Att dö eller inte dö

Mats kommentar till mitt förra inlägg fick mig att tillbringa en stund med att överväga huruvida det faktiskt vore så hett att bota cancer. Nu kom jag fram till att det var det, men det innebär inte att en allmännare version av frågan inte har ett visst intresse.

Döden anses ofta vara något per definition dåligt som till varje pris ska undvikas. Jag tror att jag har gjort klart att jag inte håller med om detta axiom, men visst anser även jag att döden i rent generella termer inte är något positivt. En värld helt utan död skulle däremot vara ett helvete, i alla fall om det inte hade skett enorma förändringar på flera andra plan också.

Det där ny demokrati-miffot (ursäkta tautologin) som på nittiotalet hävdade att Afrikas problem kom sig av att så få negrer blev uppätna av lejon hade faktiskt fröet till en poäng. Om man kontrollerar mortaliteten måste man även kontrollera nativiteten. Man kan inte fortsätta knulla oskyddat samtidigt som man räddar en hel massa liv som man inte tidigare räddade; då skapar man sig bara en okontrollerat växande befolkning med vidhäftade ekonomiska och sociala problem.

I min idealvärld hade mänskligheten kollektivt haft total kontroll över såväl nativitet som mortalitet. Problemet är att det systemet bara skulle fungera tillsammans med en rationell mänsklighet, och en sådan har vi som bekant inte. Vem skulle acceptera att det hade blivit deras tur att dö, eller att farfar nu skulle somna in? Vem skulle acceptera att inte få skaffa barn helt fritt? Sådana restriktioner och bestämmelser måste existera i en värld där vi hade besegrat döden.

Tills den dagen är kommen bör vi acceptera att allting inte ska behandlas. Ibland är det dags att ge upp, ställa sina affärer i ordning, och möta oändligheten. Därmed inte sagt att vi ska tacka nej till möjligheten att bota sjukdomar och skador, och om jag måste välja så ligger cancer högt upp på listan över sånt vi ska motarbeta.

Cancer drabbar barn, ungdomar, vuxna och gamla. Det drabbar människor som inte gjort något för att dra på sig det. Det drabbar hälsofreaks, hur mycket de än anstränger sig för att hålla sig immuna mot världens jävelskap. Och det är en riktigt satans allvarlig sjukdom, en av de allra vanligaste dödsorsakerna i i-världen. Även om den upptäcks i tid så har man egentligen aldrig haft cancer. Man har det tills man dör, av det eller något annat.

Så även om jag vill att döden ska fortsätta finnas och ibland inte ens motarbetas, så kan jag inte se hur illa det skulle kunna vara att ha ett botemedel mot cancer. Tvärtom; den här sjukdomen är vår tids svarte lieman, och honom håller jag gärna så kort som möjligt.