Jag har tydligen för mycket fritid

Om jag inte förlorat alla mina huvudräkningskunskaper så var gårdagens inlägg nummer 250 på denna min blogg. Jag brände hela partyhattbudgeten på förra milstolpefesten så denna gång får det uppmärksammas på annat sätt.

Det tänkte jag göra genom att starta ett helt nytt projekt, som jag innovativt kallar för En film om dagen. Där ska jag varje dag under det närmaste året lägga upp en filmrecension eller -analys, för att... tja, för att. Så det så. Antagligen för att bevisa att jag kan och inte bara lägger av som vissa tomtar jag skulle kunna nämna.

Då mina trognaste fans alla hänger här med religiös regelbundenhet bjuder jag härmed högtidligt in er till att närvara vid detta årslånga firande av filmmediet.

Direktlänk till hjärtat

Jag har precis sett ett avsnitt av min senaste favoritserie Glee och undrar - inte för första gången - hur det kommer sig att det är så lätt för musik att påverka ens känslor. Rätt toner i rätt ordning och en välskriven text på det så kan man framkalla precis vilket emotionellt tillstånd som helst. Alla låtar funkar inte för alla, men alla funkar för någon och någon funkar för alla.

Jag har läst Les Misérables och visst, jag tycker synd om Fantine och känner med Jean Valjean, men det tar sida upp och sida ner att få mig nånstans över huvud taget. Men spela I Dreamed A Dream eller Who Am I så dröjer det inte många sekunder innan mitt hjärta slår i takt med trummorna.

Det fungerar till och med dramaturgiskt, vilket är anledningen till att så många långa verk kan kortas ner till musikaler, och till att så många TV-serier tar sig ett musikalavsnitt ibland. Det är inte bara en gimmick; det har ett faktiskt syfte. Ingenting kan flytta historien framåt som musik.

Det var därför pionjären på området, Xena Warrior Princess, startade trenden. Huvudpersonerna hade varit med om så mycket elände och var så förbannat bittra på varandra att det hade krävts ett par säsonger av vanliga avsnitt för att få någon ordning på deras förhållande. Ett magiskt musikalavsnitt senare var allt bra igen, och det fungerade.

Musik har varit med oss så länge som vi haft kultur över huvud taget. Neanderthalarna verkar ha haft flöjter. De flesta antika skapelseberättelser har nån version av historien om hur människorna fick musikinstrument. Det får mig att luta åt att musik är något prekulturellt; vi älskar inte musik för att vi har vuxit upp med musik utan på grund av något mycket djupare. Kanske det där om att trummor låter som en framrusande noshörning; adrenalinet börjar pumpa och vi får en ofarlig thrill, ungefär som i en bergochdalbana.

Det förklarar dock inte varför man kan känna så mycket annat om bara musiken trycker på rätt knappar. Glädje, kärlek, sorg, en allmän tillfredsställdhet med världen som normalt kräver en ordentlig dos av något som förmodligen är illegalt. Det får mig också att undra om det finns fler genvägar till människohjärtat än dem vi har upptäckt. Som jag har tjatat om förr verkar det ha varit ett förhistoriskt geni som kläckte idén om hjulet. Vad kan vi mer ha missat på vägen?

Man måste tvinga folk

Jag har tidigare nämnt min kärlek för Bullshit!, även om jag och upphovsmakarna sällan delar åsikt om annat än rena lögner såsom tidigare liv, psykiska krafter och att tala med de döda. Vi befinner oss nämligen på helt olika ställen på den politiska kartan och sällan var det mer tydligt än i avsnittet om handikapparkering.

De tar ställning mot den amerikanska handikapplagen Americans with Disabilities Act och att den kräver att affärer ska vara tillgängliga för rullstolsbundna, tillhandahålla handikapparkering och så vidare. De hävdar bestämt att man inte kan lagstifta medkännande. Som libertarianer insisterar de på att staten ska ägna sig åt brottsbekämpning och försvar och lämna allt annat åt privata intressen.

Handikapparkering ska till exempel existera genom spontant medkännande. Människor ska helt enkelt lämna de bästa parkeringsplatserna åt eventuella handikappade som kommer att komma förbi medan de själva är inne i affären. Denna ståndpunkt framförs alltså i samma program som visar dussintals människor totalt ignorera tydligt markerade handikapplatser och instruera dem som ber dem att respektera platserna att skaffa sig liv.

De har ingenting emot handikapplatser som företagen frivilligt sätter ut, vilket i libertariansk anda ska ske eftersom det är lukrativt. Problemet är att det kommer det inte att vara. Det är fler som vill ha den sista tomma platsen än som är handikappade. Man tjänar på att strunta i det.

Det här är en ganska perifer fråga (men väldigt viktig för de handikappade själva) men den belyser tydligt varför jag befinner mig långt ifrån libertarianismen. Det är för att människor i allmänhet inte är goda, omtänksamma varelser med oändlig apsfär. De är småaktiga, själviska, kortsiktiga, tanklösa, impulsiva djur som jagar personliga fördelar så långt som de kan inom de moraliska gränser som hamrats in i dem med slägga och som de inte har någon tro på eller förståelse för.

Det libertarianska motargumentet är att människan är sådan för att det förtryckande auktoritära samhället fjättrar henne med lagar och regler samt lär henne att vänta sig att pappa staten ska ta hand om allting åt henne. I den libertarianska drömvärlden skulle hon få ta ansvar för sig själv och därmed blomma ut till en mogen, ansvarskännande vuxen som tar hand om sina medmänniskor.

Jag önskar att jag kunde få leva i den världen, bara en liten stund. I den här världen som vi lever i har vi testat den varianten redan. Det har inte alltid funnits lagar till de handikappades fromma, och de hade inte det bättre förr. Historien är en marsch mot ett skifte där lagar allt mer är till för att i möjligaste mån utsudda ojämlikheter mellan människor (medan de tidigare mest var till för att skydda huvudsakligen medfödda privilegier) och det är en underbar utveckling. Det är nämligen något man inte kan lämna åt människor själva. Det måste finnas ett tvång. Jag önskar att det vore annorlunda.

Mer brott, mer blod

Jag fick en rimlig kommentar till gårdagens inlägg och det är ju en klassiskt bra anledning att skriva ett nytt inlägg, så nu kör vi. Först ett par ord från Roger Svensson:

Snarare talar ju studien FÖR en restriktivare/selektivare invandringspolitik. Om det nu är så att de invandare vi med nuvarande politik tar emot i stor utsträckning hamnar i fattigdom/arbetslöshet och detta i sin tur leder till kriminalitet så finns det ju all anledning att minska denna invandring.

Nu sa jag i och för sig inte att studien krossade alla argument mot invandringen utan bara de dummare, i det här fallet de som - oftast fördolt - hävdar att just de etniska grupper som just nu kommer till Sverige är mer brottsliga än andra. Det finns andra argument, bland dem Rogers. Jag håller dock inte med om det heller.

Det är fortfarande väldigt få, även bland invandrare, som är brottsliga. Den kriminella andelen av befolkningen är nu och har alltid varit väldigt liten. Det är för övrigt något som gör mig förbannad, att vi måste anpassa våra liv och vårt samhälle efter en så pytteliten grupp som brottslingar; om de bara ville lägga av med att vara kräk skulle livet vara så mycket bättre. Sidospår, förlåt.

Vidare är jag inte övertygad om att invandringen orsakar större kriminalitet, det vill säga gör att brott begås som annars inte hade begåtts. Vi är alla överens om att den skiftar den socioekonomiska situationen så att - i större utsträckning - nya invandrare hamnar lågt på skalan, men innebär det bara att det är människor med andra efternamn som begår brotten eller att det faktiskt begås fler brott? Det kan naturligtvis vara det senare, men jag vill se bevisen innan jag drar den slutsatsen.

Slutligen skulle den effekten få vara rätt stor innan jag började vilja neka människor att få komma hit till det här landet som jag älskar så mycket, bara för att de hade missflaxen att inte födas här. Jag är inte förtjust i kollektiv bestraffning vare sig det gäller invandringsstopp eller Schymans mansskatt.

Brott och blod

En studie gjord på Stockholms universitet har visat att orsaken till invandrares överrepresentation i brottsstatistiken har mer att göra med deras socioekonomiska status än med det faktum att de är invandrare. Det är naturligtvis trevligt att det görs såna studier - om inte annat så anser jag att kunskap är ett självändamål - men jag måste fråga mig vem som är förvånad, och vem som inte kunde ha räknat ut detta själv.

Vi har alltså en grupp människor som begår brott i större utsträckning än andra. Samma grupp är också överrepresenterad i arbetslöshetsstatistiken och bland socialbidragstagarna och är i största allmänhet på lägre socioekonomisk nivå, vilket i alla mänskliga civilisationer haft korrelation med brottslighet. Men just här och nu skulle det inte vara sant.

Men vad är alternativet? Att det är något genetiskt hos just de invandrargrupper som kommit till Sverige de senaste åren som gör dem brottsligare än andra? Finns det någon där ute som tror att en välbärgad serbisk familj som köper en villa i Danderyd skulle börja producera närbutikrånare, eller att ett gäng svenskar som finner sig fattiga och arbetslösa i slummen i Zagreb skulle vara laglydiga och flitiga goda samhällsmedborgare?

Tydligen, eftersom den här studien behövs och eftersom ett av argumenten mot invandringen så länge jag kan minnas varit just brottssiffrorna, gärna levererade med alibiförsöket "jag är inte rasist, men...". Jag är ledsen, men om du hävdar att människor av en viss etnicitet oberoende av övriga omständigheter begår mer brott än andra, då är du faktiskt rasist. Visa lite stake och stå för det.

Framför allt finner jag det lustigt att det alltid varit de nyligen anlända invandrargrupperna som varit mottagare av hat, trakasserier, fördomar och anklagelser. I varje tidsperiod har folk lyckats övertyga sig själva om att det är något allvarligt fel på just den här specifika etniska gruppen som råkar vara nyanländ just här just nu. Trettio år senare är deras barn okej med sina föräldrars hatobjekt, men de här jäklarna som kom i går eftermiddag, dem är det ingen ordning på. Och så fortsätter det.

Jag hyser därför inget större hopp om att Stockholmsstudiens rätt självklara resultat ska slå några hål i de dummare argumenten mot invandring. Man kan inte resonera iväg någon från en åsikt som han inte resonerade sig till.

Coolt folk

Vissa människor blir ofantligt kända trots att deras meritlistor består av blanka papperslappar. Andra förblir obskyra och glömda trots att de påverkat vår värld mer än de flesta kejsare och erövrare. Därför kommer här nu fem människor som du borde ha hört talas om.

Ada Lovelace, dotter till lord Byron, grevinna, vad jag vet inte släkt med stjärnan i Deep Throat och ett särdeles skarpt fruntimmer som tyvärr aldrig fick lämna ett särskilt stort fotspår i historien. Hon hade dock en egenskap som borde kvala in henne på allmänbildningslistan: hon var en av världens första geek girls.

Hon brevväxlade med Charles Babbage, förmodligen världens första datornörd. Han gjorde ritningar till en maskin som i dag betraktas som den allra första datorn, det vill säga en maskin som kunde programmeras. Han byggde aldrig maskinen, delvis på grund av att han hade ont om pengar och delvis på grund av att han - som en riktig datornörd - inte kunde dra jämnt med normala människor, så de vägrade samarbeta med honom.

Ada Lovelace fick se ritningarna och utifrån dem skrev hon ihop en instruktion som maskinen skulle utföra. Hon hade aldrig sett en dator i verkligheten, arbetade innan den första datorn hade byggts, men det hindrade inte henne från att skriva världens första datorprogram.

1991 byggde London Science Museum en dator efter Babbages ritningar. Den fungerade. För att testa den körde de Ada Lovelaces program. Gissa vad som hände. Världens första datorprogram, skrivet till en maskin som då bara existerade i teorin, fungerade. Hon var rätt smart, den där Ada.

Hon var också den första som förutspådde att datorer en dag skulle användas till annat än att räkna. Jag vill inte chansa alltför vilt här, men jag tror att hon kan ha haft rätt.

Thomas Midgley Jr borde vara glad för att större delen av mänskligheten glömt bort honom, och ändå menade han så väl. Han var en ingenjör som arbetade på att minska problemet med knackning i motorer. Efter åratal av självstudier inom kemi och oändliga experiment med varenda ämne han kunde lägga vantarna på eller framställa hittade han en toppenlösning: bly.

Hans arbetsgivare General Motors blev jätteglada och bensin med bly blev den nya standarden. Motorer knackade inte längre och tonvis med tonvis med tonvis med bly spyddes ut i miljön. Trots att Midgley själv drabbats av blyförgiftning under arbetet och trots att arbetarna på blybensinfabrikerna blev sjuka, galna och döda var det tydligen ingen som betvivlade att det här med bly i bensinen var hur fett som helst.

Det visade sig långsamt att så inte var fallet. Midgley började inse vad det var han hade gjort och som alla välmenande katastrofmakare började han få dåligt samvete och ville rätta till sitt misstag. Han riktade in sig på att hitta ett ämne som kunde ersätta de farliga och svårhanterliga gaser som användes i kylanläggningar.

Ni ser vart det är på väg. Efter att ha uppfunnit blyad bensin lyckades Thomas Midgley Jr uppfinna freon. Ozonlagret skrek av ångest men Midgley själv var nog väldigt nöjd. Kunde detta kanske uppväga det han gjort mot miljön med sin bensin?

Han dog innan han fick veta svaret på den frågan, och Moder Natur tog en suck av lättnad. Historikern John R McNeill kallade honom senare för den enskilda organism i planetens historia som påverkat atmosfären mest. Inte illa för någon som bara ville hjälpa till.

Norman Borlaug menade också väl, men han var dessutom bra på det han gjorde. Från det att han på fyrtiotalet tog sin examen och fram tills han dog 2009 arbetade han för att se till att människor hade mat. Det gjorde han genom att utveckla nya sädessorter som gav enorma skördar och stod emot sjukdomar och skadedjur.

Han stod med händerna begravda i den mexikanska myllan och såg till att hans nya vete fick växa och testas. Han levde med de svältande och arbetade tillsammans med dem. Senare skulle han säga att det var lätt för hans kritiker att vända sig mot hans arbete - de hade ju aldrig varit hungriga.

När hans plan fungerade precis som den skulle och hans vete växte som han hade tänkt, då flyttade han vidare till Asien och satte igång med att få Pakistans veteskördar att dubblas mellan 1965 och 1970. Både Indien och Pakistan ökade sina skördar snabbare än de ökade sin befolkning tack vare Borlaugs mixtrande. Båda länderna blev självförsörjande innan sjuttiotalet ens var till hälften över.

Som alla fantastiska människor drabbades han som sagt av kritik, huvudsakligen från människor i virkade koftor som hatade allt som hette genmanipulation och som hellre såg svältande människor än profit till amerikanska företag som sålde manipulerat vete. Båda dessa saker förtjänar egna inlägg men det får bli en annan dag. Jag nöjer mig med att säga att Borlaug sägs ha räddat en miljard människoliv. Vad har du gjort på sistone?

Vassilij Artjipov och Stanislav Petrov, som med tjugo års mellanrum räddade världen. I oktober 1962 pågick Kubakrisen som värst och världen var så nära kärnvapenkrig som den någonsin har kommit. Artjipov var näst högste officer ombord på en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt (tänk Denzel Washington i Crimson Tide) som upptäcktes av amerikanska fartyg som började släppa sjunkbomber på den.

Ubåtens kapten bestämde sig för att detta betydde att krig hade utbrutit och ville avfyra en kärnvapentorped. Ubåtens politiske officer höll med, men det krävdes en tredje man för att trycka på knappen: Artjipov. Han vägrade.

Vi pratar om en period i vår historia när fingrar redan svävade över knappar, när krigsfartyg var på väg mot varandra över Atlanten, när amerikanska fartyg hade order att stoppa sovjetiska fartyg med våld om det krävdes. Om ett enda kärnvapen hade avfyrats hade amerikanerna svarat. Ryssarna hade svarat på det. Atomvinter.

Tjugo år senare, 1983, var rysk-amerikanska relationer något frostigare än en mammuts snabelspets. Reagan hade kallat Sovjetunionen för ondskans imperium, kalla kriget utkämpades på alla fronter utom den uppenbara, och Sovjets officiella strategi var ömsesidig förintelse. Om USA anföll skulle Sovjet skicka allt det hade mot fienden. Båda länderna skulle förvandlas till radioaktiv ödemark. Det var enda sättet att avskräcka en första attack.

Stanislav Petrov var en av många män som satt och bevakade signaler från det ryska missilvarningssystemet. Hans jobb var att vidarebefordra meddelanden om amerikansk attack så att hans överordnade kunde trycka på knapparna och förändra världen på några sekunder.

En dag i september berättade systemet för honom att en missil var på väg mot Sovjetunionen. Hans order var klara: han skulle informera sina överordnade. Det gjorde han inte. Han trodde inte att en amerikansk attack skulle bestå av en enda missil. Inte ens när han fick varning om ytterligare fyra missiler slog han larm. Han räknade kallt med att det var ett datorfel.

Det var det också. Ryssarna själva säger att även om Petrov hade larmat den där dagen så hade ingenting hänt; man startade inte kärnvapenkrig utan att få hotet bekräftat från mer än en källa. Men låt oss gå tillbaka till det tidiga åttiotalet, när kriget verkade vara minuter bort mest hela tiden och incidenter inträffade ett par gånger före frukost. Hade ett gäng sovjetiska högdjur verkligen tittat på en missilvarning och ignorerat den eftersom det bara var en?

Det tror inte jag. Jag tror att de hade skrikit "det är det här vi har tränat för!" och hamrat på knappen. Men det är ju jag.

Ebony and ivory

Förr i tiden, innan jag hade tröttnat på nätforum, hängde jag på ett osedvanligt smart och intressant sådant där en spännande fråga en dag dök upp. Den riktade sig till forumets kristna och undrade hur de skulle reagera om det en dag upptäcktes och bevisades - på ett sätt som övertygade dem - att Jesu kroppsliga kvarlevor fanns kvar på Jorden och att han alltså inte hade återuppstått, predikat lite till och sen blivit upptagen till himlen.

Naturligtvis kom de vanliga undanglidande svaren. Det kan inte hända, hur skulle det nånsin kunna bevisas och så vidare, aktiva försök att missa poängen. Av alla kristna på det forumet var det en (1) som hade stake nog att ge ett riktigt svar. Han sa att då skulle han sluta vara kristen eftersom hans tro grundade sig på att Jesus hade återuppstått och på så sätt visat att vi alla ska uppstå från de döda. Det är på intet vis det enda bra svaret på den frågan, men det visar att man inte behöver vara intellektuellt oärlig för att vara religiös.

De andra var inte ens kapabla att utsätta sin tro för skuggan av möjligheten till tvivel. De hade sina dogmer klara för sig och vägrade ens spekulera i vad som skulle hända om de utmanades. Ett tydligare exempel på religionens begränsande verkan vet jag inte om man kan hitta.

Men som den där siste bevisade behöver det inte vara så. Religion och vetenskap behöver inte stå i motsatsförhållande, de ska bara hålla sig borta från varandras områden. Det gör att religionen drar sig undan mer och mer allt eftersom vetenskapen flyttar gränserna för mänsklig kunskap, men det är som det ska vara. Religionen är till för att besvara frågor som vetenskapen inte skulle få för sig att ställa.

En del har förstått detta. Carl Sagan frågade Dalai Lama vad som skulle hända om vetenskapen motbevisade reinkarnation. Då skulle den tibetanska buddhismen tvingas förändras, sa Dalai Lama men la till att det skulle bli mycket svårt att motbevisa reinkarnation. Det har han förstås helt rätt i.

På samma sätt har katolska kyrkan, en inte alls lika vetenskapsfientlig institution som dess image antyder, ingenting emot Big Bang eller evolution eller någon annan aspekt av modern vetenskap. Det är helt okej med Joseph Ratzinger om människor utvecklades ur proto-amöbor och delar en hyggligt nära förfader med aporna, så länge han får lov att göra klart att vid något tillfälle i processen valde Gud ut människan och gav henne något som han inte gav till de andra djuren: en själ.

Det får han gärna hävda. Vetenskapen blandar sig inte i själens vara eller inte vara utom för att säga att den inte har funnit några indicier för att själen skulle finnas och vi håller er underrättade om detta skulle ändras.

Med allt detta vill jag inte säga att det är okej att tro vad som helst, för det har jag nog gjort klart att jag inte tycker. Det enda jag vill säga är att det är extremt o-okej att vara vetenskapsfientlig. Särskilt om det är för att man har en gammal favoritsaga man inte vill släppa taget om.

Varför religion?

Om nu religioner inte är sanna och leder till en massa elände så kan man fråga sig varför de dyker upp i varenda mänsklig civilisation och aldrig tycks försvinna. Många religiösa använder rentav religionens allestädes närvaro som ett argument för dess riktighet. Just det argumentet kan vi lämna därhän men frågan som sådan är inte utan ett visst intresse.

Jag ser två anledningar till detta: religioner är bra för sig själva, och de fyller vissa mänskliga och samhälleliga behov. Vi tar dem i omvänd ordning.

Religionen och människan. Världen är fundamentalt orättvis. Ingen människa är gammal när hon inser det. De flesta är inte förtjusta i orättvisor utom när de gynnar dem själva, så det här med att goda kan straffas och onda belönas är direkt motbjudande. Det är inte så vi vill ha det.

Detta var en större grej förr i tiden när fler samhällen styrdes av autokrater eller åtminstone en mäktig och rik klass som var hermetiskt tillsluten. Varför ska egentligen en egyptisk bonde under tredje dynastin knega vidare i stället för att göra uppror mot uppkomlingarna som går omkring och påstår att det är världens natur att de lever i palats medan bonden krälar i gyttjan? Jo, för att belöningen kommer efteråt.

Ett samhälle som inte postulerar en övermänsklig höghet som ser allt, straffar och belönar, löper mycket större risk att drabbas av revolutioner och annat som härskarna inte brukar vara så pigga på. Man vill se en hyggligt nöjd arbetarklass som strävar på och inte bråkar, arbetar sig i graven och hoppas på att det då visar sig vara värt det.

Expansionistiska samhällen har ännu en anledning att hojta om gudar, vilket visas tydligt i mer krigiska folkslags religioner. Det finns en orsak till att både asatron och den antika grekiska religionen lovade paradisiska liv efter detta till krigare som dog hjältedöden medan vanligt folk hade något betydligt gråare att se fram emot.

Även i religioner som inte pysslar så mycket med liv efter döden - klassisk judendom, till exempel - är belöning/straff-dynamiken en central del. Är du sjuk, handikappad, allmänt olycksdrabbad? Du är en syndare som straffas av Gud, vare sig du vet vad du gjort fel eller inte. Är du frisk, rik, lycklig? Du är en god man, även om du inte har följt ett bud i hela ditt liv.

Religionen och sig själv. Detta tror jag är den viktigare av de två, och det är här vi ser hur mycket Darwin faktiskt gjort för mänskligheten. Den här idén kommer direkt ur teorin om det naturliga urvalet.

De religiösa tankarna behöver inte vara bra för oss för att uppstå och leva kvar. De behöver bara vara bra för sig själva. Ett virus uppstår mer eller mindre slumpartat och hittar celler det kan angripa. Om det visar sig framgångsrikt kopierar det sig själv och sprider sig hej vilt, trots att det kanske dödar sina värdar eller åtminstone inte gör något bra för dem.

På samma sätt kanske det finns ett utrymme i våra hjärnor för den religiösa tanken. Något hos oss gillar den här idén, gör att vi vill ta den till oss. Det spelar ingen roll att den får oss att slösa enorma mängder resurser på att bygga katedraler eller att den gör att vi tillbringar stora delar av dygnet med att känna oss skyldiga och otillräckliga. Tanken har hittat sin nisch och överlever just därför att den överlever. Om den inte hade varit en överlevartanke hade den inte hängt med så här länge.

Kanske är det därför samma idéer verkar återkomma, om och om igen, på olika platser och tider och i olika kulturer. Det finns något som liknar gnosticism i de flesta religioner, nästan alla folk har en mystikerklass, och själva belöning/straff-konceptet är ju som sagt universellt. Det kanske till och med kan förklara religionens egen utveckling från panteism och animism till polyteism till antropomorf monoteism och vidare till en allt mer abstrakt tro där Gud inte längre vandrar i lustgården när dagen börjar svalkas.

Religion är alltså en mental parasit, en tankevärld som hittat en svaghet hos människan, nitat sig fast och följt med oss sen Ug och Zog försökte förklara varför det regnade eld från himlen. Den har tiotusen års erfarenhet av att klamra sig fast vid mänskligheten. Och trots det håller vi på att göra oss av med den.

Varning för Malmö

Förra helgen hade Malmö besök av rabbi Abraham Cooper från Simon Wiesenthal-centret, med anledning av reserekommendationen som centret utfärdade i december förra året då de rådde judar att undvika att resa till Malmö. Min åsikt i frågan är den samma som för tre månader sen: detta är ett uppblåst, larvigt sätt att dra uppmärksamhet.

Så har centrets hittills sparsamma reserekommendationer använts i det förflutna också, men Malmö når nya höjder. Rekommendationerna har gällt Frankrike och Belgien 2002, Grekland 2003, Turkiet 2010, och så Malmö. Läs listorna på antisemitiska brott på de fyra tidigare ställena (PDF med genomgång av de grekiska) och jämför med Malmö.

För att inte nämna något som torde vara uppenbart när man läser platsnamnen: Frankrike. Belgien. Grekland. Turkiet. Malmö. Inte Gaza. Inte Somalia. Inte Bagdad. Inte landsbygden på den arabiska halvön. Inte ställen där man faktiskt inte skulle kunna gå utomhus med en lokalt impopulär religiös symbol på sig.

Simon Wiesenthal-centret gör mycket bra. De har ett stort förtroendekapital världen över. De behövs. Och Malmö har problem, liksom alla andra städer i alla andra länder. Malmös judar har problem, liksom alla andra små minoriteter i alla andra tider och på alla andra platser. Men reserekommendationen är bara ett PR-trick, en uppmärksamhetsmagnet. Alla på centret vet att ingen bryr sig om de rekommenderar att judar låter bli att åka till den afghanska landsbygden, hur mycket farligare det än är där än på Möllevångstorget, så de slänger in en varning för en stad i Sverige, ett land så stolt över sin jämlikhet och antirasism. Då måste någon reagera.

Det är synd. Det är att riskera det nyss nämnda förtroendekapitalet. Och det är helt enkelt larvigt.

Tänk lokalt etc

På internationella kvinnodagen var det ett gotländskt daghem som illustrerade jämlikhetsproblem genom att ge flickorna semlor och pojkarna knäckebröd, varpå en mindre storm uppstod. Om det här hände min son skulle jag inte delta i stormen eftersom - tja, jag försöker undvika att vara patetisk.

Jag skulle dock inte heller ställa mig på Erik Helmerssons sida. Vad är poängen med den här övningen om man sen bara skickar hem ungarna och hoppas att föräldrarna pratar med dem om den? Borde man inte ha samlat alla barnen direkt efter mellanmålet och gått igenom varför alla pojkarna fick sitta och titta på när flickorna åt semlor? Man kan inte räkna med att de gör de avsedda kopplingarna själva.

Man kan inte heller ta ett lågstadiebarn och säga "Det var ett sätt att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor. De får sämre utbildning, om ens någon, de förhindras att jobba, de gifts bort mot sin vilja, de misshandlas av sina män och de mördas av sina släktingar för att de älskar fel person. Vad tror du att vi allesammans kan göra åt den saken?"

Det är knappt en genomsnittlig vuxen förmår koppla något så fjärran och vidsträckt till en personlig, omedelbar upplevelse och det ligger långt bortom ett litet barns förmåga, särskilt när det enda man räknar upp är sånt som händer långt ifrån barnets verklighet. Att sen begära att barnet ska ha en handlingsplan mot världens orättvisor

Ta i stället barnen, sätt dem ihop, och fråga pojkarna hur det kändes att behöva äta knäckebröd medan flickorna åt semlor. Förklara sen att många flickor känner precis så hela tiden. Förklara varför. Koppla åt dem. Associera upplevelsen av orättvisa till något i verkligheten, helst i den svenska vardagens verklighet. Inte afrikanska flickors brist på utbildning eller arabiskt bröllopstvång. Det kan skolungarna ändå inte göra något åt.

Fritidshemmet kanske gjorde precis så, vad vet jag. Pojkarna kan mycket väl ha gått hem och i alla fall berättat att de inte fick några semlor. Det kanske var det enda de bar med sig, barn är ännu större skamlösa egoister än sina föräldrar. Men det är i alla fall ett bättre sätt att angripa problemet på.

Helmersson avslutar med klichén om flickor som sitter tysta medan pojkar bråkar, stökar och "sitter i gräddfilen". På detta har jag samma två svar som alltid: a) flickor klarar sig konsekvent bättre än pojkar i skolan så någon Y-kromosomgräddfil verkar inte föreligga och b) antingen växte jag upp med de aggressivaste, självsäkraste flickorna i det svenska utbildningssystemets historia eller så är det skitprat.

För mörkt för mig

Jag såg nyligen ett avsnitt av CBS 60 Minutes som berättade om två bluffmakare vid namn Lawrence Stowe och Frank Morales. De ljuger om examina, de ljuger om doktorsgrader, de ljuger om vetenskapligt stöd, de ljuger om precis allt de kan ljuga om men framför allt ljuger de om hela sin affärsverksamhet och de resultat den har fått.

De här två kräken låtsas ha botemedel för flera sjukdomar som inte kan botas eller ens mildras, bland dem ALS. De droppar ordet "stamceller" för att trigga igenkänning hos sina offer som sällan själva är medicinskt utbildade och därför inte kan bedöma rimligheten hos det Stowe och Morales säger. De tar emot femsiffriga dollarbelopp för att utföra behandlingar som inte har någon effekt alls medan de glatt påstår att de har en lång lista på nöjda patienter.

60 Minutes filmade i hemlighet ett möte mellan Stowe och presumtiva patienter. När journalisten satte sig mittemot Stowe förnekade han att han hade sagt att han tidigare hade behandlat ALS-patienter som därmed kunde lämna sin rullstol och när han fick se filmen där han sa exakt det försökte han ducka och byta ämne. Inte ens när han var fullständigt ställd mot väggen och exponerad på alla sätt en bedragare kan bli gav han sig.

Och jag måste undra vad som händer inne i hans huvud. Det finns mycket brottslighet som jag kan förstå även om jag inte tolererar det. Det finns brott jag vet att jag hade kunnat begå om mina omständigheter hade varit annorlunda. Jag är varken ett helgon eller en ängel. Jag har gott om mörka impulser och jag vet att avgrunden är närmare än man kan tro. Det finns riktigt vidriga människor vars handlingar - hur oförlåtliga de än är - ändå är begripliga för mig. De finns i alla fall i samma värld som jag.

Men att kallblodigt och med full kunskap söka upp desperata döende människor och ljuga för dem, ge dem falska förhoppningar, enbart för att pressa pengar ur dem, det går bortom allt jag kan förstå. Det är en äcklig och tarvlig form av ondska. Det får mig att vilja kräkas upp allt som gör mig till människa och därmed medlem av samma art som Stowe och Morales.

Vad säger de här människorna till sig själva? Det är inga mentalt svaga människor vi pratar om, inga av världen knallade stackare utan alternativ. Det är bildade, intelligenta män som väljer den här verksamheten över allt annat de skulle kunna göra med sina liv. Visst måste de ha någon ursäkt? Visst måste de på något sätt rättfärdiga och rationalisera det de gör?

Jag vill gärna tro det. Jag vill inte tro att man kan vara så obotligt nattsvart ond att man helt enkelt struntar i det man utsätter oskyldiga och dödligt sjuka människor för, precis som jag vill tro att Astra-direktörerna som sålde neurosedyn till gravida afrikanskor efter att det förbjudits i Europa eftersom det förvandlade barnen till lemlösa missfoster lyckades övertyga sig själva om att det inte var neurosedynet, det var något annat, det var bara en slump… jag tror hellre på dumhet än på ondska.

Men det är svårt. Stowe och Morales kan inte förklaras enbart genom dumhet. De blåljuger, skamlöst och medvetet. De är människor som jag inte vill ha i min världsbild, men som ändå fortsätter dag efter dag, trots exponering och utpekning och totalt moraliskt underläge.

Jag vill att det ska finnas en förklaring. Men jag kan inte komma på en.

Allt är inte homofobi

Jag blev väldigt nöjd när jag såg att Anton Hysén kommit ut som bög. Idrotten är väl homofobins sista stora högborg i den civiliserade världen och det behövs en modig fan som han för att bryta det. Från idrottsprofiler hör man deprimerande ofta uttalanden som inte skulle kunna komma från en politiker, affärsman, skådespelare eller annan känd personlighet och det visar ju vilken rutten kultur som frodas i omklädningsrummen.

Minns ni affischpelarna där en ishockeyspelare från motståndarlaget visades iklädd rosa stringtrosor? Att använda det som en förolämpning är inte okej någon annanstans i samhället men inom sporten kan man få för sig att inte bara prata på det viset utan klistra upp det över hela landet. Hoppas Hysén får gott om kamrater och att de lyckas bli av med sånt skit.

Eftersom jag är marginellt intresserad av sport hade jag aldrig hört talas om Anton Hysén förut och jag reagerade inte ens på efternamnet förrän jag råkade läsa att han är son till Glenn Hysén (som till och med jag känner till). Tydligen talade Hysén senior på Pridefestivalen 2007 - det hade jag också missat - vilket enligt Aftonbladets ledare ansågs som ett konstigt val. Det kan jag hålla med om, för vad har den killen med saken att göra? Det jag däremot inte håller med om är orsaken som ledaren framför.

Tydligen misshandlade Glenn Hysén en man på en flygplanstoalett i Frankfurt (jag antar att det som menas är "flygplatstoalett" då flygplatser oftare är i specifika städer än flygplan och det dessutom är praktiskt väldigt svårt att misshandla människor på flygplanstoaletter) eftersom denne tog honom på kuken. Detta räckte för att Glenn Hysén skulle kallas smyghomofob.

Nånstans där går gränsen för mig. Det är inget konstigt med att reagera starkt på att en främling tar en på kuken. Jag skulle inte ha några moraliska problem med att reagera våldsamt på det. Han ska ge fan i mig tills han har anledning att tro att jag önskar något annat. Nu skulle jag väl inte misshandla killen men det är för att jag brukar försöka hålla mina sextio kilo utanför slagsmål, inte för att han inte skulle ha det.

Det homofoba inslaget kanske är att det antas att Hysén inte skulle reagera likadant om en främmande kvinna oinbjudet tafsade på hans könsorgan, men det håller inte heller. Det vore ännu mindre sannolikt att jag blev våldsam i det fallet, dels för att jag skulle bli så satans förvånad att jag inte skulle ha sinnesnärvaro nog att klippa till, men framför allt för att det helt enkelt är mindre hotfullt.

Det är inte lika otäckt om en kvinna blottar sig som när en man gör det, och inte för att jag tycker att det vore hur fett som helst att se en främmande vulva i en mörk gränd. På samma sätt är det mer hotfullt att bli tafsad på av en man. Den impulsen kan vara hur ologisk som helst (jag tror inte att den är det) men den finns och jag tror att snart sagt varenda läsare vet precis vad jag menar. Jag vet i alla fall en sak: det är inte en homofob impuls.

Det kanske fanns andra saker som fick homofobryktena att löpa, det vet jag inte. Såvitt jag vet kan Glenn Hysén ha varit värsta bögknackaren i världen innan hans son erkände sin läggning för honom; jag har ingen aning. Men att slå ner en tafsande främling är inte homofobi, inte mer än det är manshat när en kvinna knäar en tafsare i skrevet. Och det är det väl ingen som tycker det är?

Skedböjarens återkomst

Jag vet inte vad som förvånade mig mest: att få veta att Uri Geller inte bara lever och är aktiv utan dessutom har ett nytt TV-program på gång, eller att se hans skedböjande ha en framträdande plats i marknadsföringen. Vi tar dem i ordning.

Nytt TV-program. Vi pratar om en man som varit aktiv i nästan fyrtio år och på hela den tiden inte lyckats göra en enda grej som en halvhygglig trollkonstnär inte kan göra precis lika bra och förmodligen bättre. Vi pratar om en man som gång på gång visat sig vara fullständigt tom på substans och förmåga. Vi pratar om en man som genom sina fantastiska magiska förmågor stödjer idrottslag som efter hans insatser oftare förlorar än de vinner, kort och gott en man som inte presterar bättre än tärningen.

Och denne man har inte sjunkit undan i skuggorna utan lyckas nära pensionsåldern få ett TV-program. Vem kom på idén? Vem finansierade den? Vem, framför allt, tittar på eländet? Är inte Uri Geller något av ett skämt och en föredetting till och med inom de "paranormala" kretsarna? När jag hör hans namn tänker jag på sextiotalet och allmänna skratt.

Skedböjandet. Och om man nu är Uri Geller och ens långsiktiga framtidsplan är att fortsätta hävda att man med utomjordingars hjälp gör sånt som vem som helst kan lära sig göra helt utan att blanda in utomjordingar, är det verkligen bra PR att dra upp skedböjandet? Det är ett känt trollkarlstrick, ofta utfört, men värre ändå: det är en källa till humor.

Om man vill driva med Uri Geller, vad drar man upp? De böjda skedarna. En böjd sked är en punchline till ett skämt som innehåller namnet Uri Geller. Man tycker att han borde ta alla former av förvrängda bestick, lägga dem till handlingarna och hoppas att alla glömmer att han nånsin pysslade med sånt och allra helst att de glömmer den där gången hos Johnny Carson när han inte kunde böja en enda sked eftersom Carson själv var amatörtrollkarl och hade en aning om hur han skulle hindra Geller från att fuska.

Men nej, de där skedarna och deras diverse kurvor sitter längst fram och i mitten när det dras till presskonferens. Det är som om Uri Geller nån gång på sextiotalet fick ett brev där det stod att om han bara tjatade tillräckligt mycket om att böja skedar så skulle han leva för evigt. Bry dig inte om vad andra säger, stod det. Böj skedar, prata om att böja skedar, så ordnar det sig. Av nån anledning trodde han på brevet och än i dag böjer han sina skedar.

Själv står jag på James Randis sida här: Om Geller böjer skedar med magiska krafter så gör han det på det svåra sättet.

Från oväntat håll

Det var Gun Hellsvik som under sin tid som justitieminister genomförde de förändringar av den svenska kriminalvården som ledde till att livstidsfångar än i dag sitter längre och längre utan att ens få straffet tidsbestämt och chansen att de någonsin ska bli vettiga samhällsmedlemmar därmed blir mindre och mindre. Under samma period demonterades psykiatrin, fler sjuka människor hamnade i fängelse, och ännu fler sjuka människor hamnade ute i ett samhälle som de inte klarade av att leva i, och följderna ser vi varje dag.

Därför var det förvånande att se hennes partisyster, justitieminister Beatrice Ask, komma med ett riktigt smart förslag. Hon vill använda elektronisk fotboja på unga brottslingar så att de kan - och måste - leva någorlunda normala liv medan de avtjänar sina straff. De kan inte sitta och gnälla tillsammans med andra illdådare utan går i stället i skolan eller på praktik. Kanske kan vi rentav ha dem till något nyttigt under tiden och de tvingas lära sig fungera bland normala människor. Allt som allt, fullständigt briljant.

Så givetvis måste det bemötas med korkad kritik. Socialstyrelsen hävdar att fotboja kan "öka risken för kriminell identifikation". Jämfört med vad? Jämfört med att låsas in tillsammans med ett oändligt antal andra satans förlorare, på ett ställe där brottslingkulturen dominerar och den enda chansen man har är att identifiera sig som kriminell? Jämfört med att ha en vårdare med sig hela tiden man är utanför murarna, så att det görs fullständigt klart att man är en farlig människa som kräver ständig bevakning?

Med elektronisk fotboja, särskilt om den inte bara används för utslussning utan för hela strafftiden, kan vi undvika just kriminell identifikation eftersom brottslingen måste röra sig ute bland oss andra, vi som inte tycker det är så coolt att ha brutit sig in i ett källarförråd eller slagit ner nån på fyllan. Låt honom lära sig vad som fungerar när man inte bara umgås med andra samhällsföraktande snorungar. Det är bättre för honom och bättre för oss.

Vi har sett djävulen och han är vi

Barnläkaren Olle Jeppsson som har vårdat apatiska och hungerstrejkande flyktingbarn skriver på DN om sin roll i den vidriga hanteringen. Det är i sig en otäck text men den är mer än så; den tar upp något väldigt stort och mänskligt.

Ett slags gudlös version av teodicé-problemet lyder ungefär så här: Det är svårt att hitta en enda människa som säger att hon vill ha krig. Alla föredrar fred. Ändå fortsätter det bli krig, hela tiden. Varför? Ett populärt svar rör konspirationer som styr världens skeenden bakom kulisserna, men flitiga läsare vet hur mycket sanning som ligger i den tanken. I stället tror jag att snart sagt all storskalig ondska kan förklaras genom det Jeppsson så förtvivlat beskriver: en kedja av människor där varje länk i kedjan gör det som verkar rätt just där och då. Slutresultatet blir lidande, förstörelse, och död.

I dokumentären The Corporation berättas om när Mark Moody-Stuart, dåvarande styrelseordförande för Shell som var och är en av världens största miljöförstörare, kom hem och fann miljöaktivister vid sitt lantställe. Han kallades mördare. Han beskylldes för att förstöra världen och för att orsaka mord och avrättningar på aktivister i bland annat Nigeria. Hans reaktion var att sätta sig ner och prata med aktivisterna och servera dem te.

Aktivisterna hade väntat sig att träffa djävulen, men i stället fann de sig sitta och prata med en trevlig, vettig äldre herre som bad om ursäkt för att han inte kunde erbjuda veganerna sojamjölk i teet. Och medan de satt där och drack te pumpade Shell ut tonvis med gifter i atmosfären och vattnet.

Hur kommer det sig? Jo, Moody-Stuart och hans styrelse ställde krav på direktörerna. De ställde krav på nästa länk i kedjan och så vidare ända tills den näst sista länken i kedjan kände att han för att uppfylla kraven måste beordra den sista länken att slänga ut alla de där gifterna utan att bry sig om följderna. Och den killen, han var en fattig nigeriansk arbetare som antingen kunde lyda order eller se sin familj svälta.

Visst finns det människor som på egen hand gör fruktansvärt ondskefulla saker, men det enda de klarar är småskalighet. Inte ens de värsta seriemördarna har mer än några hundra offer. Josef Fritzl hade till att börja med bara ett. För att uppnå ondska på världsskala behöver man en avhumaniserande, byråkratisk kedja full av människor som var för sig inte tycker att de gör något fel.

I en sådan kedja har Olle Jeppsson hamnat, och han tycker att han gör fel. Men vad kan han göra? Sluta vårda barnen? Det hjälper inte dem, och ingen annan heller. Ändå vet han inte vad han ska svara när barnbarnen frågar honom vad han gjorde när Sverige skickade hem traumatiserade flyktingbarn till skräck och våld.

Vi vill gärna hitta djävulen så att vi kan döda honom och bli av med all ondska i världen. Men djävulen finns inte, och om han fanns skulle han ändå inte kunna prestera alls lika mycket elände som vanliga familjefäder som går till arbetet varje dag med ett jobb att sköta. Vi har sett djävulen, och han är vi.

Mina drömmars dröm

Ända sen jag först hörde talas om lucid dreaming har det låtit som en anledning att sova resten av livet av samma anledning som holodecket kommer att vara mänsklighetens sista uppfinning, men vi kommer i alla fall att utrotas lyckliga.

Varför leva i den här ibland trevliga men även rätt dryga världen när man kan leva någonstans där man kan forma verkligheten med sina tankar? Vi pratar om superkrafter, kalorifri mat och - let's face it, det var din första tanke också - trekant med Beyoncé och Halle Berry.

Så jag läste alla råd och instruktioner. Hemligheten är att inse att man drömmer utan att vakna. Skaffa dig små vanor där du kontrollerar om du är i en dröm. Varje gång du t.ex. går genom en dörr, rör vid dörrkarmen och fråga dig själv om du drömmer. Titta på en text eller klocka, titta bort och titta sen tillbaka; om det är en dröm lär den ha ändrats eller vara oläslig. Gör dina försök genom att gå upp tidigt, äta frukost i lugn och ro och sen gå och lägga dig igen.

Det är så jag har haft mina bästa framsteg. Ett par gånger har jag varit väldigt nära att inse att jag drömde. En gång la jag mig ner i soffan efter frukosten, slumrade till och drömde att jag var med i ett avsnitt av Deadwood. Drömmen övergick sen till att jag körde bil på en skolgård och där nånstans började jag tänka att det var fullt möjligt att jag fortfarande drömde, men jag gjorde aldrig det logiska språnget. En annan gång tänkte jag "när sånt här händer brukar det vara en dröm, är det det nu också?" men sen kände jag efter och kom fram till att det var för verkligt, så det kunde inte vara en dröm. Det var det förstås, men man är ju inte på sin mentala topp när man sover.

Och sen, i morse, lyckades jag till slut. Jag vaknade tidigt, åt frukost, och kände efteråt att jag hade vaknat lite väl tidigt så jag la mig i soffan och lät grannens mycket skickliga pianospel vagga mig till sömns. I drömmen skulle jag vara med i Expedition Robinson och eftersom även mitt drömmande jag insåg att det var väldigt out of character så undrade jag vad jag skulle säga när någon frågade hur det kom sig att jag tänkte vara med i en dokusåpa.

Eftersom det var en dröm och jag därför inte mindes hur det kom sig så bestämde jag mig för att jag skulle säga just det: detta är en dröm, så jag minns inte. Där nånstans gjorde min hjärna kopplingen och jag insåg att jag drömde och visste om det. Genast måste jag förstås testa.

Japp, det var tamigfan sant. Jag kunde forma om verkligheten. Det varade inte länge innan jag vaknade - subjektivt kanske två eller tre minuter - och det tog en liten stund att få ordning på mina gudalika krafter och få alla sinnen aktiva, men det gick. I två minuter gjorde jag precis vad jag ville.

Mitt livs första lucid dream och jag är inte besviken. Om man blir så mycket bättre på det med tiden som erfarna drömmare påstår så finns risk att jag vid första bästa tillfälle försätter mig i koma.