Min syn på livet

Jag fick nyligen frågan vad min livssyn bestod i. Det är ingen lätt fråga att sammanfatta i en mening eller två men jag tycker att jag gjorde en under omständigheterna bra insats. Det fick mig dessutom att fundera lite på vad min livsfilosofi egentligen är; vad det är som särskiljer min syn på livet, världen och mänskligheten. Om jag måste sammanfatta den i några få ord så är den detta:

Vi sitter alla i samma båt.

Världen är ett enormt samarbete. Vi är alla människor, vi har samma grundläggande villkor. Allting hänger ihop på ett holistiskt men ändå icke-newageigt sätt. Var och en av oss är i symbios med alla andra och det som drabbar en påverkar alla andra. Kortsiktigt kan man tillskansa sig fördelar genom att angripa andra men långsiktigt hjälper man då till att förvandla världen till en sämre plats.

Det är det som gör människan speciell. Vi kan samarbeta på ett sätt som försätter resten av djurvärlden i skugga. När två lejoninnor jagar tillsammans blir vi imponerade av att de kan samarbeta och till synes planera, men till och med två riktigt imbecilla människor kan med lätthet överträffa dem på båda de områdena. Vi är kommunicerande, samarbetande varelser. Geparder har snabbhet, elefanter har snablar, fladdermöss har sonar, och vi kan samarbeta.

Därför är det synd när vi heligförklarar tävlandet och konkurrerandet. Jag är inte alls helt utan tävlingsinstinkt, men det är inget speciellt eller imponerande med att tävla. Tordyvlar tävlar. Bakterier tävlar. Prästkragar tävlar. Allt som finns kan tävla, trycka ner varandra, försöka komma först och besegra allt motstånd, men det krävs så mycket mer att se bortom sin egen omedelbara tillfredsställelse och hjälpas åt att det nästan bara är vi som gör det.

Det är i korthet min syn på människans situation. Vi kan hjälpas åt, vi bör hjälpas åt, och när vi hjälps åt skapar vi de mest fantastiska underverk; saker som inte har någon motsvarighet hos någon annan art. Vi kan bygga Eiffeltorn och vi kan borra tunnlar genom berg, vi kan landa på månen och vi kan utforska Marianergraven, trots att ingen av oss har skuggan av en chans att lyckas med något av det om man ser till våra förutsättningar. Vi gör det tillsammans.

Nu är ju inte världen sådan som den vore om alla höll med mig. Det blotta faktum att vi har lås på dörrarna är direkt bisarrt; vi upplever det bara som normalt och vanligt för att vi är vana vid det. Men tänk på saken. Vi behöver bara lås på dörrarna för att det finns människor - likadana som vi - som är så skruvade i huvudena eller så knallade av omständigheterna att de kan tänka sig att öppna andra människors dörrar och stjäla deras saker.

Därför kan man aldrig vara helt lugn när man är ute på natten. Därför måste man hålla sig alert och vara försiktig. Därför måste man värja sig mot bedrägeriförsök, köpa säkerhetsdörr och ha lösenord på allting. För att det finns människor som inte förstår att det bara finns en båt, och den sitter vi i, allihop.

Diskutera runt i ring

Jag har tillbringat alldeles för mycket tid på diverse internetforum. Jag har med åldern insett att det är något man ska göra om, när och så länge som man tycker det är roligt, för det är något av det minst produktiva man kan göra.

Kalla mig gärna naiv, men jag trodde faktiskt att det var bättre i de fina salongerna. Sen skrev jag den förut nämnda repliken på SvD:s debattsida. I morse läste jag motrepliken, och det var som att vara tillbaka på de där internetforumen.

Allt de skriver har jag redan bemött i min första artikel, och de anklagar mig för att inte hålla mig till korrekta fakta. Det enda jag gjorde var att läsa forskningen som de själva hänvisade till, men det är jag som inte håller mig till korrekta fakta.

Det nya de tillför är att angripa mig personligen och dra in min ateism, som i sammanhanget är helt irrelevant och som jag därför inte nämnde i artikeln. De känner bara till den om de följde länken till min blogg, men det känns på nåt sätt osannolikt.

Där rök en illusion till. Jag har inte så många kvar att jag har råd att slänga bort dem.

...presenterar lite stolt...

Inget större inlägg i dag, bara lite shameless self-promotion för min debattartikel på SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/inget-stod-for-battre-halsa-for-troende_5895719.svd

Gudsbluff

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag är lite lätt negativ till religion. Även med kniven mot strupen har jag svårt att komma på en enda positiv aspekt av eländet, i alla fall en som man inte hade lika väl hade kunnat få utan att blanda in grundlösa myter och godtyckliga livsregler.

Därför var jag tvungen att hicka till när jag denna tidiga morgon läste en debattartikel som hävdade att religiösa människor är friskare och lyckligare och lever längre medan de är bättre på att uppnå sina mål. Då detta går tvärtemot all tidigare forskning jag har sett var jag tvungen att gräva lite i det. Jag kan ju inte bara ignorera en sån slägga mitt i ansiktet på min världsbild.

Det visade sig ganska snart att det mycket riktigt var ett stort fel på Michael McCulloughs studier som åberopades av de fyra debattörerna. De utfördes i USA. När liknande studier har gjorts i länder som Nederländerna och Danmark, ställen med en något mindre 1800-tals-inställning till religion, försvinner de här skillnaderna och blir ibland till och med negativa för de religiösa.

Slutsatsen vi ska dra av forskningsläget är alltså inte att religion är något bra. Den är att om man lever i ett så förvridet samhälle att det inte går att bli president om man är ateist, att kreationism ständigt dyker upp som läroplansförslag och att uråldriga kulttexter används som seriösa argument, då mår man bättre av att falla in i ledet och gå till kyrkan varje söndag än av att gå emot strömmen och bli utfryst.

Om man däremot lever i ett någorlunda vettigt land som flyttat in religionen i den personliga zonens utkanter, då har man ingen nytta av att vara religiös. På det hela taget tror jag att jag ska fortsätta vara ateist.

Lära sig av det förflutna

I början av trettiotalet var Berlin den gayvänligaste staden i Europa. Nu betydde inte "gayvänlig" samma sak på den tiden som det gör i dag, men det fanns klubbar och barer och restauranger och det var möjligt att inom vissa gränser leva sitt liv utan att bankas till en blodig massa. Sen skedde det något av en politisk förändring i Tyskland - ni har kanske hört talas om den? - och allting blev väldigt, väldigt annorlunda.

Jag undrar om de såg det komma, de tiotusen tyska bögarna. Kunde de föreställa sig det som skulle hända, där de levde i något som måste ha känts som det moderna samhällets främsta linje? Judarna hade det naturligtvis svårast när det hade gått åt helvete men de hade aldrig haft det vidare lätt, medan bögarna precis tyckte att de började få ordning på världen när det började marscheras och viftas med rödvitsvarta flaggor.

Det måste ha känts helt omöjligt att det skulle gå så, och jag undrar om jag faller offer för samma sak när jag läser om den kristna högern inom ett av våra riksdagspartier och tänker att de omöjligt kan komma nånstans, att de kommer att förbli en rörelse på marginalens marginal. Människor man skrattar åt och ignorerar. Stollar och fånar.

Det kan inte hända, eller hur? Gayfientliga sexnegativa abortmotståndare och teokrater kan inte få någon faktisk makt i Sverige, denna progressiva högborg av social liberalism? De kan inte lyckas skapa en rörelse runt att jävlas med människor i en sagofigurs namn? Deras föråldrade idéer kan inte få nytt fotfäste, inte någonstans men framför allt inte här? Visst är de redan på historiens skräphög, de har bara inte fattat det än?

Jag hoppas att det är så, och jag tror att det är så också. Det känns orimligt, barockt, att de här människorna ska komma nånstans i närheten av mainstream. Att de ska kunna påverka vår vardag med sina besynnerliga tankar.

Jag tror att det är så. Men det gjorde nog de tyska bögarna också.

Stackars Mary

I helgen blev jag påhoppad med anledning av den dåliga uppdateringsfrekvensen min blogg lidit av de senaste veckorna. Min ursäkt förslog inte och jag är ju inte den som ignorerar en fanatisk beundrare. Därför får ni er till livs ett inlägg om verklighetens natur och beskaffenhet.

Jag står bergfast på sidan som hävdar att världen, verkligheten och universum är fysisk till sin natur. Ingenting existerar som inte är fysiskt. Allt man kan tänka sig som förefaller icke-fysiskt - tankar, känslor, upplevelser, drömmar, minnen - är bara vår fysiska hjärnas sätt att tolka fysiska stimuli. Det är jox i körtlar och elektroner som dansar i nervtrådar.

Det finns rätt gott om folk som inte håller med mig på den här punkten, och ett av deras motargument rör så kallade qualia. Qualia är en term för subjektiva upplevelser. Smaken av en jordgubbe, doften av svavel, smärtan då ett hullingförsett spjut körs genom låret, dessa saker utgör qualia. Poängen med qualia är att de inte kan beskrivas utan referenspunkter. Om någon aldrig ätit en jordgubbe kan man inte beskriva smaken av en jordgubbe för den personen utan att hänvisa till andra smaker. "Typ som ett hallon fast med en lätt anstrykning av pinje och gorgonzola" eller vad man nu skulle få för sig att säga.

Så här långt håller jag med. Jag kan inte veta exakt hur hákárl smakar, för jag tänker fan inte testa. Det är med vår nuvarande teknologiska nivå omöjligt för mig att veta exakt hur Britney Spears, Jacques Chirac eller Idi Amin upplever världen. Jag sätter mina pengar på att deras upplevelser är intill förväxling lika mina, men jag kan inte veta säkert.

Meningsskiljaktigheten uppstår när det påstås att qualia är icke-fysiska. Det är de förstås inte; de är bara den melodi våra synapser spelar när de matas med vissa stimuli. Ett av de vanligaste argumenten för denna egenskap hos qualia gäller en stackars kvinna som kallas Mary.

Mary är ett särdeles klipskt fruntimmer men ett grymt öde har hållit henne instängd i ett rum med enormt tråkig inredning. Allting är i gråskalor; hon är själv grå, och hon betraktar världen genom en svartvit TV. Det kan tyckas märkligt att någon i Marys situation bestämmer sig för att börja forska om färg, men det är precis vad hon gjort. Hon har faktiskt lagt ner så mycket jobb på detta att hon har lärt sig precis allt som finns att veta om färg. Hon är den största tänkbara experten på området.

Då blir hon plötsligt utsläppt ur rummet och får se färg. Upplever hon nu något nytt? Om hon gör det, hävdar filosofen Frank Jackson som uppfann det här tankeexperimentet, så finns det kunskap som inte är fysisk.

Det finns två problem med hans slutsats. Till att börja med säger experimentet emot sig självt. Det säger först att Mary vet allt som finns att veta om färg, för att i nästa mening göra mycket klart att det finns minst en sak hon inte visste: hur en människa upplever åsynen av färg.

Även om vi ignorerar det så finns det inget som säger att qualia är icke-fysiska. Mary lyckas till slut fylla den sista luckan i sin bildning genom att gå utomhus och få ögonen stimulerade av ljus som reflekterats från färgade ytor, en högst fysisk process.

Den dag vi har perfekt kunskap om hur hjärnan arbetar och fungerar kommer vi också att bevisa att qualia, i den mån de ens är ett eget koncept, är fysiska. Hjärnan reagerar på stimuli på förutsägbara, regelbundna sätt. Det behövs ingen ogripbar mental dimension för att förklara det.

Alla dieter funkar

Normalt sett älskar jag Bullshit!. Även när jag inte håller med dem, vilket händer titt som tätt eftersom vi inte precis delar politisk övertygelse, så brukar jag kunna uppskatta deras ståndpunkt, deras ärlighet och framför allt hur satans roliga de är även när de säger sånt jag tycker är bullshit.

I dag såg jag dock avsnittet om fetma och blev överraskad av att höra en rad tydligt falska klyschor upprepas. Vissa människor är feta och det finns inget man kan göra åt det - nej, så är det inte utom i ett extremt litet antal fall som inte är i närheten av att förklara västvärldens fetma. Det finns inga tjockisar i etiopiska öknen. BMI är skitsnack - visst, det visar fel om man är väldigt muskulös, vilket alla BMI-förespråkare vet och påpekar. Det är få människor som har problem med den saken då det är få människor som är så muskulösa men ändå behöver BMI för att avgöra om de är feta. Vi vet inte hur man orsakar långvarig viktnedgång - det gör vi visst, man äter mindre och motionerar mer. Att det finns en massa människor som inte klarar av det har inte med saken att göra.

Men den värsta missen var när det hävdades att dieter inte fungerar. Det är ett uttalande som jag har hört en massa gånger, huvudsakligen från människor som provat en massa dieter men ändå är överviktiga. Jag har aldrig förstått det. Alla vet att färre kalorier in och fler kalorier ut fungerar. Det är så vida spridd, allmänt tillgänglig kunskap att ingen kan ha missat det. De gamla grekerna visste det och till skillnad från en massa annat som de gamla grekerna visste så var det här rätt.

Sanningen är inte att dieter inte fungerar utan att alla dieter fungerar utom möjligen pizza-och-vispgrädde-dieten, förutsatt att man följer dem. Det är den svaga punkten i alla viktnedgångsprogram; förr eller senare hänger de på en människa som inte alltid är så pigg på att upprätthålla disciplinen dag ut och dag in.

Det räcker dock inte för att förklara den stora mängden människor som hävdar att dieter inte fungerar. Det tog mig rätt lång tid att förstå vad förklaringen var. Den är nämligen att de och jag menar helt olika saker med den meningen. När de säger att dieter inte fungerar menar de "jag kan inte äta nyttigt ett tag, gå ner i vikt, sen gå tillbaka till min gamla livsstil och inte gå upp". De tror att en diet är något kortvarigt som löser viktproblemen för all framtid.

Det är naturligtvis vansinne. Om en viss livsstil fört en till hundra kilo kommer samma livsstil att föra en tillbaka till hundra kilo igen, även om man levde på sallad och spinning däremellan. Att bibehålla en viss vikt, lägre än den man skaffar sig om man gör som man känner för, är inte ett tillfälligt projekt utan en livslång förändring.

Det finns människor som är smala utan att tänka på det. De glömmer äta om de inte blir påminda och/eller pysslar med en älskad hobby som råkar bränna ett par tusen kalorier om dagen. För oss andra kräver det jobb. Inte en liten stund, utan hela livet.

De fiktiva tuffingarna

Actionfilmer innehåller allt som oftast några karaktärer - hjältarna plus huvudskurken - som verkar vara gjorda av förstärkt titan. De knallar rakt genom automateld, tar emot tjugo hoppsparkar i huvudet, får en handgranat i ryggen och är ändå pigga nog att med rak rygg och knutna nävar ta sig igenom den sista striden som om det här med trötthet och blodförlust var något som bara händer fjollor. Det är så verklighetsfrånvänt att John McClane, en man som tål precis allt som världen utsätter honom för och fortfarande kan hålla automatkarbinen stabil vilket de flesta av oss inte klarar ens utvilade, på sin tid blev uppmärksammad för att han var en realistisk actionhjälte som tog stryk och såg ut att ha sett ut som om han tagit stryk.

Det finns egentligen ingen anledning till det. Slagsmål är egentligen mer spännande och lättare att relatera till när de inte utkämpas mellan osårbara halvgudar. Problemet är att det är för sent för att ändra oss. Även om de flesta av oss fattar att man inte fortsätter slåss - förmodligen inte ens fortsätter leva - efter en spark i huvudet så har vi vant oss vid att filmhjältar ska klara en sån bagatell utan att sakta ner handlingen.

Våld är för främmande för de flesta av oss. När var jag i slagsmål sist? Högstadiet, skulle jag tro. Har jag nånsin varit i ett slagsmål där jag försökte döda den andre? Nej. Det har inte Jet Li heller. Det borde egentligen få motsatt effekt, att man kan ha mycket mildare våld som ändå får tittarnas hjärtan att pumpa vilt och det hade det säkert haft också om filmen hade uppfunnits något senare.

I slutet på The Great Train Robbery dyker skurken upp och skjuter mot kameran. Flera filmdukar gick sönder för att publiken drog vapen och sköt tillbaka, vilket säger en del om hur samhället såg ut när de första filmerna kom. För dem var inte våld alls lika främmande. De bar vapen och de visste hur man använde nävarna. För att imponera på dem var hjälten tvungen att vara lite tuffare, lite tåligare, lite starkare än slagskämparna de såg i sin vardag. När nästa film kom måste den hjälten vara lite hårdare än den förra.

Så fortsatte det. Det blev mindre och mindre våld i samhället, men vid det laget jämförde man inte filmhjältar med verkligheten längre utan enbart med andra filmhjältar. De måste vara förbannat hårda, annars kunde de inte mäta sig med allt publiken redan hade sett.

Processen har inte slutat och därför har vi i dag actionhjältar som på en dag överlever ett par dussin händelser som var och en hade förvandlat dem till åttio kilo blandfärs om filmens värld hade liknat verkligheten lite mer. De tar sig igenom explosioner, fortsätter slåss efter att ha blivit skjutna och knivhuggna, märker knappt när de bombarderas med sparkar och deras huvuden fortsätter fungera så att de hinner riva av en bitig replik innan de skickar skurken vidare till livet efter detta. Allt bara för att filmen råkade bli uppfunnen vid en viss tid.

Verklighetens folk

Jag har aldrig ägnat Kristdemokraterna särskilt mycket uppmärksamhet, huvudsakligen för att de länge varit det mainstreamparti (numera utslagna av Sverigedemokraterna) som har minst chans att få min röst. Jag brukar ta mig en titt då och då, kontrollera huruvida de genomgått en radikal ideologisk förändring och sen lämna dem därhän tills de gör något korkat som man kan skriva om.

Därför hade jag helt missat deras kampanj Verklighetens folk. När jag läser om den kan jag inte tro att den är något annat än parodi. Jag lyckas inte föreställa mig en människa som med Kristdemokraternas partiprogram i handen skriver ihop något som detta och sen nöjd lutar sig tillbaka, klappar sig på magen och tycker att han har gjort bra ifrån sig.

Det börjar direkt. Tydligen tycker vänstern att det är fel att ha familj, att arbeta, att ta semester, att ha fredagsmys och att titta på Så kan det låta. Det är väl därför vänstern ständigt vill minska de bidrag som kommer småbarnsföräldrar till del, minska föräldraledigheten, helst eliminera betald semester och... jag vet inte, skjuta Peter Settman? Vem vet.

Sen säger partiet som är emot gayäktenskap, gayadoptioner och allt annat som börjar med gay- utom möjligen -botning att det vill "sätta stopp för synsättet att bara ett livsval är riktigt, och att alla måste välja på samma sätt för att passa in i mallen". Man ska ha rätt att själva komma fram till hur familjelivet ska se ut, förutsatt att familjelivet ser ut som så att det är ett heterosexuellt gift par med söta barn.

Det är ändå inte i närheten av lika patetiskt som när det börjar svamlas om "åsiktseliten". Människor som inte på något sätt kan betraktas som något annat än tillhörande och representerande etablissemanget försöker desperat framställa sig som modiga rebeller som slåss mot förtryckarna.

Det kanske är ett sista paniskt försök att hålla sig relevanta i svensk politik. Det kanske är en konsult som har suttit och skrattat medan han skrev det och knappt kan tro att han får betalt för att driva med sina arbetsgivare. Jag hoppas att det är någotdera. Alternativet - att dessa människor, i vårt samhälles topp, har suttit med sitt partiprogram i ena handen och andra handen på tangentbordet, producerat det här konceptet och sen lutat sig tillbaka, klappat sig på magen och tyckt att de gjort något riktigt bra - är alltför otäckt. Det går dåligt för Sverige.

Revolutionär diktatur

Jag har tidigare pratat om att stridande mot normer kvickt och lätt blir en egen norm, och det har på sista tiden dykt upp igen. Jag tycker det är riktigt konstigt att de som identifierar sig som anti-hierarkiska och revolutionära själva skapar förtryckande regelverk, tydligen utan att märka att det är det de gör.

Jag trodde att själva poängen med rörelsen var att man skulle få välja själv. Inte tvingas att vara hemmafru, men inte tvingas att låta bli. Inte tvingas att ha analsex, men inte tvingas att låta bli. Inte tvingas att lägga ner tid, pengar och energi på att hålla sig smal och snygg, men köra hårt med potatisavkok, silikonbröst och tennisträning om man vill.

I den mån det finns en tanke bakom normivrandet är den väl att man inte på något meningsfullt sätt kan välja att vara snygg analsexpraktiserande hemmafru eftersom det är ditåt samhällsstrukturerna knuffar en. Jag förstår var den invändningen kommer ifrån men samtidigt är den så vansinnigt arrogant att till och med jag hickar upp mjälten.

Den bygger på att den talande i princip är den enda människan i världen som lämnat alla strukturer bakom sig och blivit en fri ande. Man kan inte lita på någon annan; de kanske säger att de väljer hem och grekiskt men de har bara inte krossat sina bojor än. I själva verket är strukturerna som säger att en ung självständig smart arg feminist ska skita i sitt utseende, vägra analsex och jobba så långt bort från hemmet som möjligt precis lika starka som de gängse.

Visst finns det strukturer i samhället och visst formar de våra liv, antingen genom att vi följer dem eller genom att vi gör uppror mot dem. Det kommer alltid att finnas sociala mönster att följa eller bryta, åtminstone tills vi kollektivt kommer överens om att det här med samhälle är ett satans trams och blir eremitnomader som bara träffas för att kopulera. Vi blir inte av med problemet - vi gör det inte ens bättre - genom att reflexmässigt motarbeta de mönster vi ser och anta att alla som ser ut att vara slav under mönstren också är det. Då låter vi ändå våra liv styras av dem.

Det bästa vi kan göra är att se till att samhällsstrukturerna är så frivilliga och odestruktiva som möjligt. Jag är glatt för normer som säger att vi inte ska döda varandra, att vi ska hålla upp dörrar för den som kommer efter, och att det är fett lamt att dra hem en könssjukdom till sin intet ont anande fru. Det är alla de andra - de som försöker reglera sånt som bara rör oss själva - som jag tycker vi ska göra oss av med. Oavsett från vilken politisk sida de kommer.

Adjektivast i världen

Okej, först två saker som måste röjas ur vägen. För det första: jag inser det udda i att förvarna för bloggtorka och omedelbart efteråt blogga tätare än på länge, men om man inte kan blogga när man ändå sitter vaken så har terroristerna redan vunnit.

För det andra: Jag är rent allmänt värdelös på att komma på titlar/rubriker och liknande (vilket denna bloggs namn torde göra uppenbart) och den här gången blev det ännu svårare eftersom jag inte ens kom på ett vettigt adjektiv. Först skulle inlägget heta "Monogamast i världen", men det är inte monogami det handlar om. Jag skulle kunna bli polygam utan att ändra många ord i inlägget. Jag var inne på "Trognast i världen" men det klarar inte ens uppblåsta jag att skriva om mig själv och jävlar i min lilla låda om jag nån gång skulle vara otrogen, vad man skulle få äta upp det då. Därför blev det den besynnerliga titel nu skådar ovanvärtes.

Till saken. Jag pratade med en vän som sa att hon nog egentligen ville ha ett livslångt förhållande men inte trodde att det skulle hända eftersom hon tröttnade och började tycka att gräset var grönare överallt annars. Det är ju en rätt vanlig åkomma bland människor i allmänhet, och det var inte förrän jag hade det samtalet som jag insåg att jag nog är rätt annorlunda. Hon kallade mig unik, så illa är det nog inte.

Det är inte så att jag omedelbart slutar vara attraherad av andra så fort jag finner mig i ett förhållande, absolut inte. Däremot kan jag inte minnas att jag på slump börjat känna att jag missar något bättre eller förlorar något på att stanna och jag har föga behov av att göra verklighet av eventuella attraktioner jag känner. Det är väl det man skulle kunna kalla fanatiskt monogam, men jag skulle säkert vara likadan i ett förhållande med fler än två pers inblandade.

Jag och min dåvarande pratade om att ha ett öppet förhållande, och för mig handlade hela tankeprocessen om hur jag kände inför att hon skulle ha sex med andra. Jag insåg inte förrän långt senare att jag inte alls hade tänkt på mina egna möjligheter på det området. Jag skulle ju inte ha sex med någon annan i alla fall. Om vi nu hade gjort den dealen och utsocknessex hade ramlat i knät på mig hade jag väl tackat och tagit emot, men det hade aldrig varit något jag hade varit ute och letat efter.

Förklaringen ligger inte i en låg sexdrift eller lågt intresse för sex. Tvärtom; när jag har pratat med vänner om den saken har jag alltid fått intrycket att de är ena frostiga munkar jämfört med mig, och sex är så nära jag nånsin kommer en religiös upplevelse. Oxytocin, endorfiner, allt det där. Älskar det mer än jag älskar mig själv. Och jag älskar mig själv rätt mycket.

Om vi nu är hardwired för att sprida säd vida omkring så antar jag att evolutionen missade minst en av oss. Jag tror den missade ganska många fler, men folk är för upptagna med att undra vad de skulle kunna ha för att vara lyckliga med det de har. Sånt är kanske lättare att se utifrån.

Förvirring råder

Av någon anledning har jag de senaste dagarna haft sömnstörningar vars like jag inte har sett sen jag först började jobba natt för över fem år sen. Orsaken till att jag tidigt på morgonen skrev om Gone Baby Gone var att jag precis hade sett den, för film är ungefär det mest krävande jag orkar med när klockan närmar sig fyra och alla tänkbara rogivande scenarier redan uppspelats och förkastats av den här allt sämre fungerande hjärnan jag har att tampas med.

Orsaken till att jag berättar detta är att det förmodligen kommer att inverka menligt på bloggens nära förestående framtid. Det tog mig tre kvart att skriva det första stycket i det här inlägget. På det viset blir det inte mycket djupheter satta på pränt. Så det här är fair warning, helt enkelt. Förhoppningsvis får jag ordning på mig, men annars blir det torka ett tag.

Jag har dock fortfarande en känsla av ansvar för min trogna läsarkrets, så jag måste ju ge er något annat att läsa. Jag har tillbringat stora delar av de senaste nätterna med att arkivknarka Djur är söta och Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina; jag vet inte hur duktig den sistnämnda är men hon är i alla fall jävligt intelligent och klättrar stadigt på listan över mina favoritmänniskor. Läs dem i stället, de är hur som helst bättre än min.

Jag skulle vilja skriva något om hur korkat detta är, men orkar inte. Annan gång.

Om någon har ett bra botemedel mot uppfuckad sömnrytm så hör av er. Under tiden vill jag tacka min joddlande älg, vars sällskap är det enda som hindrar mig från att börja hallucinera.

Dagens filmtips

Först och främst: om du inte har sett filmen Gone Baby Gone, sluta läsa nu. Jag menar det. Det är en av de bästa filmerna jag har sett på rätt länge, du vill se den, och du vill se den utan att ha läst det här inlägget. Så stäng fönstret, gå och se Gone Baby Gone och återkom.

På riktigt.

Så där, det var tillräckligt med chanser. Min första reaktion efter att ha sett Gone Baby Gone var att undra varför det är så sällsynt med filmer som den här. Till att börja med har den en bra mycket mer komplex intrig än det mesta vi matas med, och ändå är varenda lös tråd upplockad i slutet. Det är solklart vad som hände och det enda vi behöver göra är att tolka det.

Jag har tidigare skrivit om hur dåliga filmskurkar brukar vara. Av någon anledning har vi svårt att (eller vill kanske inte) acceptera fiktiva ondingar som är i närheten av realistiska. Svart och vitt och däremellan motorväg. I Gone Baby Gone finns inga skurkar. Det finns bara människor som gör det bästa de tror att de kan med sina liv. De gör fel ibland och rätt ibland och hamnar på olika sidor av konflikter. Ungefär som i verkligheten. Det här är något så sällsynt som en film där två personer på allvar kan ha olika åsikter om huruvida slutet var gott, vem som var hjälte och vem som var skurk. Mina regelbundna läsare lär inte ha svårt att gissa vilken sida jag befinner mig på (hint: situationsetik, inte regeletik) men jag slår vad om att en hög av er befinner sig på den andra.

Det händer naturligtvis ibland. Jag står på maskinernas sida i Matrix, till exempel. Men det är uppenbart att Matrix har ståndpunkten att det är rebellerna som är goda. I Gone Baby Gone tar filmen inte ställning. Patrick Kenzie har inte fel, men det har inte Jack Doyle heller. I filmens sista scen lämnas det sista frågetecknet outrätat. Hur kommer Amanda att ha det om femton år? Om hon är nerknarkad och har ett eget barn som hon inte tar hand om, kommer Patrick att ångra sig? Hur hade hon haft det om hon hade fått stanna hos Doyle? Det kan vi inte heller veta. Det är inte bara knarkarbarn som blir knarkare.

Även utan den moraliska tvetydigheten är Gone Baby Gone en väldigt intelligent film. När Inception på Filmtipset röstades fram till både 2010 års bästa film och 2010 års mest överskattade film (detta behöver i dess fall inte vara en motsägelse) påmindes jag om hur många människor som pratade om den som så vansinnigt intelligent och att man kände sig så smart när man kom ut ur biosalongen.

Det gjorde inte jag. Inte för att jag inte fattade filmen utan för att den var så lättfattlig. Jag satt under filmen och blev imponerad över hur visuellt distinkta de hade gjort de olika drömlagren, just så att det inte skulle vara något tvivel om vilket lager man tittade på. Andra verkar ändå haft svårt att skilja dem åt och kände sig klipska när de lyckades hålla isär dem.

Sånt får inte mig att känna mig smart. Däremot kände jag mig smart när Kenzie fick veta att polisstationen inte spelade in telefonsamtal och jag genast sa "Jävlar, det betyder att Doyle är inblandad". Man behöver inte vara smart för att förutse Inceptions klichéartade slut, men den som med signfikant försprång begrep hur Gone Baby Gone skulle sluta är smartare än jag. Här har vi en form av oförutsägbarhet som inte förstör upplevelsen utan berikar den.

Människor med egna, skiftande, anledningar till sina handlingar. Människor med otydlig moral. Människor som inte kan placeras i vita och svarta fack. Händelser man inte kan förutse och vars utgång är osäker. Det händer hela tiden i världen, men i fiktionen är det så sällsynt att jag skriver ett blogginlägg så fort jag ser det.