Nätdejting

När jag såg att min gamle homie och bitterhetsbroder Magnus hade bloggat om nätdejting trodde jag att jag skulle få slänga iväg en "you and me both, bro"-kommentar men det visade sig att vi hatade eländet av olika skäl. Visst, jag hade också märkt den där "hon måste vara perfekt"-känslan som dyker upp när man vet att det finns tusentals fler att titta på, men jag upptäckte ingen svinsida hos mig själv och det var inte det som fick mig att avsky både nätdejting och världen i stort.

Till att börja med: jag hatar hela dejting-som-ett-spel-konceptet, vare sig det händer på nätet eller i verkligheten. Jag hatar ljugandet, låtsandet, tanken på marknaden som en marknad, alltihop. Och det blir väldigt, väldigt tydligt vid nätdejting. Då handlar det, precis som Magnus säger, inte om att vara sig själv utan om att skapa ett varumärke, fundera ut hur man lättast kan attrahera och behålla kunders intresse, och jag kräks.

Men framför allt är det själva upplevelsen som får mig att hata blotta tanken på att någonsin prova det igen. När jag har gjort det har jag sett till att hitta någon som jag faktiskt är intresserad av, tagit tid på mig att skriva ett vettigt meddelande av lagom längd som visar att jag faktiskt läst hennes profil, och inte fått något svar.

Samtidigt har de enda meddelanden jag fått kommit från människor som tydligen spammar varenda nytt konto med samma generiska felstavade intetsägande hälsning, bögar som vill suga min kuk, och prostituerade som vill ha mina pengar. För om man är en så tragisk desperat fan att man gett sig på nätdejting, då tar man väl vad som helst, inklusive om det kostar.

Så antingen fungerar det att inte vara ett pucko, men då måste man hålla på och hålla på och hålla på och aldrig ge upp och ignorera att världen envetet säger åt en att man ska vara ett pucko i stället, eller så fungerar det att vara ett pucko och då är det bara att spruta ut meningslösa meddelanden och hoppas att nånstans i den bortre änden av sannolikhetskurvan finns det någon som förmodligen inte är den rätta men åtminstone inte den totalt felaktiga.

Jag har hört framgångshistorierna om nätdejting, och den enda slutsatsen jag kan dra är att de människorna antingen hade en sanslös tur eller helt enkelt inte är jag.

Makt åt folket

Även om vi lever i det bästa samhället världen har skådat så är det inte för att vi har det perfekta systemet utan för att vi har det sämsta systemet förutom alla de andra vi testat. Vårt system - representativ parlamentarisk demokrati - har gott om nackdelar. Det belönar kortsiktighet, våra ledare är de som är bra på att vinna val och inte de som är bra på att leda, det rör sig ständigt närmare och närmare tvåpartisystem, och ibland drabbas vi av Jimmie Åkesson. Men det har också en stor fördel, nämligen att för det mesta så fungerar det. Riktigt bra.

Det kommer dock inte i närheten av att lösa det grundläggande problemet med alla samhällssystem: de som vill ha makten är per definition illa lämpade för att inneha den. Den som faktiskt vill vara statsminister med allt jävelskap det för med sig och totalt presscoverage och 24 timmars arbetsdag med konstant närvarande mobiltelefon är uppenbarligen inte riktigt rätt funtad, och den människan ska vi ha till att styra landet?

Jag funderar på om det finns något bättre sätt, och då kommer jag att tänka på en scen ur filmen Harrison Bergeron, som bygger på en novell av Kurt Vonnegut som dock inte innehåller scenen i fråga. I novellens och filmens värld förses de smarta, vackra och starka med handikapp så att alla ska vara likställda; att vara genomsnittlig är idealet. USA:s president utväljs i filmen slumpmässigt och rings upp när hans input behövs. När Mexiko jävlas får han ett samtal, blir sur över att han störs mitt i en fotbollsmatch på TV, och ger order om att sätta hårt mot hårt. Mexiko ska lära sig att man inte jävlas med USA.

Det är uppenbart satiriskt, men frågan är om det är en så dum idé, ändå. Kanske borde statskonsten inte vara något vi lämnar åt professionella politiker, människor som är experter på att ta sig fram inom den politiska hierarkin. Kanske borde vårt lands inriktning inte vara styrd av tillfälliga opinionssvängningar och specialintressen. Kanske borde styrandet inte isoleras från resten av verkligheten.

Jag tänker mig att politikerjobbet är något vi alla delar på. En del av vår medborgerliga plikt. Kanske kan vi alla delta under en viss tid av våra liv, men det blir förmodligen för många som ska blanda sig i då. Mer troligt är att det får lottas. Välj slumpmässigt ut några tusen personer och där har du en riksdag. Dela upp dem i små kommittéer som sköter ministerjobben - vi vill inte ha individer där och därmed riskera att Dan Park blir integrationsminister eller nån från Claphaminstitutet utbildningsminister. Under sin mandatperiod är det de här människornas jobb, och de får betalt för det, men de har inte kämpat för att komma just dit. Det är bara en del av att vara svensk. Något att vara stolt över.

Det skulle förstås krävas ett enormt tjänstemannamaskineri som till stor del vore politiskt immunt, och det skulle kanske leda till en Yes Minister-situation med en ingrodd kultur som höll in och kedjade politikerna. Naturligtvis skulle det få finnas en massa begränsningar - inga grova brottslingar, nån sorts koll för mentalsjukdom, och så vidare. Och vi skulle alltid löpa risken att slumpfaktorn bet oss i arslet och halva riksdagen plötsligt bestod av postschismanabaptister, men sånt brukar inte hända om man bara slumpar tillräckligt många.

Det här är ett typiskt exempel på något som aldrig kommer att hända. Men jag undrar om det inte vore bättre så här.

Skräckfilm och sverigedemokrater

Som ni förmodligen hört - många många gånger de senaste dagarna - får skräckfilmsförsäljaren Roland Hånell inte vara bankkund eftersom bankerna har problem med hans sortiment, och han tvingas därför lägga ner verksamheten. Den sedvanliga slacktiviststormen fyller bankernas Facebooksidor och Twitterflöden, för det är där saker händer numera. Det är för jävligt att bankerna censurerar kulturen, bankerna ska inte bestämma vad vi ska se för film, och så vidare.

Det håller jag förstås med om. Det här är i praktiken censur utförd av kommersiella företag, och det är definitivt för jävligt. Jag tycker inte att banker borde få lov att neka någon betaltjänster av annan anledning än brottslighet eller misskötsel.

Men det tyckte jag även när SEB nekade Sverigedemokraterna konto. Jag tycker faktiskt det är betydligt allvarligare när det gäller ett politiskt parti och saken gäller dess åsikter och partiprogram, när en bank blandar sig i den demokratiska processen. Ändå minns jag ingen storm den gången, och jag tror inte att det bara var för att det 2005 varken fanns Facebook eller Twitter.

Det var förstås för att vi inte tycker om Sverigedemokraterna, men vi tycker - mer eller mindre reflexmässigt - att ingen auktoritet ska blanda sig i vilka filmer vi ser. Så länge de inte råkar vara pronazistiska eller rekryteringsfilmer från NAMBLA. Om det var sånt Roland Hånell sålde tror jag inte vi skulle se särskilt mycket tjafsande om yttrandefrihet och tryckfrihet och censur och åsiktsförtryck.

Och det hade kunnat vara okej. Alfons, 23, kanske tycker att bankerna ska agera utifrån Alfons egna personliga preferenser och åsikter. Att de ska neka människor han tycker illa om men släppa in människor han gillar. Fint, fritt land och allt. Men då ska han inte påstå att han är något slags frihetens förkämpe och censurens outtröttlige motståndare. Det visar man genom att stå upp och kämpa när det är ens fiender som är offren.

Jag skulle vilja se den här stormen när Nazistiska Pedofilsällskapet Kvinnohatarna inte får vara bankkunder. Det är då jag skulle vilja se alla de här korsriddarna skriva sig svettiga om hur bankerna inte ska censurera eller blanda sig i politiken eller ha några åsikter om sina kunder alls bortom huruvida de kan betala sina räkningar. Det kommer förstås aldrig att hända. Snarare kommer de den dagen att hylla bankerna för deras civilkurage och rättrådiga moraliska kompass, och jag kommer att hyckelkräkas igen.

Mobbarens återkomst

Jag såg just ett avsnitt av The Big Bang Theory där en av Leonards gamla mobbare (han hade tydligen en hög) skriver till honom på Facebook och vill träffas och ta en drink. Samtidigt upptäcker Penny att hon tydligen var en mobbare själv (det är som jag har sagt, mobbning är per definition något som andra gör) och hon börjar ringa runt till sina offer för att be om förlåtelse.

Det fick mig förstås att fundera över vad jag skulle tycka om någon av dem som brukade jävlas med mig hörde av sig. Jag skulle i alla fall inte reagera som Leonard, skriva en lista över allt han gjort och kräva en ursäkt. Men jag skulle förstås inte heller vara intresserad av att låtsas vara vänner som bara inte hört av varandra på länge. Vi var inte vänner. Jag har förlorat kontakten med massor med människor som jag tyckte mycket bättre om.

Och vilken konstig situation det skulle vara. Även om han aldrig insåg vad han höll på med - se "mobbning är per definition något som andra gör" - så måste han ha vetat att vi inte kom överens. Smått liknande saker har hänt, jag har stött på vagt bekanta från skoltiden som jag aldrig gjort annat än bråkat med och de har betett sig som om vi var gamla kompisar. Det är ett fenomen jag inte begriper mig på, men jag antar att normala människor har svårt för att bara ignorera varandra emedan det är min favoritstrategi för alla sociala situationer.

Jag tror att jag skulle vara fullständigt ointresserad. Jag skulle i alla fall inte vilja ha en ursäkt. Det skulle bara vara pinsamt. Allt som hände, hände för tjugo år sen. Det var inte jag som råkade ut för det, det var inte han som gjorde det. Det var helt andra människor som har rätt lite gemensamt med dem vi är nu. Så är det i alla fall för mig och om det är annorlunda för honom är det ju riktigt tragiskt.

Jag skulle inte vilja ha nån annan sorts relation heller. Vi tyckte inte om varandra då och jag ser ingen anledning att försöka nu. Jag är inte typen som samlar vänner på hög. Om jag gillar någon brukar hen naturligt hänga kvar i närheten och om jag inte gör det så är det bara skönt om hen försvinner. De flesta hamnar i den senare kategorin. Jag är ingen people person. Så varför då umgås med någon som jag har ytterst liten kontaktyta med, och den lilla som finns är negativ?

Faktum är att jag inte kan komma på något resultat av en sån händelse som inte bara skulle bli pinsam. För någon. Troligen båda.

Hoppsan

Nu sägs det att det inte var Saudiarabien som krävde att IKEA skulle tömma sina kataloger på kvinnor utan IKEA gjorde det på eget bevåg och det finns andra saudiarabiska reklamkataloger med bilder på kvinnor. Om det är sant så får jag ju ta tillbaka en del av det jag sa i går. Skäll på IKEA, för helvete. Så mycket som möjligt.

Bara så det inte är några missförstånd: Saudiarabien suger fortfarande. Religion suger fortfarande. Och det var just de två som gjorde att IKEA fick för sig det här till att börja med, och som gjorde att vi fann historien trovärdig. Inte en kotte var förvånad, liksom. Så poängen är densamma, det här exemplet var fel.

Klaga rätt

Så det pågår en storm mot IKEA som tog bort bilder på kvinnor ur sina kataloger i Saudiarabien. Det är förstås ett klart klandervärt beteende men jag har inte lyckats arbeta upp det riktiga raseriet över det eftersom det är så oerhört oförvånande. Företag viker sig för att tjäna pengar, liksom. Big surprise. Jag blir i stället förbannad över det satans Saudiarabien som ställde kravet till att börja med.

Häromdagen gick jag förbi en kvinna i burka. Jag har sett henne ("hur vet du att det är samma?") ett par gånger så hon bor väl här i straxet. Så jag funderade lite över detta med burkan, som ju har blivit en symbol för kvinnoförtryck. Grejen är den att det inte är burkan som är problemet, och inte ens de som förespråkar och kräver burka.

Texterna i Koranen som av vissa tolkas som påbjudande burka är inte överdrivet tydliga. De säger att kvinnan inte ska visa sin skönhet eller sina behag (olika översättningar finns; jag talar tyvärr inte 600-tals-arabiska så jag har ingen egen åsikt) för andra än den närmaste familjen. Vad Muhammed menade med det hade han förmodligen själv klart för sig och jag tror vi kan utgå ifrån att hans första läsare också fattade.

Men nu är det fjortonhundra år senare och vi kan inte vara helt hundra på vad de där arabiska orden egentligen betyder. Vad är då det vettiga att göra, om man nu tror på allt det här och vill följa Muhammeds påbud? Att ta det säkra före det osäkra och bära burka, och tvinga alla kvinnor man kan att göra det. Då är man i alla fall trygg, man vet att man inte har gjort fel.

Problemet är inte burkan och inte IKEA. Problemet är religion. Religioner skapar fasta men grundlösa regler, irrationella påbud och förbud, och förvrider diskussioner genom att injicera sagoväsen som måste respekteras av alla närvarande. Allt det andra är bara symptom.

Ändring på torpet

Så här är det: jag vill skriva en bok, och få den publicerad. Det har varit mitt mål ungefär så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge som jag har haft mål. Jag har gjort några försök i den riktningen, tagit skrivandet på allvar, men långt ifrån tillräckligt, och det vill jag ändra på. Jag vill veta om jag kan göra det här eller inte.

Jag har vidare upptäckt att det tydligen inte blir av så länge jag har den här bloggen att fylla. Min skrivtid används till att skriva inlägg, helt enkelt för att det är så mycket lättare, "publiceras" omedelbart och leder till påtagliga resultat och feedback. Ingen uppskjuten och osäker tillfredsställelse här inte.

Jag tänker inte lägga ner helt och hållet för då ångrar jag mig så fort det dyker upp något jag blir arg på och vill skriva om, men jag tänker tvinga mig att i första hand arbeta på skönlitteratur och därmed uppdatera här betydligt mer sällan. Nånstans mellan en gång i veckan och en gång i månaden, skulle jag tro. Jag hoppas att ni hänger kvar ändå och avnjuter min visdom även när den portioneras ut mer sällan.

När jag ändå har er uppmärksamhet: jag är i desperat behov av betareaders, folk som vill och kommer att läsa det jag skriver, säger till mig vad jag bör ändra när det är dåligt, och framför allt berättar för mig när det jag skriver suger. Så att jag inte sitter och skriver i min egen bubbla och tappar bort verkligheten. Någon där ute som vill?

Intresseklubben har bara börjat anteckna

Jag har tidigare tjatat om min kärlek till det brittiska frågeprogrammet QI, det kanske smartaste programmet i sin genre och det i särklass bästa. Följaktligen blev jag extatisk när jag - två dagar innan premiären - fick veta att det skulle komma en svensk version under namnet Intresseklubben.

Hipphippkillarna tar de två fasta posterna med Johan Wester som programledare/Stephen Fry och Anders Jansson som permanent gäst/Alan Davies, och så är det ytterligare tre gäster per program. I första programmet var det Johan Glans, Babben Larsson och K-G Hammar. Jag tyckte att det första programmet var fantastiskt, väldigt roligt, och helt i klass med de första avsnitten av QI. Folket bakom Intresseklubben har fullständigt fattat grejen med QI och överfört den till Sverige, och de kommer bara att bli bättre.

Johan Croneman håller inte med. Han gillar K-G Hammars närvaro (liksom jag; jag blev överlycklig när jag såg att han skulle vara med för det innebar, för att upprepa mig, att folket bakom Intresseklubben fullständigt hade fattat grejen med QI) men inte de andra två gästerna. Han frågar sig var Johan Glans passar in.

Jag skulle vilja säga att han passar in på precis samma ställe som Phill Jupitus, Sean Lock, Jo Brand, Rob Brydon, Doon Mackichan, Johnny Vegas, Lee Mack, Graham Norton och Ross Noble, som en gång lyckades besvara en fråga korrekt och förklarade att "that is the only thing I know". Liksom Johan Glans och Babben Larsson är de komiker, inte utvalda för sin bildning utan för att de är roliga. För QI är, trots vad Jonas Croneman säger, ett humorprogram. Vi skrattar, publiken skrattar, gästerna skrattar.

Det som skiljer QI från andra humorprogram är inte att QI inte är roligt utan att QI är smart och bildande förutom att vara roligt. Men det finns inget förbud mot ståuppvitsar; Phill Jupitus berättar om Newcastlebon i general Custers armé, Alan Davies undrar varför svampen gick på fest och Rob Brydon pratar långa strumpor. Det är en del av QI, och några av de roligaste stunderna är när samtalet fullständigt spårar ur, som när gästerna diskuterar vad man ska göra med ett döende bi eller kommer fram till att Rodney Bewes är tidsresenär.

Att vissa av komikerna som gästar QI dessutom är väldigt kunniga, antingen allmänt eller inom något särskilt område, är en trevlig bonus. Men det är på intet vis nödvändigt för ett lyckat avsnitt; däremot är det nödvändigt att ha med roliga gäster. K-G Hammar var ett fantastiskt val för det första avsnittet av Intresseklubben och speglar hur QI ibland har med Ben Miller, Brian Cox, Gyles Brandreth eller Ben Goldacre, eller bara kändisar som inte är kända som komiker, som Daniel Radcliffe och Jeremy Clarkson. Men hur bra K-G Hammar än var och hur väl han än stod sig mot fyra professionella komiker så hade ärligt talat ett program med tre K-G Hammar varit en rätt dyster historia.

Formatet behöver de kvickkäftade, roliga människorna som inte är rädda att framstå som dumma. QI har lastbilslass med dem och det behöver Intresseklubben också. Därför var Babben Larsson och Johan Glans utmärkta val, de var roliga, och programmet lyckades. Det fanns ingenting där som inte hade platsat i QI.

Det som däremot gör mig lite orolig är att just Johan och Babben ska vara med i nästa avsnitt också, och minst en av dem är med i åtminstone de nästa tre också. Nog har Sverige fler komiker utan att vi behöver ta till semipermanenta gäster? Jag vill se Johan Wester och Anders Jansson på plats och in character, omgivna av skiftande människor. Men jag har hopp om det också. Det här kan faktiskt bli hur bra som helst.

Världen är knallad

Jared Diamond, mannen bakom den av mig ofta hyllade Guns, Germs and Steel, har även skrivit den lika intressanta Collapse som jag läste ut för en liten stund. Sällan har en fackbok påverkat mig så, och inte på ett positivt sätt.

Diamond börjar med att gå igenom hur en hög forna befolkningar gick under, som Påskön som förtärdes av sin faiblesse för besynnerliga stenstatyer med tunga hattar (allvar) eller de grönländska vikingar som av någon anledning vägrade äta fisk. Detta är oerhört intressant för alla som har minsta fascination för människans villkor, och om man gillade Guns, Germs and Steel kommer man att gilla Collapse också. Den visar hur beroende vi är av vår miljö och ger exempel på hur man kan lyckas eller misslyckas som folk, avhängigt av hur man behandlar miljön.

Genom hela boken löper den röda tråden att vår nuvarande civilisation har paralleller och beröringspunkter med dessa och står inför samma faror, men det är först i sista kapitlet som Diamond drar det till sin spets och förklarar att vi måste göra något om vi inte ska råka ut för sådana katastrofer som han beskrivit. Ingen tror att världen ska bli avfolkad som Grönlands vikingakolonier, men när han visar hur folkmorden i Rwanda hade miljöorsaker visar han också att vi inte är trygga.

Jag ska inte gå igenom alla bokens argument eller de tolv faktorer Diamond betraktar som akuta; den som är intresserad (och alla andra också) bör läsa den. Det enda jag ska säga är att vi har miljöproblem som under min livstid på ett eller annat sätt kommer att lösas, antingen genom frivilliga åtgärder eller genom svält, krig och naturkatastrofer. Det är bara för mänskligheten att välja.

Diamond avslutar med att förklara varför han trots allt har lite hopp om de frivilliga åtgärderna, men det är den enda punkt där han inte lyckas övertyga mig. Min sedvanliga muntra optimism har fått sig en rejäl smäll. Jag tror inte att det här kommer att fixa sig. Jag tror att det kommer att fortsätta som det gör; med u-länder som försöker nå upp till i-landsstandard och i-länder som vägrar sänka sin, och då det är en matematisk omöjlighet att upprätthålla global i-landsstandard så slutar det obönhörligen i katastrof.

Problemet är de två mänskliga egenskaper jag hatar mest av allt: kortsiktighet och egocentrism. Tillsammans gör de att människan enbart tittar på det som är bäst för henom själv just nu, och det är aldrig att göra världen bättre. Sådant kräver långsiktighet och en rudimentär uppfattning om att andra människor också betyder något, egenskaper som förfaller allt mer sällsynta.

I korthet: vi accelererar mot undergången. Världen är knallad.

Allt är inte en konspiration

Jag har tidigare pratat om den tydligen allmänmänskliga impulsen att betrakta sig själv som förföljd och förtryckt. Människor verkar ha en grundläggande förkärlek för att betrakta sig som utsatta för angrepp och dunkla planer och i bortre ändan har vi gangstalking, där oskyldiga människor utsätts för precis ingenting och tolkar det som en ondskefull konspiration riktad mot dem, personligen.

För det mesta handlar det i alla fall om hyggligt stora skeenden; i det inlägget använde jag ett par människor som ansåg sin åsiktsfrihet kränkt och när jag ser det här fenomenet brukar det gälla just sådant. Politiskt förtryck, förföljelse, mobbning på samhällelig skala, oavsett hur friska och krya de förmenta offren är.

Men samma sak händer på de lägsta nivåer, och det som nu aktualiserade det för mig är ett publicerat läsarbrev till löparbloggande Petra Månström. Brevskrivaren Maria saknar damlöparkläder i större storlekar. Det är förstås drygt om man är en damlöpare av större storlek. Jag blir själv sned när jag inte hittar kläder (allvarligt talat, jag gick ner nånstans mellan femton och tjugo kilo och alla byxor är fortfarande för långa; vad är det för hässjestänger som kläder designas för egentligen?).

Men vem är det hon är arg på? Hon verkar angripa universum i stort och avslutar med att de som är storvuxna inte får ta plats i löparnas värld. Får - för vem? Vem är det som hindrar dem? Hon ifrågasätter hur man tänker när man säljer toppar i storlek 52 men ingenting annat i den storleken, för man kan ju inte vara naken i övrigt. Men det är ingen som tänker på det över huvud taget, för affärer fungerar inte så att någon sitter och kontrollerar att det finns kompletta garderober i alla storlekar och att man kan klä sig från noll till hundra på ett ställe. Det är ingen som sammanställt en komplett logik och kommit fram till att ensamma toppar i storlek 52 är totalt rimligt.

Jag vet inte varför damlöparkläder i större storlekar är sällsynta. Kanske tror bossarna att det inte finns någon marknad för det. Kanske har de provat - de kanske köpte in de där Adidaskläderna Maria nämner - och det fanns ingen marknad, eller i alla fall inte en tillräckligt stor. Kanske fanns det bara små storlekar att få tag på när de började sälja och de har inte fått för sig att ändra sortimentet sen dess. Det kan vara något av det eller något annat, jag vet inte.

Men jag är helt säker på att det inte är för att det sitter ett gäng onda klädföretagschefer nånstans och kommer överens om att de inte ska sälja damlöparkläder i större storlekar, för att jävlas med större damer. De sitter inte och skrockar åt att kvinnliga löpare måste bära fula manskläder som inte passar. De försöker inte utesluta någon från löpning och verkligen inte från att köpa deras kläder.

Jag tror inte att Maria heller tror att det är så, men om hon inte gör det förstår jag inte varför hon skrivit som hon skrivit. Hon verkar arg på någon som orsakat detta, någon som ger henne de här känslorna av uteslutning. Vem?

Det är den biten jag tycker är så konstig. Jag har själv nyligen och högljutt surat över att min nya löparklocka inte har taktlarm, men aldrig föll det mig in att någon skulle ha tagit bort funktionen för att göra mig förbannad och sabba min träning. I stället funderade jag över varför den kunde ha tagits bort, frågade mina läsare och skrev till Garmin (utan större hopp, men värt ett försök). Det finns säkert en anledning, även om den är dum.

Om jag vore Maria skulle jag se till att köpa de där stora Adidaskläderna om de alls går att få tag på. Samla ihop fler som vill ha och beställ i mängd, eller skriv till klädaffärerna och förklara att vi är X pers som vill ha det här. Om affärerna tror att de kommer att göra pengar på att sälja något, så kommer de att sälja just det. Det finns ingen komplott för att rensa marknaden på stora damlöparkläder; det finns bara inga nu. Allt är inte en konspiration. Faktum är att knappt något är det.

Utveckling hatar mig

Jag märker rätt ofta att jag inte fungerar som andra. Program jag älskar slutar utvecklas eftersom alla andra hatar dem. Program alla andra älskar är otympliga, krångliga och meningslösa för mig. Om ett program gör exakt det jag vill är det ett tydligt tecken på att det snart inte kommer att finnas längre. Uppdateringar tar bort problem jag aldrig haft och knappt kan föreställa mig att någon kan ha, samtidigt som de lägger till problem som förstör programmet för mig. Grundläggande funktioner försvinner och ersätts av funktioner ingen rimligen kan uppskatta, och det framställs som ett briljant framsteg för mänskligheten.

Det har dock sällan varit så illa som just i dag. När jag började löpträna på allvar för sisådär fem år sen fick jag av en arbetskamrat tipset att det numera fanns fantastiska tingestar som via GPS höll koll på hastighet och distans och allt möjligt och kunde ställas in att pipa när man sprang för långsamt. Jag skaffade genast en Garmin Forerunner 305 och två veckor senare förstod jag inte hur jag någonsin hade tränat utan den. Jag ställde in den hastighet jag ville springa i och sen bara kutade jag iväg i slumpmässig riktning, taktlarmet sa åt mig att öka när jag borde öka och när det var dags att dra mig hemåt visste jag precis hur långt jag hade sprungit. It was brilliant.

Jag slet ut batteriet och köpte en ny, slet ut batteriet på den och var inriktad på att köpa en tredje. Tragiskt nog hade den slutat säljas så jag knallade till Löplabbet och frågade vad man skulle köpa om man älskade Forerunner 305. Svaret blev Forerunner 310XT, så den tog jag hem.

Och upptäckte att den inte har något taktlarm. Orsaken till att jag skaffade en löparklocka till att börja med. En väldigt grundläggande och simpel funktion, så uppenbar att jag var tvungen att kolla igenom menyerna fyra gånger och konsultera Google innan jag accepterade att den inte fanns. Det finns larm för allting annat: tid, distans, puls, allt möjligt. Men inte fart. Funktionen är borttagen.

Det finns en workaround som stäcks av ett annat besynnerligt beslut. Det finns taktzoner man kan ställa in, typ att "löpning" är mellan 04:45 och 05:00 per kilometer, "snabb löpning" är mellan 04:30 och 04:45 eller whatever, och den kan varna när man rör sig utanför en sådan zon. Det kräver krångligare inställningar, men det går. Så jag ställer bara in en zon som 00:00-04:30, en som 00:00-04:35 och så vidare, problem löst?

Föga. Taktzoner kan inte överlappa. Har jag zonen 00:00-04:30, då måste nästa vid Gud börja på 04:30. Det blir till att springa exakt mellan 04:30 och 04:35 och varnas när jag kommer upp i 04:29, vilket händer ungefär hela tiden. Så för att lyckas simulera huvudorsaken till att jag har en löparklocka måste jag före varje löprunda ställa in en ny taktzon och använda en krånglig procedur för att säga till klockan att jag vill använda den. Och detta är min förra klockas efterföljare, the next evolution.

Hjälp mig här. Jag har både löpare och icke-löpare i min publik. Är en "öka takten"-funktion verkligen något helt meningslöst, inte bara överflödigt utan så aggressivt värdelöst att funktionen måste tas bort för att inte stöta de miljoner löpare som måste klicka sig förbi den i menyn och blir lite mer förbannade varje gång?

Sovsex

Jag har diskuterat sovsex på One Way Communication och kände att jag behövde något större än ett kommentarfält. I det stora hela håller jag förstås med Hannah om att det här att sexa upp någon som sover är något att vara försiktig med. Det är inget man gör morgonen efter ett engångsligg. När jag pratar om det pratar jag om långvariga förhållanden mellan människor som känner och litar på varandra, där medgivande i förväg inhämtats.

Under de omständigheterna hickar jag till över två citat. Vi tar dem ett i taget.

Det är skillnad på att "inleda sexuell kontakt" med en partner som sover och tidigare givit tillåtelse till detta och att faktiskt knulla någon som sover OAVSETT om personen i fråga gett tillåtelse till det.

Jag tycker inte att det är någon större, uppenbar skillnad. Gränsen dras tydligen vid kontakt med könsorganen. Innan det är det okej, efter det är det oacceptabelt. Jag förstår inte varför. Att ta en kvinna på brösten är övergrepp om hon inte vill och gött om hon vill, och visst finns det mycket värre saker att göra än att ta en kvinna på brösten men det är en skillnad i nyans, inte i slag.

Jag kan inte se någon anledning att dra en skarp gräns just där, att säga till en människa att allt innan den gränsen kan du i förväg gå med på men allt efter den gränsen måste du specifikt tacka ja till. Det låter som en väldigt personlig preferens som inte borde läggas på andra.

Och oavsett hur mycket din partner säger att det är helt fint att vakna upp mitt i ett knull - vägra acceptera det.

Som jag nämnde i kommentarerna hade jag en flickvän som älskade att vakna så. Dessutom sov hon väldigt djupt och rätt ofta gick det knappt att väcka henne utan att korsa Hannahs gräns, och om jag inte gjorde det ofta nog klagade hon. Det är en extrem situation, visst, men ändå en som jag varit i.

Då tänker jag inte säga att du får inte det här som du gärna vill ha och jag vill göra, för jag är rädd att du ska vakna och inte vilja, hur mycket du än försäkrar att det inte kommer att hända. Då kommer jag i stället att lita på det hon säger, och om jag inte känner att jag kan det så är hon nog inte någon jag vill vara tillsammans med.

Men om det verkligen skulle hända? Då säger hon stopp, jag slutar, och sen är vi överens om att jag inte gör det längre. Jag kommer inte att må bra av det men bättre än jag skulle må av att till exempel få en partner att använda sitt safeword, och om hon är någon jag vill vara tillsammans med så förstår hon att det inte var mitt fel. Det känns hur som helst så osannolikt att det knappt är värt att fundera över. Jag är bara tillsammans med människor jag litar på.

I Hannahs kommentarer nämnde Purre att det kunde vara ett brott. Det tänker jag inte oroa mig över. Det är bara relevant om partnern anmäler mig för det och om jag hade minsta misstanke att hon tänkte göra det för något som hon försäkrat mig om att hon ville ha, då är hon återigen inte någon jag vill vara tillsammans med.

Och vad gäller Hannahs exempel med sparringpartners: om jag säger "det är okej att boxa mig i magen när jag sover", då är det okej också. Det är därför jag aldrig säger det.

Men låt oss lämna alla gamla minnen och hypotetiska situationer och i stället använda mig själv som exempel. Jag älskar att vakna så. Mitt enda klagomål i frågan är att jag inte fått vara med om det tillräckligt ofta. Jag kan inte föreställa mig att jag skulle vakna mitt i och inte vilja vara med om det. Jag kommer aldrig att piggna till med en flickväns mun runt kuken och känna mig våldtagen, och skulle det mot alla odds hända kan jag hantera det, och det är mitt ansvar, inte hennes. Ska jag då inte kunna få det?

Hur skulle jag känna om en partner vägrade göra det, inte för att hon inte kände sig bekväm med det (det finns en del jag inte skulle göra oavsett hur mycket någon bad om det, men det är för min skull, inte hennes) utan för att hon oroade sig för att jag antingen skulle känna mig förgripen på eller anmäla henne för sexuella övergrepp?

Jag skulle bli skitsur, det är hur jag skulle känna. Hon skulle lika gärna kunna omyndigförklara mig eller säga rätt ut att hon inte litar på mig, och varför är hon då tillsammans med mig? Jag ber om det, jag vill ha det, från den punkten är det mitt problem.

Om en flickvän ber om att bli sexväckt - eller bara säger att det är okej - kommer jag att försäkra mig om att hon menar det och håller med om det ovanstående, men sen gör jag det så fort jag är först med att vakna.

Fantasier

Vecka 6 pratar fantasier, vilket jag just häromdagen råkade prata om med mitt favorittösasnöre. Vi kom på något kringvandrande sätt in på ämnet, hon frågade mig om någon av mina fantasier och jag svarade att jag inte kände mig bekväm med att berätta.

Lite senare insåg jag att det där fick det att låta som om fantasierna involverade tre getter och ett bilbatteri, så jag tog upp det igen för att förklara att det inte var därför jag inte ville berätta. Jag har massor av fantasier - några som jag har gjort, några som jag kanske kommer att göra en dag och några som jag aldrig kommer att göra på den här planeten - men generellt är det inget särdeles äckligt eller perverst. Det är inte det jag oroar mig över.

Problemet var i stället att fantasier ofta spelar större roll för andra än för en själv. För mig är fantasier småtrevliga, okej direkt omistliga, men de existerar rätt oberoende av mitt liv. Jag går inte omkring och funderar på dem eller planerar hur jag ska kunna förverkliga dem.

Det jag var rädd för var att tösasnöret i fråga skulle ta fantasin på mycket större allvar än jag gör, tänka att det var det jag egentligen ville ha och inte ville leva utan, och i största allmänhet hänga upp sig på det. Om ni undrar varför jag tycker om henne så är det bland annat för att hon är den mest förstående människan i världen och en av de smartaste; hon inte bara begrep det ovanstående utan hade redan själv räknat ut det.

Under omständigheterna kan jag verka lite paranoid, men jag har haft dåliga erfarenheter på området och dessutom: är det jag fruktar inte bara en lindrigare version av något hela samhället rutinmässigt gör? Det finns gott om fantasier som det fan inte är okej att ha - pedofili, våld, förnedring - oavsett om man förverkligar eller ens vill förverkliga dem. Det som rör sig i huvudet är inte neutralt, och det betyder mer för andra än för en själv.

Follow the money

Peter Schweizer hävdar att orsaken till att pamparna på Goldman Sachs och andra Wall Street fatcats inte ställs inför rätta är att de pumpade in en massa pengar i Obamas valkampanj och fortsätter med det. Jag vet inte hur det ligger till med den saken. Jag vet inte om pamparna i fråga begick några brott det gick att få dit dem för eller hur mycket inflytande Obama egentligen har över justitiedepartementet. Det är mycket möjligt att Schweizer har rätt.

Det jag däremot undrar är hur det här fungerar rent praktiskt. Det är en aldrig ifrågasatt sanning att kampanjbidrag innebär fördelaktig behandling när kandidaten är vald. Jag förstår att alla politiker, inklusive Obama, måste prioritera och se till verkligheten och ta obehagliga beslut. Jag förstår också att han gärna vill bli omvald och att han helt oavsett motivation måste anstränga sig för att bli det.

Det jag inte förstår är hur man i praktiken får så här stort inflytande över en politiker genom ekonomiska bidrag. Till att börja med får Obama bara sitta två ämbetsperioder så när han väl blivit vald andra gången kan han rätt hårt strunta i vem det var som gav honom pengar och fokusera på att göra det han faktiskt vill göra, men så verkar det aldrig bli.

Men framför allt: Okej, så Goldman Sachs gav en miljon dollar till hans kampanj. Om han nu bussar justitiedepartementet på dem så ger de till hans motståndare nästa gång, Obama får en miljon mindre och Romney en miljon mer. Men å andra sidan har han fällt ett gäng fatcats som hade del i att orsaka finanskrisen. Får han inte betydligt fler väljare på det än han förlorar på en tvåmiljonersswing? Är det inte fan så mycket fler som vill se pamparna hänga än som glider över till Romney för att han har ett par extra reklaminslag på TV?

Jag förstår bara inte hur det här med lobbyism och smörjning och tråddragning fungerar i praktiken, på de här nivåerna. Det är som när SVT anklagas för att vara socialdemokratiskt eller Bonnier för att vara höger, men det är ingen som egentligen tror att statsminister Persson nånsin ringde SVT och ställde krav eller att Bonnierpatriarken skickar ut pm till sina redaktioner med en politisk agenda. Det här med inflytande bara händer, det ifrågasätts inte, och antingen är det ingen som ställer frågorna eller så fattar alla något som jag har missat.

Lokalsinne

Jag har inget lokalsinne. Det ställer rätt ofta till problem i vardagen då jag kan gå vilse i centrala Malmö och det gör mig till ett av Google Maps-appens största fans även om den leder mig fel ibland men det gör långlöpning intressantare. Jag springer tills jag är vilse och sen försöker jag hitta hem. Det brukar bli ungefär rätt distans.

Jag kan bara hitta genom att medvetet eller halvmedvetet memorera landmärken. När jag någon gång får en känsla av att "om jag går hitåt kommer jag förmodligen till det stället" så är det fel ungefär halva tiden och resten av tiden hade jag omedvetet memorerat något från en tidigare gång. Och när något felaktigt fastnar så är det stört omöjligt att bli av med, vilket gör att jag gång på gång springer vilse på exakt samma ställe.

Världen sitter helt enkelt inte ihop på ett vettigt sätt för mig. Inne i mitt huvud är alla gator raka och alla vinklar räta vilket ställer till problem så fort det dyker upp en kurva eller korsning. Det finns ställen jag har varit på massor med gånger utan att inse att de ligger en minut ifrån varandra.

Det som var en enorm uppenbarelse för mig var att inse att det inte är så för alla. Jag trodde att de som hade ett lokalsinne bara var bättre än jag på att minnas landmärken och riktningsförändringar. När de kunde gå uppför en trappa och fortfarande veta åt vilket håll ytterdörren låg antog jag att det var för att de medvetet lagrade sina rörelser.

I själva verket har de ett helt sinne som jag saknar. När de går hit och sen dit och sen upp och sen vänder och sen en bit tillbaka och fortfarande har koll så är det för att de har en extra bit hjärna som håller koll åt dem. Det var en total nyhet för mig.

Så när jag säger att jag inte har något lokalsinne är det ingen överdrift. Jag har inte bara dåligt lokalsinne, jag saknar det helt och hållet. Jag förstår det inte ens, inte riktigt. Men det måste vara en bra grej att ha.

Tillbaka i Ben Steins hjärna

För ett år sedan skrev jag om knäppskallen Ben Steins hysteriskt verklighetsfrämmande försvar av då våldtäktsmisstänkte Dominique Strauss-Kahn. Sedermera har det för övrigt visat sig att Strauss-Kahn troligen var oskyldig, men det gör inte Ben Stein eller hans bisarra harang mindre efterblivna.

Hur som helst var det först nyligen som det slog mig att det han sa om Strauss-Kahn hänger ihop med resten av hans världsbild. Ben Stein är bland annat känd som evolutionsförnekare, och sådanas sedvanliga argument går igen i hans försvar av Strauss-Kahn.

Titta till exempel på detta:

Can anyone tell me of any heads of nonprofit international economic entities who have ever been charged and convicted of violent sexual crimes? Is it likely that just by chance this hotel maid found the only one in this category?

Fixeringen vid sannolikhet och denna besynnerliga tro att om något för varje person är tillräckligt osannolikt så kommer det aldrig att hända, de är evolutionsförnekarnas adelsmärken. Det återkommer oavbrutet; de framhåller hur enormt osannolikt det är att världen blev exakt så här och använder det som ett argument för en intelligent skapare.

Men om världen varit lite lite grann annorlunda så hade de sett det som det naturliga och självklara, och använt det som ett argument för en intelligent skapare. För varje tänkbar händelsekedja, ner på submolekylär nivå, som slutar med en varelse som är kapabel att ställa de här frågorna så ställs de också. På en värld med sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda intelligenta sköldpaddor hade vissa av sköldpaddorna bestämt hävdat att de måste ha skapats av en intelligent varelse, för hur sannolikt är det att de av en ren slump blev just sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor?

Sköldpaddorna hade inte alls framhållit avsaknaden av människor som ett bevis för evolutionen. De hade inte ens märkt det, på precis samma sätt som Ben Stein och hans likar inte tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns några sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor.

Det de gör är att låta någon blanda en kortlek, dra ett kort och sen omedelbart anklaga blandaren för fusk. "Oddsen för att dra hjärter knekt på slump är en på femtiotvå! Vill du att jag ska tro på att det bara hände?" Det de gör är att betrakta ett glas vatten och fascineras över hur perfekt glaset är format runt vattnet, så att inte minsta skarv uppstår. Glaset måste vara specifikt konstruerat för att innehålla vatten med just den formen.

Det här är förstås inga nyheter. Men jag har alltid trott att de här människorna är någorlunda vettiga i övrigt och bara har blinda fläckar just vad gäller deras favoritämnen. Nu inser jag att åtminstone vissa av dem har det genomgående. Det är så de ser på världen.

Thomas Quick och pseudovetenskapen

De senaste veckorna har jag blivit förvånad över artikelmängden om Thomas Quick och hans icke-mord, då jag trodde att det var allmän kunskap sen rätt många år att även om han inte är en oskyldig karl så är han i alla fall med största sannolikhet inte seriemördare. Hur som helst har jag liksom många andra undrat hur det någonsin kom sig att han fick den statusen.

Det var väl samma mekanismer som orsakade satanistskräcken i USA och den svenska incestpaniken på nittiotalet. Man tror att man gör gott, man bildar ett grundläggande felaktigt antagande, och sen rullar det bara på tills man har investerat så mycket att man inte rimligen kan dra sig ur.

Häromdagen satt jag hemma hos ett par vänner varav en är psykolog och vi började prata Freud. Jag sa att mitt största problem - och det är jävligt stort - med Freud är att han anstränger sig för att inte lägga fram falsifierbara hypoteser. Hon sa att det gör inte hon i sitt arbete heller, men jag hävdade att om hennes intervjuobjekt sa något annat skulle hon nå en annan slutsats.

Freud har däremot sin uppfattning klar och den går inte att ändra. När han väl säger "du har tomtar på loftet eftersom du inte blev ammad" så är det över. Om patienten säger "ja, precis så är det" så klappar sig Freud nöjt på magen. Om patienten säger "nej, det stämmer inte alls" så kontrar Freud "se hur undertryckt och förträngt det är" och har rätt i alla fall. Freud kan inte ha fel.

Vad har detta med Quick att göra? Jo, samma metoder verkar ha varit i bruk i hans fall. När Quick korrekt kunde beskriva offer, mordmetoder, dumpningsplats eller några andra detaljer som råkade visa sig vara rätt, så visade det att han var skyldig. När "Quick svarade fel så visade det att det var rätt, eftersom han av ångest undertryckte sanningen". Quick kunde per definition inte vara oskyldig.

När de som hävdar Quicks skuld berättar om det han fick rätt, sånt han sa som han bara kunde ha känt till om han vore skyldig, så låter det  precis som när nåt mediums fans ivrigt påpekar hens många framgångar och helt glömmer att de åtföljdes av dussintals misslyckanden. Om man bara slänger ut tillräckligt många gissningar så kommer man att få några rätt, och om människor fungerar som de brukar så minns de träffarna och glömmer missarna. Det är en uråldrig teknik.

Quick verkar alltså inte vara bara en svensk rättsskandal och ett bisarrt justitiemord, utan också ett extremt bra exempel på pseudovetenskap och orsaken till att Richard Feynman kallade vetenskap för "a way of not fooling ourselves". Det är så oerhört lätt att lura sig själv och fastna för något som helt enkelt inte stämmer, och sen är det knepigt att ta sig tillbaka. Därför ska vi noggrant se till att vi alltid kan motbevisa oss själva, så kanske vi slipper fler historier om satanistsekter som ritualmördar barn och oskyldiga seriemördare.

Hellre Kuba än England

Nu måste någon förklara den här Assange-grejen för mig. Jag har en väldigt specifik fråga så jag behöver inte höra några konspirationsteorier, hur bra Wikileaks är, att Wikileaks är så bra att Assange måste vara oskyldig eller att Wikileaks är så bra att Assange inte ska behöva ställas inför rätta när han anklagas för brott. Faktum är att ordet Wikileaks inte behöver förekomma alls.

Assange är rädd för att utlämnas till USA, och det är därför han försöker hålla sig borta från den svenska rättsapparaten; han tror att Sverige kommer att skicka honom över Atlanten. Men han bor i Storbritannien. Om jag vore rädd för USA, om USA vore ute efter mig, då skulle jag inte hänga hos en av deras närmaste allierade. Jag skulle dra till Venezuela, Kuba, kanske Frankrike (Roman Polanski verkar klara sig bra på att softa där). Inte Storbritannien, som väl är mycket närmare knutet till USA än Sverige är.

Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva det här rättsfallet alls, om det bara handlar om att skeppa Assange till USA. Om det nu ska göras på nåt shady sätt så kan man väl friskt göra det utan att han blivit anklagad för svenska sexbrott?

Jag skulle ju tro att det är en rökridå, ett försök att trumma upp ytterligare gräsrotsstöd, liksom hans krav att garanteras att inte utlämnas till USA, eller att han går med på att förhöras på Ecuadors ambassad; det är grejer som är helt orimliga eller omöjliga men som i snittpuckots öron låter resonabla vilket leder till support för Assange.

Men det förklarar inte varför jag inte har sett den här frågan ställas nånstans. Vare sig hans allierade eller hans fiender tycks ifrågasätta resonemanget - han är rädd för att utlämnas till USA så han vill inte åka till Sverige men han är soft med att hänga i Storbritannien. Det saknas ett par länkar i den logiska kedjan.

Så: kan någon förklara den här Assange-grejen för mig?

Den som tiger samtycker

Captain Awkward har skrivit en väldigt bra text om creepy dudes och rape culture som typ alla borde läsa. Just den grejen har aldrig hänt mig eller i mitt gäng - vad jag märkt - vilket gör att jag alltid blir frustrerad när en viss sorts feminister vill lägga kollektiv skuld på män eftersom vi inte säger ifrån när våra kompisar drar sexistvitsar, tafsar, pratar våldtäkt och så vidare. Om våra kompisar inte gör det eftersom vi inte hänger med såna killar så är det inte mycket vi kan göra. De hänger allt som oftast med varandra och jag har inget större intresse av att hänga med dem.

Något relaterat har jag däremot varit med om. Jag befann mig på roadtrip med en kompis - vi kan kalla honom Kent eftersom han verkligen inte heter så - och två andra när Kent berättade om hur orättvist behandlad hans farbror hade blivit. Utan att gå in på detaljer så hade farbrodern misshandlat sin dotter eftersom hon hade en pojkvän han inte gillade och när hans fru försökte försvara henne fick hon samma behandling. Det blev polisanmälan och separation och nu bodde farbrodern hos sin bror, Kents far.

Detta var enligt Kent överjävligt; farbrodern hade faktiskt aldrig slagit någon av dem förut. Han sa det som om det vore en duktig merit medan jag tyckte att det var mer att betrakta som normalfallet. När det väl blev tydligt att historien var klar och Kent menade vad han sa, sa jag emot. Jag förklarade så lugnt och tydligt jag kunde att jag inte höll med ett enda jävla dugg, att farbrodern skulle ha allt han fick och att jag var glad att frun och dottern kommit undan från honom. Kent gapade förvånat.

Det var här jag hoppades att de två andra skulle glida in och hålla med. Jag förstår att det kan vara svårt att säga sånt till en kompis och därför bröt jag tystnaden själv för att göra det lättare. Men de sa inte ett ord. Så fort Kent var utom hörhåll försäkrade de mig att de naturligtvis höll med mig, men nu skulle de tillbringa fyra timmar i en bil med Kent och ville inte göra det awkward. Jag köpte inte förklaringen men de sa bara att det var mer värt för dem att inte sabba roadtrippen.

Men det handlar om mer än så. Till att börja med sabbades inte roadtrippen ens; Kent kastade inte ut mig ur bilen och vi pratade om annat resten av vägen. De kunde ha backat upp mig och resan hade fortsatt som vanligt. Men framför allt så hade deras medhåll gjort att Kent hade fattat att det han sa faktiskt inte var okej. Nu tänkte han förmodligen att "den där Patrik är en konstig typ som inte tycker man får spöa upp sin dotter när hon väljer fel kille, men det visste vi ju sen innan att han är lite udda". Vi kunde markerat tillsammans, och det gjorde vi inte. För att slippa lite awkwardness.

Vi har pratat om det sen dess, de här andra två och jag, och saken är utagerad. Men det som hände här är att jag gjorde det rätta och mina boys hade inte min rygg. Det innebär att om det nånsin dyker upp en creepy dude i vår krets så kommer ingenting att hända, inte ens om jag säger nåt. Det innebär att jag kan vara vår creepy dude och inte ens veta om det. Det känns inte okej ett jävla dugg.

Världen är ett mysterium och vi är bra på att lösa det

Angående gårdagens inlägg så slog det mig - och inte för första gången - hur satans bra vi människor är på att lösa mysteriet i fråga. Det krävs en Darwin eller Einstein för att göra de där riktigt stora sprången (seriöst, försök föreställa er att för första gången komma på det de kom på) men snart sagt varenda folk har gjort imponerande observationer och hoppusslingsansträngningar.

Ta Polstjärnan. Den stjärna som resten av himlen roterar runt. Visst, den är där, den pekar norrut, man ser den från norra halvklotet, allt det där vet vi. Men hur lätt är det egentligen att komma fram till när man är en frusen jägare som funderar på att uppfinna något slags "bostad"?

De allra flesta, kanske alla, folk som levde där de kunde se Polstjärnan har nåt slags historia om den och dess unika egenskap. De här människorna, som levde betydligt närmare svältdöden än du eller jag någonsin har gjort, tog sig tid att lägga märke till att bland alla de helt irrelevanta vita punkterna på himlen fanns det en som betedde sig annorlunda.

Jag betraktar mig själv som både smart och nyfiken, men det hade tagit ett jävla tag innan jag hade noterat en stillastående stjärna eller sett att himlen roterar. Det hade tagit ännu längre innan jag lyckades dra några vettiga slutsatser av det.

Så titta på hur mycket vi faktiskt har lyckats lista ut och var stolt över att vara människa. Tänk sen på hur mycket som finns kvar att lista ut.

Framtiden kommer att vara hur häftig som helst.

Världen är ett ontologiskt mysterium

Jag är - vilket de som spelat rollspel med mig förmodligen märkt - väldigt svag för det som tvtropes.org kallar för ett ontologiskt mysterium. Karaktärerna vaknar upp instängda på en mystisk plats. De vet inte var de är eller varför. I idealfallet vet de inte ens vilka de är. Historien följer deras försök att lista ut vad det är som pågår och ta sig därifrån.

Jag vet inte vad det är som jag finner så attraktivt med det. Det är bara något väldigt rent och simpelt och samtidigt kraftfullt. Du är här. Du minns ingenting. Kör! Verk som Fleep och The Cube fastnar i huvudet på mig och jag bryr mig lika mycket om mysteriet som stackaren som är fast i det.

Det finns dock en parallell som länge undgick mig, och som kanske är förklaringen. Det ontologiska mysteriet är i grunden en beskrivning av människans tillstånd. Världen är ett ontologiskt mysterium, och det bästa människan gör handlar om att lösa det.

Big Bang inträffade och våra naturlagar skapades. Oräkneliga år gick medan materia flög omkring och slogs samman i enlighet med dessa lagar. Stjärnor bildades, planeter bildades, varav en var vår. Den fick förutsättningar för liv, och liv uppstod. Arter dök upp, förändrades, och försvann. Jorden gick igenom era efter era, fas efter fas. Våra förfäder överlevde, frodades, gick igenom miljon efter miljon av år. Till slut uppnådde vi medvetenhet och en förmåga till abstrakt tänkande som visserligen inte är unik för oss men som vi tagit till helt nya nivåer.

Och vi vet inte ett dugg om vad som hänt innan. Vi "vaknar upp" i världen och ser den som den är. Har den alltid sett ut så? Länge trodde vi det, i den mån vi funderade över det. Men så började vi själva förändra den. Vi utvecklades, vi satte vår stämpel på världen. Ännu brydde vi oss inte särskilt mycket om att spara det vi gjorde för eftervärlden, vi var upptagna med att göra det. Och överleva.

Men allt eftersom tiden gick, desto mer intresserade blev vi av det som hänt före oss, och nu lägger vi mycket energi på att ta reda på vad som hände under vår arts tidiga år - och även under de allra flesta av dess senare. Det är bara den allra sista biten vi har bra koll på och till och med där är vi rätt luddiga.

Människan är karaktären som vaknar upp utan minsta bit kunskap, och tillbringar sin historia med att pussla ihop var hon är, hur hon har hamnat där, och hur världen runt henne fungerar. Massor med saker hände och lämnade ledtrådar innan hon dök upp. Dinosaurier och kometer och syrekatastrofer och supernovor och homo habilis hade alla en egen existens, och det enda vi kan göra är att pussla ihop det i efterhand.

Det tror jag är dragningskraften hos det ontologiska mysteriet. Det är den mänskliga existensen, destillerad.

Nationalitet i pressen

Häromdagen hörde jag två personer vara högljutt överens om att tidningarna alltid borde skriva ut brottslingars och misstänktas nationalitet. Orsaken till detta skulle vara att "om invandrare begår mycket fler brott än svenskar...". Var börjar man?

Om du aldrig har hört att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, hur har du överlevt i en skolåda i tjugofem år? Det är ingen hemlighet, det är tvärtom något det tjatas enormt mycket om, normalt av människor som inte vet vad korrelation är för något, inte kan se bortom minsta gemensamma nämnaren och som aldrig funderat över att närmare tolka fenomenet i fråga. Detta är ingen ny uppenbarelse.

Och när det ska uppenbaras, då är det just så: genom statistik. Genom undersökningar, siffror, hårda fakta. Inte genom utslängda epitet i dagspressen, där varje läsare bekvämt och utan att anstränga hjärnan kan bekräfta sin egen uppfattning. Det är nämligen så människor fungerar. Vi har mycket lättare att ta till oss sådant som bekräftar det vi redan tror.

Så om en dumfan läser en massa brottsartiklar och läser ordet "invandrare" i vissa av dem så är det dem hen kommer att minnas, medan hen glatt glömmer bort dem som involverade en svensk gärningsman - om det ens skulle skrivas ut.

Det är därför vi bara ska ha med sånt som är relevant. Nationalitet och etnicitet är normalt inte intressantare än längd, vikt, frisyr eller huruvida personen föredrar Elvis eller Beatles. De sakerna ska förstås vara med när det är relevant. Kön, religion, yrke, alltihop ska in i artikeln, men bara när det faktiskt spelar roll. Inte när det bara är till för att bekräfta fördomarna hos trångsynta enfaldsmästare.

Vetenskapen kräver ingen tro

Emedan religion inte är något för mig så förstår jag i alla fall på något plan dragningskraften, vare sig det handlar om att övertyga sig själv om en väntande angenäm evighet, om att få en universummanual eller bara om gemenskap och flockbildning. Det jag har svårare att förstå är vetenskapsfientligheten som alltför ofta - långt ifrån alltid, och mer och mer sällan - följer med religionen. Om inte annat så finns hos vetenskapen en annan sorts universummanual, och om man nu avskyr den så kan man gå och föda fjorton barn i en gyttjepöl och se elva av dem dö innan de blivit vuxna.

Men varför skulle man avsky vetenskapen eller ens bara vara ljummen till den? Även om man är way into Jesus eller kristallterapi så borde man kunna se vad vetenskapen gjort för mänskligheten och inse vilken briljant uppfinning den är. Hur den är det som särskiljer mänskligheten.

Jag tror att det bokstavligt talat handlar om okunskap. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner där fraser som "så kallat vetenskapligt" dykt upp, en fras som man inte kan tvinga över sina läppar om man vet vad vetenskap är? Så jag tror att alla dessa människor helt enkelt inte vet vad vetenskap är. Vad som skiljer den från andra former av kunskap. Hur vi vet att den är bättre.

Det är egentligen inte så knepigt att förstå hur det blir så. Mänskligheten har vid det här laget samlat ihop en gigantonorm mängd kunskap som bygger på sig själv i nivå efter nivå efter nivå. Det finns fält där man inte kan börja bidra förrän man är medelålders för så lång tid tar det att lära sig allt man först behöver veta. Det är omöjligt att vara universalgeni för det finns för mycket att känna till; man får vara glad om man kan bli hygglig inom ett område under en mänsklig livstid. Det är nästan ogenomträngligt.

Enstaka stycken kunskap kan verka totalt tagna ur luften och det kan verka som om vi ombes acceptera dem av tro och ingenting annat. Jag är rätt påläst för att vara en amatör, jag är rätt smart och intresserad, och jag kan ändå lista hur mycket som helst som jag inte vet. Hur vet vi vad Mars kärna består av? Vet inte. Hur vet vi vad Plancktemperaturen är? Vet inte.

Men jag accepterar dessa fakta när jag får dem från en trovärdig källa. Problemet är att utifrån ser det ut precis som när en duktig troende accepterar dogmer från sin präst. Det är kunskap serverad av auktoriteter och om man inte vet tillräckligt om vetenskap förstår man inte heller varför jag köper att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin men inte att Jesus dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen.

Så här är, en gång för alla, skillnaden: Jag kan ta reda på hur vi vet att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin. Jag kan kolla upp hur vi vet det, och om det är en kedja av upptäckter och experiment så kan jag ta reda på länk efter länk i kedjan, och även om jag tröttnar eller får slut på tid innan jag kommer fram så kommer jag aldrig att nå en punkt där svaret är att så är det bara och det måste man bara tro på.

Inom religionen, däremot, kommer den punkten på ett väldigt tidigt stadium. Det kan pratas en massa om böcker och filosofi och tankevärld och debatt, men grunden är grundlös tro som inte kan ifrågasättas. Och jag vet vad jag talar om, för jag har försökt. Jag har letat efter grunderna för dessa enorma företeelser som styrt så mycket av mänsklighetens historia. Jag har läst böcker och böcker om böcker och säkert någon bok om böcker om böcker, jag har frågat och undersökt och rotat, men fundamentet visade sig alltid vara: "så är det bara och det måste man bara tro på".

Det är skillnaden mellan vetenskap och religion. Hur mycket det än kan verka så, så kräver vetenskapen aldrig blind tro eller tanklöst förtroende för auktoriteter. Den finns tillgänglig för oss alla.

Inkludera, inte exkludera

Stockholm Pride har precis gått av stapeln och därför har det också varit veckans ämne på vecka 6. Jag ser på det ungefär som på gayikoner; som något som har behövts och fortfarande behövs, men det är fan så trist att det är så. Kampen är vunnen när Pride inte längre finns eftersom behovet är borta, när konceptet gay pride är onödigt eftersom gay shame har försvunnit. Det är väl inget vi kommer att få se i vår livstid men det måste vara det vi i slutändan siktar på.

Men det finns förstås människor som inte håller med och i stället ser det som sin uppgift att göra Pride och HBTQ-världen till något uteslutande och specifikt i stället för inklusivt och allmänt. Människor som nätverket Ofog (och redan namnvalet får larmklockorna att ringa) som bland annat tillbringade förra Stockholm Pride med att trakassera en paraddeltagare. Varför? Han är militär.

Här är alltså någon från den militära världen, där garderobsfaktorn måste vara väldigt hög, och som kommit ut och stolt över sig själv går i Prideparaden. Som visar att man kan vara soldat och bög samtidigt. Som utmanar stereotyper i stället för att bekräfta dem. Därför ska han mobbas. Jag ser inte distinktionen mellan Ofogs aktion och gaybashing.

De försvarar sig med att Pride är politiskt. Det håller jag med om. Gayrättigheter är en politisk fråga, och jag är inte helt okej med att poliser och militärer går i paraden i uniform, för då kan jag inte se hur vi kan hindra dem från att göra samma sak vid andra politiska aktiviteter, och jag vill verkligen inte se ett gäng uniformerade soldater i nästa nazistmarsch.

Det Ofog gör är att driva politiken långt bortom det Pride faktiskt handlar om. I deras värld är Pride något vänsterradikalt, antimilitärt, antipolisiärt, något som ingår i deras egen snäva världsbild och inte får existera utanför den. "Att jobba mot militarism och för hbtq-rättigheter är sammankopplat", säger de, och visst finns det en överlappning bland folk som gör det ena och det andra, men de existerar oproblematiskt utan varandra.

Man måste inte vara vänsterradikal för att man är bög, inte heller för att man är bögaktivist. Det är fullt möjligt att passa in gayrättigheter i sin högerpolitik, det har bara oftast inte sett ut så historiskt. Det finns gott om människor som gör det. Ska vi då utesluta dem och kämpa för att göra gayfrågan till något litet och specifikt, uttryckt i den politiska kanten, eller ska vi försöka lösa det här problemet en gång för alla och göra hbt-människor till självklara medlemmar av samhället?

Ofog väljer det förra och hävdar att det beror på att Försvarsmaktens deltagande hindrar andra från att delta, nämligen människor som flytt militärdiktaturer och därför inte klarar av att befinna sig på ungefär samma plats som militärer. Om de människorna finns - vilket jag tror på så fort jag hör ifrån dem i stället för deras självutnämnda förkämpar - så undrar jag hur vi bäst kan hjälpa dem. Är det genom att trakassera bort andra? Jag tror inte det.

När Ofog tvingar in sin smala politiska agenda i Pride så utesluter de många av dem vi behöver för att ha en chans att vinna kampen. Jag vill inte ha schemat dikterat av människor som låter som parodier på feminister ur Pär Ströms mardrömmar:

Militarism, som är den ideologi som försvarsmakten baserar sin verksamhet på, bygger på föreställningar om maskulinitet som kraftfull och aggressiv och femininitet som ödmjuk och passiv vilket reproducerar rådande normer om kön som försvårar för hbtq-personer att leva öppna och fria liv.

Läs det där och säg sen att ett "missiler är onda eftersom de är penisformade" inte hade passat in. Det är inte så här vi kommer nånvart.

Jag vill ha med poliser och militärer i Pride. Jag vill ha med politiker, företagsledare, ziljonärer och utfattiga, taxichaufförer och IT-konsulter, industridesigners och arbetslösa, fribrottare och luftgitarrister, vita och svarta och gula och röda och bruna. För helt oavsett vilka vi är och hur vi vill att samhället ska fungera så borde vi kunna enas om att det i alla fall inte ska spela någon roll vem man råkar bli förälskad i.

Den vita konstarten

När The Hunger Games kom flippade folk över att svarta karaktärer spelades av svarta skådespelare. Vita människor vill hellre - all else equal - se filmer med vita skådespelare än filmer med svarta skådespelare. En svart manlig huvudperson kan inte paras med en svart kvinna för då vill många inte se filmen och han kan inte paras med en vit kvinna för då är det rasblandning, så man väljer en kvinna som är för mörk för att vara vit but not too black. Svarta skådespelare får biroller, dör i skräckfilmer, är comic relief och kan som bäst vara visa magiska negrer.

Därför kunde inte The Help faktiskt handla om de svarta tjänstekvinnor som den låtsades handla om. Därför är det hiphoproboten Jazz som dör i Transformers; det går bortom alla artgränser.

Det är möjligt för en svart skådespelare att slå sig ur det här, men bara om han heter Will Smith eller möjligen Eddie Murphy. Man kan tycka att Smiths framgångar borde ha banat väg, men det har inte hänt. Jag tror det är "våran neger"-syndromet; Will Smith har lyckats bli alla amerikanska vitingars egen neger. Hur blev han det? Genom att regissören Roland Emmerich krävde att han skulle få huvudrollen i Independence Day, filmen som gjorde honom till ett världsnamn. Utan vitingen Emmerichs stöd hade han kanske aldrig blivit storstjärna.

Man kunde hoppas att det var förstockade gamla slipsnissar till filmdirektörer som trodde att det var så här och därmed blockerade svarta skådespelare, men så är det alltså inte. Det är på riktigt. Vita - åtminstone amerikanska vita - ser helt enkelt inte svart film, och svart film är allt med för många svarta skådespelare.

Frågan är varför det är så här. Standardförklaringen brukar ligga i människans "naturliga" xenofobi, att vi vill se dem som liknar oss, men det förklarar inte varför mina hetaste drömmar involverar Uhura från Mirror Mirror-universum. Jag tror snarare att det är ett cirkelresonemang och en självuppfyllande profetia.

Om det är jordbävning i Burma och femtusen burmeser dör, då nämns det i förbifarten i svensk media. Om det är jordbävning i Burma och två svenskar råkar finnas bland de femtusen döda, då är det stor nyhet. Jag har bitchat om detta tidigare och inte ändrat mig: detta är ingen naturlag. Om svensk media blåste upp den första jordbävningen lika hårt som den andra, då skulle folk bry sig.

Massmedia bestämmer vad vi tänker på i mycket större utsträckning än vi vill tänka på (vilket för övrigt är en bidragande orsak till att jag blir förbannad så fort jag passerar en löpsedel, men det får bli ett annat inlägg om det). Om vi ser något dagligen, då är det normalt. Att vi inte får svarta actionhjältar som inte heter Will Smith beror alltså på att vi inte får svarta actionhjältar som inte heter Will Smith.

Men om filmbolagen bara tog en risk var en gång var och behandlade svarta skådespelare på samma sätt som de behandlar vita, så skulle problemet försvinna. Man blir inte av med fördomar genom att inkorporera och acceptera dem.

Världen behöver diskare

Ultima Thule, den svenska nittiotalsrasismens husband, ska sluta spela. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen så kampen är vunnen och de behöver inte fortsätta. Bara det uttalandet har typ sju nivåer att prata om, men det jag fäster mig vid är detta citat från frontmannen Jan Thörnblom:

Den vänster som fanns omkring mig när jag växte upp inspirerade mig aldrig. Då kommer man in på det där med internationalism och allt åt alla. Jaha? Och vem ska diska då? Det blir som i studentkorridorerna. Ingen diskar.

Jag har läst de här meningarna säkert ett dussin gånger och försökt komma fram till en annan tolkning än den som först dök upp i huvudet på mig. Mitt bästa resultat går ut på att "internationalism" och "allt åt alla" inte har med varandra att göra utan bara råkade nämnas ihop, men jag tror inte att det är så.

Så vad menar han? Jag lyckas inte komma fram till något annat än att det måste finnas nån som är längst ner och gör skitjobbet, någon som diskar. Och det går inte ihop med internationalism, för där vill man lyfta upp alla länder till samma välstånd som vårt, och då finns det ingen kvar som är längst ner och gör skitjobbet. Diskar.

Med andra ord: vi måste ha fattiga, skitiga, svältande länder i världen, så att det finns någon som arbetar ihop till den rika världens välstånd. Jag antar att det finns ganska många som tycker det, vare sig de har formulerat det för sig själva eller det bara är den enda följden av deras handlingar, men jag vet inte om jag någonsin hört det uttryckt förr.

Folk är snyggare på sommaren

Just nu öser det ner men tidigare i dag fick jag mig en titt på solen och passade på att springa en runda medan den lyste. Då la jag, för miljonte gången, märke till ett fenomen. Kom igen, människor är mycket snyggare på sommaren.

Frågan är bara varför. Jag antar att det kan vara så att snyggingar håller sig gömda på vintern och fulingar på sommaren men i så fall måste jag och alla jag känner vara i snyggskalans mitt, för ingen av oss hibernerar en årstid om året. Såvitt jag vet.

Man kanske bara blir snyggare på sommaren. Man blir mindre blek, rör sig mer ute och blir i bättre form, men det förklarar inte varför det går så hysteriskt fort. Solen hinner knappt kika fram mellan två moln förrän världen tycks full av ögongodis. Nån lär säkert hävda att folk är snyggare för att de känner sig snyggare för att allt känns bättre på sommaren, men jag har aldrig varit fluffig nog att köpa den grejen. Har ni aldrig sett någon som tyckte hen var toksexig men ändå såg ut som kattmat?

Så det kanske är sommaren själv som gör det; alla ser väl bättre ut i solljus än i glåmskugga (även om det motsäger tågfönstersnyggteorin som jag verkligen borde formellt formulera en vacker dag). Dessutom har man på sig mindre kläder på sommaren vilket alltid är trevligt och allt eftersom tiden går blir folk brunare och fittare.

Eller så har jag redan funderat för mycket på det. Jag borde vänta på solen och gå ut och titta, helt enkelt.

Totalt ämnesbyte eftersom jag inte har något bättre för mig: när jag läste en trevlig artikel om att det går bättre för iranska kvinnor stötte jag på en kommentar som så fint exemplifierade den förut avhandlade galenskriften att jag inte kunde låta bli att visa den:

HI KID: YOUR BODY>>YOUR LIFE>>YOUR CHOICE>>MY BODY IS WORTH MORE THAN ROCKET TECHNOLOGY>>GOD ALLAH SAID I TOO AM VALUABLE AS A PERSON>>INSTEAD OF SOME DUD>S SEX STIMULANT>at whim of his choice..of slave forced.infringements..Two for pregnancy..one for demanding privacy protection rights...15 minutes of implied forced persuasion is 15 months of child rearing as job duties are tripled!!..often more than cost of infant needs left unobtainable as well as future hopes and dreams destroyed for personal life growth possibilities..Hang Tough..economy dictates abilities or more often..the lack of abilities..Male cuddles or mom smothers...education freedom or house prisoner..ability to self provide dictates limitations.

Jag tror - men vore inte beredd att svära på - att skribenten är pro-kvinnor. Hens andra kommentar till samma artikel får mig att luta ännu mer åt det hållet. Men det är vid Gud det enda jag kan få ut ur det här. Vad människan försökte säga och vad hen hoppades att vi skulle förstå, vilken insikt hen ville injicera i våra hjärnor... ingen aning.