetsbilverkstad, något som Oprah fann himlalikt fantastiskt. De reparerar skänkta bilar, bedömer vilka ansökande som bäst behöver vilken bil, och tar en summa pengar betalt, anpassad efter personens betalförmåga.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Var har jag hört det förut? Visst ja, i amerikanska konstitutionen. Eller?

Jag finner det både märkligt och underhållande att medan orden socialism, kommunism och marxism avskys och hatas så hålles deras ideal för goda och snövita även (och kanske främst) av deras största belackare, med möjligt undantag för Ayn Rand och hennes galnare anhängare.

Tänk på saken. Hur många fiktiva verk kan du nämna där skurken driver sitt ränkspel av socialistiskt ideologiska skäl? Visst, James Bond slogs mot onda rödingar när det var inne, men har deras politik någonsin med deras planer att göra? Nej, det är bara atombomber, avkodningsmaskiner och generell maktkamp, inte resursdelning och ekonomisk jämställdhet, och inte enbart för att de sakerna är svåra att göra intressanta i en actionfilm, utan för att det är näst intill omöjligt att framställa dem som onda.

Om det någonsin dyker upp en vänsterskurk i denna mening så är det för att skruva på publikens förväntningar och visa dem en skurk med konflikt, en karaktär vi kan förstå oss på fast han är den onde i berättelsen.

Däremot är många fiktiva antagonister djupt hängivna kapitalismens grundteser. De vill verkligen ha en fri marknad, där de får tillskansa sig välstånd och makt med de medel de kan lägga vantarna på. Till exempel atombomber och avkodningsmaskiner.

Hur kan detta komma sig, om man nu - som västvärlden gör - sätter kapitalismen på piedestal och betraktar dess motsats som djävulens utsöndringar? Jo, vi tycker alla att socialismens idé är god. Det sitter djupt i oss. När vi hör talas om människor som delar med sig och hjälper främlingar tycker vi att de är änglar. Det är bara när änglarnas beteende institutionaliseras och genomförs på samhällelig nivå som folk drar öronen åt sig och börjar hojta undergångsprofetior.

Man kan fråga sig varför. En bit av poängen med socialism är att sådant som Good News Garage genomförs organiserat av samhället utan att man hoppas på att en mustaschprydd amerikan råkar känna för att fylla hålet som staten vägrar ta hand om. Men just att det är ett privat initiativ är tydligen mer värt än initiativets resultat, eller så opponerar man sig bara reflexmässigt mot socialismens utanverk medan man hyllar dess innanmäte.

Gråa lögner

I det som vitsigt kallas för Climategate spreds några klimatforskares e-post runt hela världen. De påstods bevisa fusk, lögner och konspiration mellan forskarna i avsikt att få klimatproblemet att verka mycket värre än det verkligen är. Nu verkar det inte riktigt vara så det ligger till, men låt oss ignorera det ett ögonblick och låtsas som om de här forskarna verkligen hade signifikant överdrivit problemet. Ljugit för att få folk att ta miljöproblemen på allvar. Är inte det något som en inbiten konsekventialist som jag borde finna helt okej och godis?

Jo, det kan man tycka, och i det underbara landet Etikien skulle jag tycka det också. I verkligheten dyker det alltid upp komplikationer, som att sånt här ofta, förr eller senare, kommer ut. Som vi nu själva ser.

Tänk dig att klimatproblemets allvar ligger på en skala mellan noll och tio. Låt oss vidare säga att det i verkligheten ligger på sju, medan forskarna, för att se till att människor tog det på allvar, hade ljugit och hävdat att det låg på nio. Och en halv. Det är ju en lögn i hyggligt ädelt syfte, men vad händer när den avslöjas?

Genomsnittsmänniskan kommer inte att säga "Det var inte nio, det var bara sju, men det är också allvarligt, så vi måste ändå tänka på miljön". Icke. Han kommer att säga "Det var bara lögn alltihop, det visste man ju, det är ingen fara med miljön", flytta sin uppfattning om situationens allvar till noll och förmodligen bli immun mot tal om miljökriser i tjugo år framåt. Mina pengar ligger på att han kommer att göra precis det även i verkligheten, även om det visar sig att det inte fanns några lögner eller knep i de här stulna meddelandena. Det är alltid lättare att övertyga folk om sådant som de av lättja eller snålhet vill tro.

Och det är därför som även konsekventialister gillar sanningen. Om man kan vara säker på att lögnen aldrig avslöjas, visst, ljug på om det är bättre än att tala sanning. Annars är det fan ärligheten som varar längst. Vem kunde tro det?

I dag gav jag upp

Jag är den förste att erkänna att den här bloggen inte har ett vidare bra namn. Den biten blev nerprioriterad under skapelseprocessen till förmån för viktigare saker, som att få igång eländet utan dröjsmål. Därför har titeln sällan koppling till vad jag faktiskt skriver om, men i dag tänkte jag i alla fall låtsa en sådan koppling.

I dag gav jag nämligen upp. Angående vad, undrar varenda trogen läsare. Diverse dramatiska möjligheter flyter säkert redan runt i era kokande kranier. Tyvärr är sanningen bra mycket mer prosaisk och mindre omvälvande än det ni själva kan komma på. Det är nämligen så att jag, efter en lång och lysande karriär av att vägra, nu skriver detta på ett tangentbord med Windows-tangenter.

Jag hatade dem när de kom. Jag har hatat dem oavbrutet sen dess, liksom jag hatar allting annat som är i vägen utan att fylla en funktion som uppväger besväret, och eftersom Windows-tangenter helt saknar funktion kvalar de med bravur in i den gruppen.

Jag hatade dem så intensivt att jag samlade på mig Windows-tangentlösa tangentbord så att jag skulle ha för årtionden framöver, och bara byta ut varje utslitet tangentbord mot ett sparat. De har inte tagit slut - tvärtom - men de är allihop PS/2. Min nya dator, panikinköpt då min gamla la sig ner och dog, har inga PS/2-kontakter. Den käcka PS/2-USB-adapter jag köpte vägrade göra sitt jobb. Till slut fanns det bara en sak att göra, så i dag knallade jag iväg till en lördagsöppen datorbutik och här sitter jag nu och knattrar. En epok har gått i graven, men jag höll ut jävligt länge.

Nå, jag har i alla fall fortfarande aldrig betalat för en mobiltelefon (arv eller gåvor, varenda en jag ägt) så alla mina ideal ligger inte och kallnar i grunda gravar. Alltid något att vara stolt över.

Nej, det här är inte det djupaste inlägget nånsin. De kan inte vara stjärnor allihop.

Danskar som hatar kvinnor

Den första filmen av Lars von Trier jag såg var Dogville. Jag tillbringade hela filmen med att tänka "okej, det här var bra, jag tänker se den här filmen till slut och sen aldrig nånsin tänka på den igen", men sen kom slutscenen som en hammare mellan ögonen. Den flyttade ensam upp filmen som "otäck historia, briljant genomförd" till "fantastisk".

När jag läste om filmen uppfattade jag att von Trier hade anklagats för misogyni, vilket jag inte alls förstod efter att bara ha sett Dogville. Sen såg jag Manderlay. Sen såg jag Breaking the Waves. Och jag började se ett mönster.

I varenda en av de här filmerna så knallas den kvinnliga huvudpersonen riktigt ordentligt. Misshandel, våldtäkt, förslavning, förnedring, självutplåning och död. Det verkar som om von Trier har vad man språkvidrigt skulle kunna kalla för issues.

För att jag skulle betrakta en film som misogyn krävs det dock inte bara att en kvinna råkar illa ut, för det måste ju kunna hända i en berättad historia, utan att filmen framställer kvinnor på ett negativt sätt. Korkade, onda, irrationella, vad som helst.

I går såg jag Antichrist.

Oj.

Till att börja med var det helt enkelt ingen bra film, där den berättarkonst som i tidigare filmer tjänat von Trier så väl nästan havererade. För att parafrasera en vis man så är det okej att i en historia ha med det omöjliga men inte det osannolika. Skurken kan placera en antimateriabomb i ett kassaskåp, men hjälten kan inte gissa koden på första försöket. På samma sätt är det inte okej att en karaktär plötsligt får för sig att slå sig igenom ett trägolv och av en slump hitta det han letar efter precis där han valde att utan anledning göra hålet.

Om vi lämnar filmens kvalité därhän så är det den där jag tycker att von Trier till slut visar sina kort. Det fanns en del misogyni i Manderlay - lite "alla kvinnor vill bli våldtagna" - men det är ingenting mot den symbol för kvinnosläktet som han visar upp i Antichrist. Jag tror aldrig jag har sett en mindre rationell karaktär i en film. Ovettig, vild, våldsam, dum som ett spån, labilare än isländska kronkursen och besatt av sex. Hennes handlingar och känslomässiga kast är oförklarliga och gör filmen till en soppa.

Normalt är jag inte den som anser att en fiktiv karaktär symboliserar alla människor som delar någon egenskap med karaktären - man kan ha en ond kines i en bok utan att det betyder att man tycker att alla kineser är onda - men med tanke på von Triers tidigare historia får jag göra ett undantag här. Killen har problem med kvinnor.

De positiva recensioner som den här filmen har fått måste vara mer eller mindre reflexartade. von Trier betraktas som en fantastisk filmskapare, punkt, och därmed är den här filmen också bra, särskilt som han har med en massa kontroversiella inslag, de flesta våldsamma och smärtsamma. Ja, allt ni eventuellt har hört om våldsscenerna är sant. Det är nåt av det jävligaste jag har sett, och det blir inte bättre av att det är så obegripligt. När Jake the Muss misshandlar sin fru i Once Were Warriors stämmer det i alla fall med hans karaktär. Här hänger det bara i luften.

Viljestyrka finns inte

Jag har en arbetskamrat. Jag har faktiskt en hel hög, men det är bara en som är relevant just nu. Han gick ner en hel del i vikt, och sen gick han upp alltihop igen och mer därtill. När vi pratade om det sa han att han hade lärt sig precis vad som krävdes för att han skulle hålla vikten nere, och det var helt enkelt inte värt det. Då hade han hellre vikten och levde som han ville. Det var något av det vettigaste jag hade hört på länge. Önskar att fler människor vore så ärliga mot sig själva och andra.

Jag har en bror. Jag har faktiskt två, men det är bara en som är relevant just nu. Han hörde ovan nämnda historia och sa att det bara var en ursäkt. En ursäkt för vad, undrade jag. Jo, en ursäkt för att han inte hade viljestyrka nog.

Det uttalandet gnagde mig en hel del, och jag tror att jag till slut lyckats formulera varför. Det är för att det är helt och hållet, hundraprocentigt fel. Hundraåttio grader från sanningen. Kanske inte det mest felaktiga jag någonsin hört, men det är i så fall bara för att mänskligheten är så otroligt skicklig på att ha fel. I vilket rimligt universum som helst hade det utan vidare kvalat in på topp fem över felaktigheter, men vi lever i ett absurt universum och jag får därför nöja mig med att säga att det var helfel.

Detta att det inte är värt det är just sanningen. Vi tar alla beslut baserade på förväntningar, erfarenhet, känslor, logik och avvägningar. Om man, för att fortsätta med viktexemplet, går ner eller upp signifikant i vikt - utan att vara sjuk eller ha något annat rimligt förfall - så är det för att man har tagit beslut som gör att det händer.

Viljestyrka, däremot, är ursäkten. Det är det folk använder för att förklara bort att de gör sånt de inte borde, eller inte gör sånt de borde. Feta människor tittar på människor som är smala för att de inte vräker i sig godis, och de tänker "Tänk om jag hade sån viljestyrka, då skulle jag också kunna vara smal", och så vräker de i sig lite godis till. Min arbetskamrat är en av de få som är helt ärliga och säger som det är - det är inte värt det. Om man lever i en obehaglig men frånkomlig situation har man, oftast omedvetet, tagit precis samma beslut, men de flesta gömmer det bakom tusentals olika ursäkter, varav konceptet viljestyrka är en.

Viljestyrka är inte bara en ursäkt, utan en myt också. Om man inte är mentalsjuk eller förståndshandikappad eller ett litet barn, så finns inte viljestyrka. Det enda som finns är att man bestämmer sig för att göra något, och så gör man det. Framgångsprocenten är hundra. Man kan inte misslyckas.

Givetvis har vi alla gjort saker vi ångrat. Saker vi inte borde. Saker vi efteråt knappt kunde tro att vi gjorde. Det har jag i alla fall. Men varenda jävla gång var det jag som tog det beslutet, hur dumt det än verkade i efterhand. Det har aldrig hänt att min mytiska viljestyrka plötsligt spruckit och fått mig att trycka i mig chips. Om detta händer någon annan så rekommenderar jag vård, för okontrollerbar chipskonsumtion bara måste vara ett symptom på någonting. Det kanske rentav finns en avhandling där någonstans.

Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att göra rätt, att göra sådant som andra hävdar kräver viljestyrka. Det är hur drygt som helst att sluta supa eller sluta knarka eller sluta proppa i sig onyttig mat eller börja träna regelbundet, men det är inte svårt. Det är bara att göra det. Det är jobbigt och jävligt och plågsamt, men det är bara att göra det. Man kan välja.

Det vill säga, man kan välja i den utsträckning som fri vilja finns. Och fri vilja finns inte. Men det här inlägget är långt nog, så det ämnet får vänta till en annan dag.

Onödiga uppfinningar

En gång i tiden ägde jag ingen DVD-spelare, eftersom jag inte såg poängen i att köpa en maskin som lät mig göra samma sak som en maskin jag redan ägde, med den lilla nackdelen att jag även skulle bli tvungen att byta ut mitt filmbibliotek. När det visade sig att någon maltpanna bestämt att säsong tre och fyra av Futurama inte skulle släppas på VHS skaffade jag mig i sann fanboy-anda en DVD-spelare och undrade om mina negativa åsikter om denna teknologi nu skulle upplösas som socker i vatten.

Det hände inte. Jag undrar fortfarande vad konsumenten får ut av DVD. Givetvis ser jag poängen för filmfabrikörerna som får sälja samma sak en gång till och får DVD-spelartillverkarna som får sälja en helt ny maskin. Nu när DVD blivit standarden förstår jag till och med varför man köper det (det gjorde jag ju själv) men varför var det någon som började köpa eländet till att börja med?

Det är inte som om jag är generell motståndare till ny teknik. Jag ser fördelar med CD-skivor framför kassettband. Jag ser så stora fördelar med musikfiler framför CD-skivor att jag knappt ägde någon musik under min pre-WinAmp-period.

Men vad får vi av DVD? Möjligheten att se film. Imponerande. Det har aldrig gått förr. En helt ny revolutionerande teknologi som sparkar alla andra mänskliga framsteg i bakdelen och lämnar dem ruttnande i en trälåda. DVD-förespråkarna har naturligtvis flera svar på den här frågan. Det är bara det att alla svaren är strunt.

Bättre bild och ljud - Typexemplet på ett konstruerat behov. Även om jag förmodligen kommer att få påståenden om motsatsen bland kommentarerna så var det ingen som på åttiotalet satt och längtade efter bättre upplösning.

Extramaterial och annat skoj - Visst, man kan inte leka runt på ett videoband på samma sätt som på en DVD. Det var ingen som saknade det heller innan det fanns, och nu finns det med på varenda skiva bara för att det ska, vare sig det är bra eller värdefritt.

Man slipper spola tillbaka - Jag vet inte hur din video fungerade, men på min tryckte man på en knapp och lät det vara, så skötte det sig självt. Trist om du behövde snurra tillbaka hjulen manuellt, men det var faktiskt rätt ovanligt.

Nackdelarna då? Varningar och trams som man inte kan snabbspola förbi. Menyer som borde vara klick-klick-klick blixtsnabbt men i stället saktar ner startsträckan med fåniga animationer som ibland visar saker man helst hade velat se när man såg filmeländet, inte innan. När en DVD blir kass stannar filmen och blir tyst, och om den alls startar igen vet man inte hur mycket man missat; när ett videoband blir kasst blir det dålig kvalité, men det går att se filmen tills bandet fysiskt går sönder.

Det som får mig att misstänka att det faktiskt inte finns något vett bakom allt det här, något som jag bara inte förstått, det är fantasterna. Ni vet, de med projektor och elefantastiska högtalare med en bas som får levern att kura ihop sig och ta skydd bakom bukspottskörteln. Jag vet inte om de är teknomaner eller wannabe-cineaster som missat poängen, men det enda man hör från dem är vilken fantastisk bild och otroligt ljud de hade när de såg Jiddra Inte Med Zohan. Aldrig vad de tyckte om filmen, vilket jag blygsamt finner något viktigare.

Tydligen blir det bara värre. Blu-Ray. HD-DVD. Förmodligen något jag ännu är lyckligt ovetande om. Kan vi inte bara sluta gå på det, så att jag slipper byta ut min filmsamling igen? Det är väl inte mycket att begära?

Städning är tydligen krångligare än man tror

Jag trodde att pigdebatten var ganska död, men tydligen lever den. Själv var jag emot alla förslag på subventionering av städning ("hushållsnära tjänster" som termen lyder) utom det sista, det som faktiskt gick igenom. Orsaken var enkel: alla de tidigare handlade om så små skillnader i kostnad att den enda praktiska effekten hade varit att lata Djursholmstanter hade fått sin städning något billigare.

Det avdrag/subventionering/vad ni än vill kalla det vi slutligen fick blev däremot så stort att det faktiskt är möjligt för vanligt folk att använda sig av, vilket i sin tur mer eller mindre raderat ut den svarta städsektorn, en tidigare enorm industri. Det är givetvis toppen, och om avdraget försvann skulle den återkomma, vilket vore illa. Så ja, jag är på den blåa sidan av pigdebatten.

Jag har inte själv någon städtjänst trots att det vore orimligt gött och jag har råd, men det är av rent emotionella skäl. Jag är trettiotvå, frisk och stark, jobbar 72% och bor på 52 kvadrat. Om jag anlitade en städerska skulle jag inte kunna se mig i spegeln. Jag låter dock inte den emotionella reaktionen påverka min rationella inställning i frågan. Det är ingen skillnad på städtjänster och vad-som-helst-annars; det är bara en kvardröjande känsla av att det är fult och lågt att städa som gör just denna debatt så seglivad.

Det jag däremot skulle vilja se - men det kommer aldrig att hända - är behovsprövning. Såna som jag borde fan inte få avdrag för städningen. Vi har alla möjligheter att sköta det själva och vi har pengarna till att betala fullt pris. Ensamstående heltidsarbetande mammor, däremot... ge dem gratis städning. Jag och Djursholmstanterna klarar oss ändå.

Problemet är ju att även det skulle leda till en ny blomning för den svarta städmarknaden. Eftersom människor är dumspån. Tror jag har nämnt det tidigare. Ser ni? De grundläggande sanningarna återkommer i varje aspekt av världen. En vacker dag ska jag formulera min totala och allomfattande världsåskådning och historieskrivning, och "människor är skit" kommer att vara själva grunden.

Varför inget funkar

Som jag i begynnelsen nämnde tror jag inte att något politiskt system inom överskådlig framtid kommer att fungera riktigt bra (med min egen definition av "bra") på grund av det jag valde att kalla för den mänskliga naturen. I korthet beter sig folk som barnungar och dumspån vilket för fram det värsta i varje system och obarmhärtigt blottar dess sprickor. Jag tänkte nu utveckla detta resonemang lite grann, men vill först påpeka att jag faktiskt tycker att vi har det rätt okej. Vi hade bara kunnat ha det mycket bättre och det gör mig förbannad att vi inte har det.

För att belysa de här problemen finner jag det användbart att studera två politiska extremfall: libertarianism å ena sidan och kommunism å den andra. Jag inser att en tvådimensionell skala egentligen är för endimensionell (paus för skratt) för att illustrera verkligheten men den duger för mina simpla syften.

Libertarianismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle premierar egoism och inte ger någon motivation att uppnå något annat än kommersiell framgång, att klyftan mellan rika och fattiga blir bred och meningsfull, att oprivilegierade människor är knallade från födseln och har ypperligt svårt att bli något annat än knallade, samt att sådant som verkligen inte får vara en klass- eller ekonomifråga - hälsa, till exempel - obönhörligen blir det. De har rätt.

Kommunismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle inte ger någon motivation att uppnå något över huvud taget, att de som har den praktiska makten ser till att skaffa sig alla slags fördelar oavsett sina offentliga åsikter, samt att systemet plågas av enorm ineffektivitet och förslösning. De har också rätt.

Det som sällan framkommer är att det inte är systemen i sig som det är fel på, utan de eländiga människorna som ska leva i dem. Om libertarianismens medborgare bara hade vett att bete sig som goda medmänniskor skulle dess problem inte existera. Spelplanen skulle vara så jämn som den rimligen kunde göras och de som helt enkelt inte kunde tävla skulle få hjälp i privat regi. Det är så libertarianismens förespråkare hävdar att det skulle fungera men jag har hittills aldrig sett några tecken på att det faktiskt skulle bli så i verkligheten.

Kommunismen har å andra sidan problem med, för att ta ett exempel ryckt ur luften, ryska storbönder som hellre sätter hönsen på taknocken så att äggen faller ner och krossas än lämnar dem till kollektivet. Människor som när den statliga tjänstemannen frågar om man behöver en ny bil eller ny dator eller mer mjölk automatiskt svarar "ja" oavsett behov, eller gör ett kasst jobb eftersom det ändå inte påverkar dem personligen. Så fort man själv inte är den drabbade, och särskilt om den drabbade är utanför ens apsfär, så försvinner all motivation och de värsta dumheter rationaliseras friskt.

Båda systemens problem är lätta att lösa men de kommer att förbli olösta väldigt, väldigt länge eftersom människor är småaktiga skitar som blåvägrar att lösa dem.

De läsare som känner mig närmare och i det förflutna hört mig sprida socialismens evangelium tror kanske nu att jag helt tappat min politiska rot, men det är faktiskt inte fallet. När jag tittar på historien ser jag faktiskt en långsam men hyggligt stabil marsch mot något slags framtida kommunism, även om jag inte accepterar den marxistiska historieskrivningen och inte kommer att göra det förrän en god stund efter att någon berättat om den våldsamma kapitalistiska revolutionen i Sverige. Särskilt på den sociala sidan tycks framstegen ostoppbara (allvar, tröttnar de socialt konservativa aldrig på att ha fel?). Ja, när jag sätter mig ner och funderar på saken tror jag faktiskt att vi kommer att komma fram.

Jag ser dock även problemen som länge kommer att hindra oss att göra det. Vårt samhälle är rätt bra, men det skulle kunna vara perfekt. Det borde vara det.