Förutsägbarhet och oförutsägbarhet

En av de genomgående egenskaperna hos fiktion är förutsägbarhet. Visst, vi tror gärna att det vi ser eller läser är spännande och att vi inte har en aning om vad som ska hända härnäst, men vi vet mycket väl att Schwarzenegger kommer att skjuta skiten ur skurkarna, att Sherlock Holmes kommer att lösa mordgåtan och att Luke Skywalker kommer att spränga Dödsstjärnan. Det vore en överraskning om hans X-Wing sköts ner precis i början av attacken, basen på Yavin blåstes till vad det nu finns för helvete i en galax långt långt borta och upproret dog ut. Den filmen hade nog inte slagit något vidare med det slutet.

I de fall där vi verkligen blir överraskade av ett slut har berättelsen tidigare gjort klart att vi ska förvänta oss något oförutsägbart. Man håller sig borta från klichéer och gamla traditioner, och därmed informerar man läsaren om att det här inte är ett vanligt hjärnuppmjukningsverk. I de flesta fall är läsaren hur som helst varnad från början och vet mycket väl att det är något highbrow han sänker ner sig i.

Författarens grundproblem är därmed att han på något sätt måste få berättelsen att verka oförutsägbar samtidigt som den i möjligaste mån är förutsägbar. Detaljerna måste skifta och överraska medan den stora bilden troget följer mönstret. Luke Skywalker hör Obi-Wans röst under den sista attacken. Sherlock Holmes håller sin slutsats för sig själv tills det är dags för det stora avslöjandet, och vi ser hans äventyr genom den dummare Watsons ögon. Schwarzenegger mördar sina sista motståndare på klart okonventionella sätt. Vi vill inte veta exakt vad som ska hända, men gärna ungefär.

Det är därför lustigt att vi inom ett annat område vill ha det precis tvärtom. Jag pratar om sport. För mig som ickesportfan är det egalt vem som vinner och förlorar; när jag tittar på sport är det för att det är coolt att se människor som är bra på det de gör, särskilt om det är något som jag inte kan göra alls. För människor som faktiskt gillar sport hänger allt på resultatet, och det är oförutsägbart. Vi vet att vi kommer att få se folk som springer, hoppar, kastar och sparkar, men vi har inte en aning om hur bra det kommer att gå för dem. Inte ens när Veberöd möter Göteborg eller Vitryssland Sverige är utgången given på förhand. Märkliga saker händer.

Min sedvanliga förmåga att spinna teorier jag i alla fall själv finner övertygande faller här samman. Orsaken till att sporten ibland är så vansinnigt spännande - när det hänger på slutsekunderna i en sammandrabbning mellan de bästa i världen och alla våra hopp står till en liten grupp människor som är eliten i sitt gebit - är att den kan göra en besviken. Ibland förlorar favoritlaget. Ibland gör de en riktigt usel match. Om vi visste att de skulle vinna, bara inte exakt hur, skulle sporten vara grå och tråkig.

Så varför vill vi ha det på ett sätt i litteraturen och på ett annat sätt i sporten? Är det för att vi har vant oss vid att litteraturen är förutsägbar medan sporten alltid har varit vild och otämjd? Skulle vi i själva verket kunna älska en skönlitteratur som var lika oförutsägbar som sporten, men vi har lärt oss att vissa saker ska hända när vi öppnar en bok och andra ska hända när vi sätter oss framför en fotbollsmatch?

Klara regler

Jag är inte den som glorifierar det förflutna, särskilt inte nu när framtiden är mindre än 36 timmar bort, men det tycks mig ibland som om gångna tider hade sina poänger bland all ojämlikhet och okunskap.

Något som har irriterat mig sen jag var för liten för att förstå vad det var som irriterade mig är att det finns regler som ingen berättar men som man absolut inte får lov att bryta. Varje grupp människor med fler medlemmar än två verkar utveckla ett socialt regelverk som till varje pris hålls hemligt såvida ingen bryter mot det. Då är delinkventen inte bara en obehaglig individ utan direkt efterbliven som inte själv räknade ut att han inte borde bete sig på det viset.

Låt mig ta ett osedvanligt konkret exempel. Jag spelar titt som tätt Betapet. När motståndaren där gör en rullning (använder alla sina bokstäver) är det tydligen kutym att gratulera. Jag hade naturligtvis lagt märke till att mina motståndare ofta gratulerade när jag rullade och jag gjorde det själv också när det var en rullning som berodde på skicklighet (rätt ofta är de enbart tur; jag gratulerar hellre för ett snyggt ord) men det var inte förrän en motståndare surade ur för att jag inte gratulerade som jag insåg att det fanns en regel om saken.

Jag försöker inte verka dummare än jag är, men jag undrar verkligen hur det är tänkt att man ska veta sånt. Seder och bruk finns inte nerskrivna någonstans utan man måste plocka upp dem genom osmos, och om man har otillräckligt permeabla membran blir man utskälld.

Det riktigt fascinerande är hastigheten. Grupper som Betapetspelare hinner inte existera mer än minus två minuter innan de utvecklat komplicerade, hemliga regelverk som endast miffon i världsklass drömmer om att bryta mot.

Det är här vi kommer in på det förflutnas få fördelar. De hade minst lika komplexa regler som vi, men i min erkända okunskap hävdar jag att de i alla fall var välkända. Om man inte fick vända ryggen mot ett kungligt porträtt så fick man vid Gud lära sig det på ett tidigt stadium. Om man måste bära pantalonger på salongerna så gjordes det tydligt.

Man hade sin plats. Man hade sin roll. Man visste vad som förväntades av en och vad som var förbjudet. Om man helt saknade rättigheter så var det i alla fall något man informerades om. Det är trist att det enda det användes till var att bredda sociala klyftor och hålla de uppnosiga arbetarna i gyttjan, för i övrigt låter det som en rätt hygglig situation för såna som jag.

Kunglig konfekt

Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf höll i dag sitt traditionella jultal, vilket är en utmärkt ursäkt för ett blogginlägg. Denne man och systemet han representerar är nämligen ett mycket bisarrt inslag i det Sverige jag annars älskar så mycket även om det råkat producera Jimmie Åkesson.

Jag antar att det inte är nödvändigt att slösa ord på att förklara varför det är mycket märkligt att i ett annars demokratiskt land ha en statschef som fötts till sin ställning. Att hans uppgifter enbart är ceremoniella är i mina ögon inte mycket till förmildrande omständighet, då det betyder att vi skulle kunna göra oss av med honom helt och hållet.

Annars är ju ett av de rojalistiska argumenten att vi utan kungen skulle behöva någon annan, lika dyr, till att göra det han gör. Tydligen sitter det hårt i många skallar att en stat måste ha en chef som faktiskt gör nånting och en chef som bara är en galjonsfigur. Sant, många stater har det så, men inte alla. USA verkar klara sig bra utan en låtsasboss vars enda uppgift är att klippa band och skaka händer. De har i stället för vana att skicka presidenten själv eller andra rediga högdjur när det är dags för den sortens aktiviteter och även om det finns en del man kan invända mot USA så är inte kungabristen att beskylla för det.

Även om man accepterar monarkins inneboende besynnerlighet så måste den svenska modellens idiosynkrasier orsaka ett och annat höjt ögonbryn. Vi pratar här om en familj som på grund av sitt blod:

1. Har immunitet mot brottsanklagelser

2. Får betalt med skattemedel oavsett om de gör något eller inte

3. Har annat lagskydd än andra medborgare

Men samtidigt:

1. Inte får uttrycka politiska åsikter

2. Saknar religionsfrihet

3. Inte får gifta sig med vem de vill

Kungafamiljen, som i teorin ska representera det svenska folket, är själva en spegelbild av oss. De rättigheter som vi håller för viktigast saknar de, och rättigheterna de har placerar dem permanent i en helt annan kategori än Olle Svensson.

När man påpekar det ovanstående, eller nöjer sig med att offentligt notera att den nuvarande tronsittaren inte är den skarpaste spaden i ladan, brukar den lokale rojalisten säga att han bryr sig föga om det där då kungafamiljen genom att marknadsföra Sverige skeppar hit otaliga miljarder av valfri valuta. Några bevis för det erbjuds aldrig utan det framförs som ett axiom.

Jag är inte så förtjust i axiom utanför matematiken. Jag vet att det vore knepigt att genomföra en kontrollerad dubbelblind studie av monarkins inverkan på Sverige, men vi kan jämföra oss med andra länder. Tyskland och Frankrike saknar kungafamiljer medan Storbritannien och Spanien håller sig med sådana, och om det finns någon större skillnad på deras utrikiska företagande så har den förbigått mig. USA har ingen kung, Thailand har en. Indien har ingen, Lesotho har en. Jag ser inte mönstret.

I själva verket gör kungen förmodligen ingen större skada, frånsett pengarna han subtraherar från statskassan, men jag behöver en rätt ordentlig näve bevis innan jag accepterar att en hög utländska potentater köper telefoner från Ericsson för att Carl XVI Gustaf visade nyllet i deras land.

Jag får väl också prata om det

Det har pratats om det de senaste dagarna och om du inte vet vad det är det pratas om så har jag hittat någon som är ännu mer avskärmad från verkligheten än jag, så tack så mycket för det, det känns bra. Vi mutanter har föga egna erfarenheter på området så det som slår mig när jag läser vad det pratas om är den otroliga bredden på upplevelserna som samlas under detta paraply.

Det här befinner sig till exempel inte i närheten av någon gråzon och det är inte sex-by-surprise, vad det nu är man menar med den bisarra termen. Händelsen hon beskriver är en våldtäkt. Tydligt och klart, inget snack om saken, en våldtäkt, en sådan händelse som ordet våldtäkt är till för att beskriva. Den historien hör inte hemma i närheten av övergrepp som man kanske inte har kallat övergrepp men nu ska vi börja.

Å andra sidan har vi Lisa Magnusson. Det enda som antyder att hennes historia kan klassas som ett övergrepp är att hon är övertygad om att killen i fråga visste om att han gick för långt, detta trots att han aldrig förstod varför hon inte ville träffa honom längre, vilket rätt tydligt pekar på att han inte visste. Eftersom hon aldrig sa något vare sig under tiden eller efteråt så vet han fortfarande inte, om han nu inte råkar läsa hennes spalt och förstå vem den handlar om.

Eftersom exakt samma handling kan vara enormt behaglig och vidrigt motbjudande har jag ofta undrat hur det är tänkt att man ska veta säkert, och svaret brukar bli något i stil med "det vet alla, alla har den känslan, det är jag helt övertygad om". Det är inget annat än den mänskliga tendensen att utgå ifrån att alla andra människor är telepater. Jag lider av samma åkomma själv, men hur man kan leva tjugo konsekutiva år på den här planeten utan att inse att det faktiskt inte är så är oförståeligt.

Det som är uppenbart för en är inte uppenbart för en annan, särskilt inte när det handlar om interpersonella trevanden i en ännu odefinierad relation. Jag tycker också att det är helt obegripligt att alla inte tycker och tänker och förstår precis som jag, men nu är det en gång så och något man måste leva med om man inte ska hoppa framför en buss.

Prata om det, för Guds skull. Men särskilt när det händer.

Något smart

Jo, jag hade ju läst något smart också. Till allas förvåning kom det från Aftonbladet, där en ledarkrönika nämner att man inte har lyckats bevisa att terrorister är knäppare än vi andra. Det är förmodligen rätt många som tycker att det är en väldigt obehaglig tanke, men det är en av de saker som vi måste fatta för att kunna bekämpa eländet. Man vill gärna tro att någon som spränger oskyldiga är väsensskild från en själv och lätt att upptäcka när han sitter dold under en svart huva och mumlar om tangodansande sköldpaddor, men så är det inte.

För att citera huvudpersonen i en av mina favoritfilmer: "Psychopaths kill for no reason. I kill for money. It's a job... that didn't sound right." Om man dödar för att grannens hund säger åt en att göra det, eller för att ett liv utan slumpmässiga mord är för tråkigt, eller för att man bara vill ligga med egenhändigt skapade lik, då är man inte riktigt klok. Om man dödar för att man ärligt tror att universums härskare - med makt över liv och död och kapacitet att styra över huruvida man nuppar sjuttiotvå jungfrur i Jannah eller dricker kokande vatten i Jahannam - vill att man ska göra det, då är man visserligen ett sanslöst pucko men inte galen.

Det är fullt rationellt att döda när man har en vettig anledning. Huruvida pengar är en tillräckligt god anledning lämnar jag åt hoppfulla hitmen att avgöra, men vi kan i alla fall vara överens om att en ärlig religiös övertygelse räcker. Jag skulle döda om jag måste och kom fram till att det var rätt, och det skulle varenda en av mina läsare också, förmodligen inklusive dem som sitter och skakar på huvudet nu.

Vi ska därför inte tro att vi kommer åt människor som Taimour Abdulwahab genom att speja efter psykopati. Han är inte ett problem som kan lösas med Zoloft. Problemet var inte att han inte fattade att Sverige är fantastiskt, utan att han inte höll med om det.

Vi kan bara vinna genom att vara så fantastiska vi över huvud taget kan. Visa att vi är bäst och fortsätter vara det även när vi blir skakade och rädda. Kort sagt, visa att vårt system fungerar. För det gör det.

Något dumt

Jag ska inte skriva en massa om självmordsbombaren, den biten sköter pressen, men nu råkade jag läsa något dumt och något smart om honom och om den här bloggen inte är till för att jag ska prata vitt och brett om vad jag vill så har jag missuppfattat något grundläggande.

Vi börjar med det dumma, som förekom i gårdagens Metro. En enastående artikel frågar hur Taimour Abdulwahab rimligen kunde undkomma Säpos listor över misstänkta muslimer, trots att följande varningssignaler fanns:

Han bodde i Luton. Behöver detta kommenteras? Tydligen är Luton ett "drivhus för islamistiska extremister med kopplingar till al-Qaida". Även om vi bortser från att al-Qaida i praktiken inte existerar betyder detta alltså att en adress i Luton i sig är misstänkt. Jag förmodar att det är likadant med Malmö och därmed tycker Metro alltså att jag bör registreras av Säpo.

Han kastades ut ur Islamic Center. Ja, det är han säkert ensam om. De enda som någonsin lämnar religiösa organisationer är de som är två dåliga morgnar från att spränga sig själva i luften mitt under värsta julhandeln, eftersom religiösa brukar vara så toleranta mot medlemmar med avvikande åsikter och trosuppfattningar.

Han har varit i Jordanien, kanske även i Irak och/eller Jemen. I dessa länder finns det träningsläger för terrorister. Alltså måste man vara terrorist för att åka dit. Jag ser inget fel med den logiken.

Han uttryckte extrema åsikter på sin Facebooksida. På min Facebooksida skrev jag för inte så länge sen att jag planerade att köpa ett bältdjur. Det har jag inte gjort.

Han måste ha haft hjälp av minst tre personer. Jag vet inte hur inkompetenta de var alla fyra med tanke på hur dåligt attentatet gick, men det Metro säger här är alltså att om man behövde hjälp att göra något så borde man ha misstänkts innan man gjorde det. Jag antar att det de menar är att han måste ha umgåtts med andra islamister, och vi vet ju hur det är med såna som har sociala band till människor som delar deras religion och politiska ståndpunkter. Terrorister, hela bunten.

Säpo kan omöjligt vinna. Vi vill inte att de ska syssla med åsiktsregistrering och bevakning, men de får fan inte missa en enda potentiell terrorist heller. Om de inte hade koll på en bombmakare har de gjort fel. Om de håller koll på folk som inte visar sig vara bombmakare har de gjort fel. Om de hade koll på en bombmakare men han ändå lyckades spränga en bomb har de gjort fel. Det måste vara rätt bekvämt att sitta på en redaktion och veta att man kan skriva en upprörd artikel oavsett vad som händer.

Mina inlägg blir alltid längre än jag hade tänkt. Fortsättning följer i morgon.

Nu ska vi inte bli korkade

Sverige har alltså fått sig en självmordsbombare. Som tur var lyckades han bara döda sig själv och nu gäller det att se till så att vi inte gör hans jobb åt honom, så som många andra länder har gjort. Vi ska inte göra en USA. Det är mycket viktigt att vi inte blir korkade.

Ingenting har nämligen förändrats. Vi har alltid, precis som alla andra länder i världen, löpt risken att någon fåne skulle hänga på sig hemgjorda bomber och försöka ha ihjäl några slumpmässigt utvalda medlemmar av vårt samhälle. Nu har det hänt. Det kanske händer igen, det kanske inte händer igen, men oavsett vilket ska vi fortsätta precis som vi alltid har gjort.

Vi ska inte inbilla oss att världen är farligare i dag än den var i fredags. Vi ska inte inbilla oss att varenda muslim bygger rörbomber hemma i köket och drömmer om blod och explosioner. Framför allt ska vi inte inbilla oss att vi kan rädda vårt samhälle genom att förstöra det själva.

Inga löjligt överdrivna säkerhetsåtgärder som ändå inte gör någon nytta. Inga förföljelser eller uppblåsta registreringsförfaranden vars enda effekt är att göra människor förbannade. Sverige ska fortsätta vara öppet och fritt. Annars gör vi terroristernas jobb åt dem.

Jag skrev nyligen om att jag älskar Sverige. En del av det jag älskar med det här landet är att vi - faktiskt - tar det mesta med ro. När vi får en könsneutral äktenskapslag märks det knappt medan andra länder skriker och spränger och åberopar sagofigurer. Jag hoppas bara att vi kan ta detta med samma ro, för annars kan vi lika gärna ge rikets nycklar till första bästa kaftanbärande bombkastare.

Behåll perspektivet. Det är en man, som misslyckades. Det finns fler som han, absolut. De har alltid funnits, men hittills har de inte gjort mycket. Fundera på varför, och hur vi kan få det att förbli så.

Positiv patriotism

Jag älskar det här landet och det är trist att fler inte gör det så högljutt som möjligt. De som skriker högst om Sverige är människor som jag inte vill associeras med och som dessutom har en högst luddig uppfattning om vad som är typiskt svenskt. Det finns massor med vettiga anledningar att älska Sverige och jag är säker på att det är fler än jag som inser det, och därmed kommer vi in på det svenska lynnets stora defekt.

Vi är helt enkelt inte vidare bra på att hylla oss själva eller landet Sverige. Visst, vi hojtar gärna högt om enstaka svenskar - som inte är vi - som har nått framgång, helst internationellt. Vi är förtjusta i ABBA, Roxette och Ingvar Kamprad och det finns nog en och annan förtappad själ som är rätt stolt över Ace of Base också. Vi kan till och med yvas över svenska köttbullar, svenska ord som lånats till andra språk och svensk influens i EU, men det ligger inte för vår stam att prata alltför vitt och brett om hela landets fördelar och än mindre när det gäller oss själva. Med vissa undantag. Jag är till exempel fantastisk.

Detta är riktigt trist. Amerikaner kan oförblommerat och skamlöst säga "un-American" om sånt de hatar men när svenskar säger "osvensk" föregås det alltid av adverb som "uppfriskande" och jag tror aldrig jag har hört någon säga "osvensk" i negativ betydelse, trots att det här stället är den bästa fläcken på Jordens yta.

Kanske beror det på att vår historia de senaste två århundradena skulle bli en så dålig actionfilm. Inga krig, inga revolutioner, inga stora folkets ledare som karvat in sitt namn i historieböckerna. Det är lätt att resa en svulstig staty över en militär ledare; det är bara att sätta honom på en häst och ge honom ett svärd och det där myndiga pondusuttrycket i ansiktet. En monumental mustasch kan inte heller skada. Det är svårare att bygga ett monument till permittenttrafiken. Vare sig den var ett lysande eller mörkt kapitel i vår historia kan vi vara överens om att det är knepigt att måla en patriotisk fresk över den.

I stället behåller vi med glädje statyer av gamla kungar, sjunger glatt om fornstora dar då Sveriges namn ärat for över Jorden, och ignorerar att de där kungarna var expansionistiska, aggressiva diktatorer, att de mest hyllade av dem förde oprovocerade angreppskrig och att Sveriges namn inte var lika ärat som det var fruktat under de fornstora dagarna. Ingen hyllar längre vikingahövdingar som spred skräck över hela den kända världen, men de lika våldsamma kungarna behåller vi som vårt stolta arv. För att vi inte anser oss ha något annat.

Men det har vi. Problemet är att våra meriter är tråkiga. Det handlar om civilisation och jämlikhet och framsteg, och sånt får inte blodet att koka på samma sätt som kanonkulor och sablar. Samtidigt har vi kanske det här ödmjuka i oss, kanske finns det något kulturellt som gör att vi hellre talar väl om andra än om oss själva, och resultatet är att de enda svenska patrioterna är nationalister som älskar ett Sverige som bara finns i deras drömmar och dessutom märks det knappt eftersom de är så upptagna med att hata allt annat än Sverige.

Nej, fram för positiv patriotism. Älska Sverige, det här fantastiska stället vars undergång har förutspåtts varenda vecka sen 1932 och som fortfarande travar på, friskt och piggt och starkt. Älska det med en kärlek som inte innebär hat mot allt utanför våra gränser och allt som man förvirrat kan inbilla sig inte passar in. Det finns ett och annat gruskorn i maskineriet och kanske någon liten mask i äpplet, men maskinen snurrar vidare och äpplet är förbannat gott.

Frisera friheten

Annelis kommentar till förrförra inlägget fick mig att fundera på religionsfrihet och när jag funderar brukar det allt som oftast sluta med att jag häver ur mig ett nytt inlägg. Så även denna gång.

Först och främst: jag är, i allmänna termer, för religionsfrihet. Inte för att religion är något bra - det är det inte - utan för att jag tror att det är värre att förbjuda eländet än att tillåta det. Se på ryska kyrkan som alldeles utmärkt överlevde att vara förbjuden i sjuttio år men nu håller på att vissna. Om vi ska döda religionen så ska det vara med kunskapens ljus, inte med förbud och undangömning som bara får anhängarna att känna sig som förtryckta rebeller mot en ondskefull övermakt.

Annars skulle jag gärna se religion förpassas till historieböckerna och att man i skolan fick lära sig att det rör sig om sagor som folk förr i tiden trodde var sanna. Tyvärr är inte världen så beskaffad att det vore en bra lösning i nuläget, så tills vidare förespråkar jag religionsfrihet.

Däremot får naturligtvis inte religionsfriheten vara obegränsad. Jag tror inte att det finns någon som inte håller med om detta. Vi är inte beredda att tillåta människooffer eller barnsex bara för att utövarna hävdar att det ingår i deras religion. Det finns ingen skarp gräns mellan vad som är okej och vad som inte är okej utan den måste vi dra mer eller mindre godtyckligt. Om någon, till exempel Anneli, tycker att en kvinna i ansiktsslöja inte ska få undervisa barn så kan jag inte objektivt hävda att hon har fel.

Jag kan däremot låta bli att hålla med. Slöjor finns, muslimer finns, och det kan inte skada att barn får se det. Jag antar att man löper risken att barnen då ser det som något normalt, men då det antagligen är en kvinna i barnens hela bekantskapskrets så tror jag att den risken är rätt liten även om barn - i ännu större grad än andra människor - har för vana att anta att allt i deras omedelbara begreppsvärld är standard.

Förutsättningen är naturligtvis att när barnen frågar om slöjan så är svaret "vissa människor tror att...", inte "Allah påbjuder att...". Ingen religion, varken kristendom, islam, judendom, sikhism eller västskånsk postschismanabaptism ska prackas på barn.

Här kommer vi in på skolans neutralitet. Den är omöjlig att uppnå. Vi indoktrinerar redan våra barn i skolan och det har vi inga planer på att sluta med. Vi lär dem att demokrati är något fint och att nazismen sög rätt fett. De tankarna har inte större objektiv giltighet än islam; vi har bara bestämt att det är det vi ska lära våra barn. Alla skillnader mellan oss och religiösa fundamentalister rör sig om vad vi lär ut och hur villigt vi accepterar andra ståndpunkter. Det är ingen skillnad i sak.

Därmed över till religiösa friskolor, där jag helt och hållet är på Annelis sida. Som samhälle har vi bestämt att vissa värderingar ska läras ut, att vissa handlingar inte täcks av religionsfriheten och att alla våra medborgare ska ha samma tillgång till landets goda. Vi kräver att människor följer våra lagar oavsett vilken religion de har. Därför är det inget konstigt med att förbjuda särskilda skolor som specifikt är till för att stänga in barn och indoktrinera dem i en viss religion. Jag kan inte se någon positiv följd av det.

Då vi har skolplikt i Sverige kan man inte hålla barnen hemma om det inte finns en muslimsk skola att skicka dem till, utan då måste de gå i den vanliga skolan. Försöker man med det så finns det polis. Om man lämnar landet för att undvika att barnen får en vettig utbildning - det är väldigt, väldigt synd, men vi kan inte rädda alla. Det enda vi kan göra är att se till att människorna som är här har det så bra som möjligt, och däri ingår att ge dem tillgång till en skola som vi, som samhälle, anser vara bra.

Vi fattar nog inte mycket

Jag tror att vi fattar bra mycket mindre än vi tror, och redan medan jag skriver det inser jag att det är en paradox, men mina skarpslipade läsare kan säkert snoka reda på innebörden. Om de nu inte fattar bra mycket mindre än jag tror.

Det förflutna är ett annat land. Det liknar nutiden men folk tänker och gör allting annorlunda. De är samma människor, men stöpta i andra formar än vi. Internet må ha fått memskapandet och memspridningen att explodera, men det finns ingen anledning att tro att det inte bara är en uppförstoring av ett fenomen som har funnits sen vi började fundera över den här nymodigheten "eld".

Jag har här en bibel med förklarande fotnötter som på många ställen tar upp två tredjedelar av sidan. Det tar dubbelt så mycket utrymme att hjälpligt förklara texten som texten själv tar. Läs en sådan upplaga av Moby Dick och upptäck hur full den är av referenser till populärkultur och aktuella ämnen; saker som går en modern läsare helt förbi. Det förflutnas invånare hade sina skämt, sin kulturella kontext och sin omvärld som de lika gärna skojade med som vi gör.

Vi missförstår totalt väldigt mycket av vårt arv. Nicolo Machiavelli kommer vi ihåg som en intrigerande sociopatisk manipulatör på grund av ett enda verk: Fursten. Allt annat han skrev under ett ganska produktivt liv hyllade motsatsen till den stat han beskrev i Fursten, som var ett satiriskt verk. Han menade inte ett ord, men eftersom resten av hans böcker har fallit i glömska finns det bara en Machiavelli kvar och hans spöke skriker i ångest varje dag.

Aristofanes Lysistrate handlar om hur hela Greklands kvinnor sexstrejkar för att tvinga männen att sluta kriga. Vi ser den fortfarande som en komedi, men inte som den bisarra absurditet den var på sin tid. De gamla grekerna visste ju att så fort en kvinna fått kuk blir hon besatt av sex och blotta tanken på att kvinnor skulle influera män genom att vägra ligga var hysteriskt löjlig. Man såg den som vi hade sett en likadan fast könsreverserad historia i dag. Det framgick aldrig när jag läste den i skolan.

Det här får mig att tänka på gamle Shakespeare, vars verk för övrigt också har ett helt annat rykte i dag än de hade på sin tid när de framfördes till hysteriska garv från Londons lägre klasser, och hans Merchant of Venice. Juden Shylock är skurken, ett riktigt svin till ockrare som hellre vill skära ett skålpund kött ur en kristens kropp än ha sina pengar tillbaka.

Så varför skrev Shakespeare ett så vackert försvarstal till honom, där han förklarar att även judarna är människor, precis som de kristna? Visst, en del av det förklaras med att det är Shylocks förklaring till varför han ska få hämnas, men hur tänkte egentligen publiken när Shylock frågar om inte han också har händer och sinnen och passion?

Det kanske var tänkt att de skulle se rakt igenom det. På samma sätt skulle vi kunna lägga fina ord i en ond vampyrs mun, där han säger att han också har ögon och läppar och händer, att han åtrår och hatar, och jämför människors utnyttjande av djur med vampyrens utnyttjande av människor. Publikens blod isas och effekten är uppnådd.

Var det så den samtida publiken såg Shylock? "Titta på den vidrige girige juden som står där och försvarar sin ras med ord av honung, som alla från hans opålitliga folk"? Men hans monolog lever som ett vackert anti-antisemitiskt tal, och så snurrar historiens hjul.

Att utesluta de uteslutna

För ett par år sen var det en kvinna som ville gå i skolan och bära ansiktstäckande slöja samtidigt, vilket rektorn på skolan fann helt omöjligt. Det blev anmälan till DO och nu har utslaget kommit. Under tiden har kvinnan gått färdigt utbildningen i fråga, så helt omöjligt var det tydligen inte ändå.

Till att börja med: jag skulle naturligtvis helst av allt vilja se att den här kvinnan kastade sin slöja och den därtill hörande tron och i stället drog full nytta av att hon bor nånstans där hon inte måste dölja sitt ansikte. När hon nu inte vill det står jag dock helt och hållet på DO:s sida, särskilt som hon tydligen gjort allt hon känt sig kunna. Hon satt längst fram i klassrummet med slöjan av och hon visade ansiktet för lärarna så fort de var skeptiska till huruvida det faktiskt var hon.

Detta är först och främst ett pyttelitet problem som berör väldigt få människor. Hur livrädda diverse typer än är eller låtsas vara för den så kallade islamiseringen av Sverige så är det inte ens bland muslimer - och särskilt inte bland de folkgrupper som svenska muslimska invandrare huvudsakligen kommer ifrån - vanligt med maskering.

Vidare är de kvinnor som bär ansiktsslöja de sista vi vill utestänga från utbildning eller någon annan del av samhället, för den delen. Låt dem komma ut och förkovra sig och arbeta och skaffa sig ett liv som inte går ut på att vara en instängd hustru. Det är bra för dem och bra för alla oss andra också, inklusive barnen hon nu ska arbeta med och som knappt kan ta skada av att veta att det finns människor som bär slöja.

Det har naturligtvis funnits argument emot. Sverigedemokraternas reflexartade respons kan lämnas utan åtgärd då de som vanligt drar upp det imaginära hotet mot skolavslutningar och i största allmänhet visar att de skäl de anför bara är alibin. De är emot av samma anledning som Kristdemokraterna är okej med att ensamstående kvinnor skaffar barn medan de är emot att lesbiska par gör det. Det är inte för barnens skull, de tycker bara illa om homosexuella och allt annat är fasad.

Skolborgarrådet Lotta Edholm tycker att man inte ska utbilda slöjbärande kvinnor till yrken där slöjbärande kvinnor inte anställs. Med samma argument försökte man på sin tid hålla kvinnor utanför den akademiska världen, för var skulle en kvinnlig akademiker nånsin få jobb? På något sätt ordnade det sig faktiskt. Jag tror nog att även en slöjbärande kvinna kan få jobb som barnsköterska någonstans i Sverige, och även om det är helt omöjligt så är det inte skolorna som ska bedöma sina elevers chans att få anställning. Många av de mer teoretiska universitetsinstitutionerna skulle få skära ner sina kursstorlekar till en tiondel om så vore fallet.

Man kan prata om det här hur länge som helst, men till slut handlar det om vad som händer om vi utestänger de här kvinnorna från utbildning. Kommer de att kasta sina slöjor och integrera sig i en blågul Åkessondröm? Nej. De kommer bara inte att skaffa sig en utbildning. Det är dåligt för alla.

Cherry säger nej

Jag har tidigare pratat om sexrobotar. Då handlade det om teori, för jag visste inte att det redan då fanns en robot vid namn Roxxxy som rör sig, pratar, svarar på tilltal och beröring, och kan bli din för det låga låga priset $2995.

Nu är Roxxxy inte vad jag menar när jag tänker mig en sexrobot även om hon är närmare än allt annat jag sett. Ingen kommer att förväxla henne med en människa och de demonstrationer av hennes interaktionskapacitet som jag har sett har i och för sig imponerat men inte till den grad att jag kan tänka mig att ha en konversation med henne, hur mycket hennes skapare än tjatar om att hon kan prata fotboll och börskurser. Å andra sidan har jag redan märkt att jag inte verkar vara lika mottaglig för ELIZA-effekten som andra, så det kanske bara är jag.

En mer intressant feature är att hon har olika personligheter som man kan byta mellan som man vill. Man kan förändra dessa personligheter lite hur man vill - även här är jag skeptisk till hur bra resultatet egentligen blir - eller nöja sig med en av de fem grundpersonligheterna som varierar från vild och kåt till en som säger nej.

Jag försöker vara öppen och tycka att allt som involverar frivilliga vuxna är okej. Tills krematoriedörrarna stängs bakom mig kommer jag att hävda att det är helt okej att tänka, fantisera, drömma och vilja precis vad som helst. Det är endast handlingar som spelar roll. Om någon erkände för mig att hans högsta önskan var att våldta sjuåringar så skulle han inte precis vara mitt första barnvaktsval men så länge han aldrig hade rört en sjuåring skulle jag försöka undvika att fördöma eller förskjuta honom. Jag vet inte hur väl jag skulle lyckas men man är ju bara människa.

Men det här... det creepar mig sönder och samman. Tanken på en människa som köper en sexrobot och programmerar den att göra motstånd får det att krypa i skinnet på mig. Jag vet inte varför det är värre än att ha dominanssex med en riktig människa som deltar frivilligt, och just eftersom jag inte vet det så är det här väl en rent emotionell reaktion som jag borde kunna strunta i. Men det är fan svårt.

Det jag verkligen undrar är vad detta gör med den typen av person som vill ha en motspänstig sexrobot till att börja med. Är det ett utlopp för såna impulser eller kommer det bara att göra dem starkare? Jag har länge undrat hur det är med t.ex. barnporr som är tecknad eller i textform, om det hjälper eller förvärrar. Det här kan vara bättre - eftersom det är närmare den upplevelse man är ute efter - eller värre - eftersom hjärnan är mer lättlurad ju närmare verkligheten man kommer. Inte ett ämne som är lätt att forska på.

Lycka 3: Vänner

Något som man i alla fall blir lycklig av är vänner. Därför är det inte upplyftande att läsa studie efter studie som hävdar att vi har färre vänner i dag än för femtio år sen och att det bara blir värre. Många moderna människor har inte en enda nära vän.

Det kan jag knappt föreställa mig, och jag är ändå Kapten Piggsvin. Men hur man än definierar 'vän' så har jag många fler än noll och även många fler än två som jag har hört sägas vara dagens genomsnittsvärde.

Friends help you move, real friends help you move bodies. Det ligger en viss sanning i det, beroende på hur liket i fråga hamnade i en situation där det behövde flyttas. Om jag har slumpmördat någon oskyldig kan jag inte komma på en enda människa som jag kan ringa och be om hjälp, men det är nog snarare ett sundhetstecken. Om jag däremot har en bra förklaring och behöver akut hjälp för att undkomma ett långt besök i stillot - räknar snabbt i huvudet - så har jag åtminstone sju såna människor. Förmodligen fler.

Nakenfototestet. Tänk dig att du har ett foto på dig själv där du - traditionellt naken - utför någon aktivitet som du inte vill se publicerad. Man får även här utgå ifrån att det handlar om något som en vän kan tänka sig acceptera eller åtminstone tolerera, så inga hundvalpsvåldtäkter tack. Hur många personer skulle du kunna anförtro det fotot och känna dig säker på att det inte skulle dyka upp på Facebook dagen efter? Med det här måttet har jag många fler. Det är inte många människor jag känner som faktiskt skulle börja sprida en sån bild. Såna kräk håller man sig helst borta ifrån.

Hong Kong-testet. Mitt namn, men konceptet kommer från Robin Dunbar, författaren till How Many Friends Does One Person Need? där han även la fram konceptet apsfär som tidigare avhandlats i denna blogg. Tänk dig att du befinner dig på flygplatsen i Hong Kong klockan tre på morgonen, går in i transferrummet och ser någon du känner igen. Om det är en person som du går fram till och hälsar på, och som förmodligen skulle småsnea om du inte gjorde det, så räknas han in i ditt Dunbartal, dvs den grupp av människor som du har stabila sociala relationer med. Den här gruppen orkar jag inte ens börja räkna.

Jag har aldrig betraktat mig som en särdeles social varelse. Möjligen jämfört med eremitkräftor, men inte men andra människor. Ändå har jag tydligen lyckats samla på mig betydligt fler vänner än genomsnittsmänniskan och även om det titt som tätt händer att jag känner mig ensam - få av mina vänner befinner sig i samma sociala fas som jag, det börjar bli dags att byta ut dem - så vet jag att jag inte är det. Det gör mig lycklig, och jag får ångest av att tänka på dem som räknar i huvudet och kommer till noll.

Lycka 2: Att ändra sin lycka

Vi gillar alla att fantisera om till exempel en stor lotterivinst eller något annat plötsligt guldregn vare sig det är i form av pengar, framgång eller kärlek. Samtidigt tror jag inte det finns någon som inte är rädd för att förlora benen i en olycka, få locked-in syndrome eller bli av med något sinne och få stappla sig fram med blindkäpp resten av livet.

Jag är likadan. Jag tror att jag skulle bli massivt lycklig av att ha ett par dussin miljoner på banken som tickade ut en bekväm månadslön utan att jag behövde göra något. Jag tror också att jag aldrig skulle vilja leva i en kropp som tvingade mig att kommunicera enbart med ögonlocken. Jag fortsätter tro detta trots att all tillgänglig forskning tycks hävda motsatsen.

När man precis har vunnit en hög pengar, då är man lycklig. När man vaknar upp på sjukhuset och får veta att man aldrig mer kan röra sig, då vill man lära sig kommunicera bara för att kunna be om den mest gigantonorma sprutan morfin de kan hitta. Men allt eftersom tiden går - och vi pratar om veckor eller månader, inte ens år - och förutsatt att det inte fortsätter hända saker som kraftigt påverkar ens humör, glider man tillbaka till ungefär samma lyckonivå som man var på innan det hände.

På sätt och vis är det en trösterik tanke. Man kan sluta drömma om att vinna pengar och man kan sluta vara rädd för att drabbas av något otäckt. Det blir ungefär likadant i slutändan.

Jag har själv sett bevis på detta i mina egna erfarenheter. Jag levde med en stomi i ett år och jag minns tydligt att jag under tiden inte tyckte det var någon mardröm. Inte trevligt, men klart möjligt att leva med. När jag nu kontemplerar möjligheten att ha det så igen, känns det oöverstigligt motbjudande. Jag har också en livssituation som jag ständigt måste påminna mig om är rätt satans fantastisk, men det hindrar mig inte från att längta efter förändringar. Min lyckonivå har rättat till sig.

Samtidigt som den här tanken är trösterik är den också rätt otäck. Den antyder att varje människa har en baslinje för lycka, och den är svår att flytta på. Man måste ständigt förbättra livet för att man ska förbli lycklig, annars glider man tillbaka till sitt standardläge. Och det innebär i sin tur att om du tänker tillbaka på ditt liv och finner att du har varit mer eller mindre olycklig hela tiden... ja, då kommer du förmodligen att vara det i framtiden också medan den där snorken som alltid är pigg och glad och älskar världen, han kommer att vara likadan tills han dör i sängen vid nittiosex års ålder med ett leende på läpparna.

Om man vill vara lycklig är det alltså bäst att man redan är det. Annars måste man se till att med jämna mellanrum göra sitt liv bättre eller - som de där omänskliga ovan nämnda snorkarna - se det fantastiska i varje liten ljusglimt i vardagen. Jag försöker, men jag är inte där än.

Lycka 1: Skillnadens betydelse

Jag har funderat lite på det här med lycka. Eftersom jag - som jag hoppas att jag har klargjort i det förflutna på just denna blogg - betraktar lycka som mer eller mindre alltings mening och mål, samt att det utgör grunden för min syn på etiken, bör jag ju ha en någorlunda solid uppfattning om vad det egentligen innebär. Jag vet vad lycka är för mig och utgår i den materialistiska determinismens anda ifrån att alla andra upplever något mycket snarlikt. Vi är trots allt alla primater med motsättliga tummar.

Mitt rotande i ämnet har lett mig att tro några ganska specifika saker i ämnet. Ju mer jag rotar desto säkrare blir jag på att de stämmer och desto fler verkar ha kommit fram till samma slutsatser, inklusive människor som tillbringar sina liv med att ta reda på vilket som är det lyckligaste landet och varför.

Till att börja med: om man har fått sina grundläggande behov tillfredsställda med någorlunda trygghet, så spelar det liten roll vilken absolut komfortnivå man ligger på. Det som spelar roll är skillnaden mellan en själv och andra. En modern medelklassvensk som plötsligt blev tvungen att leva som en medeltida bonde hade naturligtvis blivit väldigt olycklig av det, men det finns inte mycket som pekar på att de medeltida bönderna själva var särdeles olyckligare än dagens medelklassvenskar.

Man blir lycklig av att vara på minst samma ungefärliga nivå som alla andra. Om alla andra har feta bilar, TV-apparater med jätteskärmar och konstant internetuppkoppling från en apparat inopererad i käkbenet så blir man olycklig av att ha en trettio år gammal rishög, en svartvit femtontummare och ett 9.6-modem som man önskar att man hade råd med en dator till. Men om ingen i ens bekantskapskrets har varken bil, TV eller dator så blir man hejdlöst lycklig med ovanstående utrustning.

Detta kan till en början tyckas vara ett argument för en laissez faire-politik där alla får chansen att skapa sig sin egen lycka, men för varje person som klättrar upp på toppen är det tio som ramlar ner. Det krävs rätt mycket för att man ska bli signifikant lyckligare och det måste, i alla fall kortsiktigt, tas från andra, som i sin tur blir olyckliga för att någon annan har mycket mer. Snarare kan man tänka sig att det lyckligaste samhället är ett med så små socioekonomiska skillnader som möjligt. Amish kanske har fattat nåt, trots allt.

Det är också vad som brukar visa sig i diverse studier i ämnet. Länder med små socioekonomiska skillnader, som Finland och Sverige (jo, våra skillnader är relativt sett jättesmå och om du tror annorlunda, öppna en tidning och gnäll lite mindre), rankas alltid högt.

Allt eftersom jag skriver inser jag att jag har rätt mycket att säga om lycka, så jag bryter här och fortsätter i morgon, i ett nytt inlägg på en blogg mycket nära dig men ännu närmare mig.

Förfäder med myror i de obefintliga byxorna

Jag har klafsat hem genom snö och isvindar här i Sveriges sydligare delar innan december ens inträtt, svurit över köldens klor i ansiktet och återigen undrat hur det kan komma sig att man frivilligt bosätter sig här. Jag vet varför jag stannar, men hur hamnade jag här till att börja med?

Låt oss dra det rätt långt tillbaka i tiden. Till tidpunkten när våra förfäder lämnade Afrika, för att vara exakt. Jag kan förstå varför man lämnar Afrika i hopp om att hitta ett ställe som är något mindre helvetesvarmt, där en något lägre andel av djuren försöker mörda en och man inte får träskfeber så fort man blinkar. Det jag inte förstår är varför man skulle promenera vidare när man har kommit till, säg, Grekland.

Det kan inte precis ha varit överfullt där för femtiotusen år sen. Om man håller sig utanför ställen som Aten - som, spoiler alert, inte fanns för femtiotusen år sen - är det inte ens överfullt där nu. Men nej, mysigt medelhavsklimat var tydligen inte nog för våra förfäder, utan de skulle vidare. En del var smarta och klampade österut eller västerut. En del var dumma som getter och knatade norrut.

Det blev svalare och blötare och mörkare och drygare, men de skulle vid sina förmodligen oräkneliga gudar vidare. Okej, så här långt har det bara blivit sämre, men om vi bara fortsätter blir det säkert bättre! De tog sig hela vägen upp till ställen där floderna fryser om vintern och himlen tillbringar en fjärdedel av året med att spy ut något vitt och ondskefullt, men var det en enda som tänkte att det här var nog ingen bra idé, vi vänder och ser om det inte är mysigare att leva där man kan gå utomhus utan att klä sig i en död mammut? Tydligen inte. En del av dem tyckte att Skandinavien inte var hardcore nog. De skulle fan dit där isen aldrig smälter och om det gjorde att hälften av dem frös ihjäl på vägen så var det värt det.

Jag kanske är förstörd av att ha vuxit upp i en värld som är enormt fattig på vita kartfläckar, men jag har svårt att förstå varför dessa människor tycks ha lidit av en sån fantastisk upptäckarlusta. Jag förstår det när man är en välbärgad 1500-talsitalienare, men så länge man jagar, samlar och mördar spädbarn så har man väl nog med trubbel utan att dessutom se om man kan hitta ett ställe som är ännu jobbigare att leva på?

De måste kanske flytta när vilt och växter började ta slut eftersom agent Smith hade rätt. Visst, men tar man inte lättaste vägen då? Hur hamnar man egentligen på Grönland, som inte bara är enormt obehagligt att leva på utan även utmanande att ta sig till? Vilken förhistorisk patriark såg ishaven och tänkte att på andra sidan ligger det säkerligen något riktigt gött?

Det är ändå ingenting mot Oceaniens folk. Deras förfäder lämnade Afrika, färdades genom Asien, befolkade varenda satans ö på vägen, till och med såna som man än i dag bara åker till om man har en bra båt och ett riktigt viktigt ärende, och slog sig ner i Australien. Utom de riktiga hårdingarna, förstås, de fortsatte ut i Stilla Havet och lyckades hitta små öar som ligger så långt ifrån andra öar att det verkar stört omöjligt att ta sig dit med de urholkad-trädstam-kanoter som de hade tillgängliga.

Människan är rätt imponerande. Om vi inte har nog med trubbel så skapar vi det åt oss. Synd bara att det resulterar i att jag fryser hela tiden.

Inget krångel, bara kalorier

Det påstås att en ny studie har visat att GI-dieten är den bästa av alla dieter eller åtminstone av de sex dieter som testades i studien i fråga. Som vanligt är det inte riktigt sanningen. Till att börja med handlade studien om att hålla tappad vikt borta, inte om att gå ner i vikt.

Men det viktiga i sammanhanget är att denna studie – liksom alla andra inom området – nöjde sig med att låta ett gäng försökspersoner pyssla med dieten på egen hand och sen notera resultatet. Hur tjocka var de innan, vilken diet skulle de hålla sig till, och hur tjocka var de efteråt. Därmed förbigår man grundproblemet med alla dieter som påstår att de hittat den magiska nyckeln till viktnedgång: de fungerar inte.

Med det vill jag inte ha sagt att man inte kan gå ner i vikt genom att till exempel lägga av med en seriös lösgodisvana. Det kan man naturligtvis, men det har föga att göra med att det finns socker i lösgodis eller att lösgodis har högt GI eller att lösgodisandarna vanligtvis dansar medsols och allt att göra med att man nästan garanterat stoppar i sig färre kalorier om man slutar äta godis.

GI fungerar – i den mån det gör det – genom att mat med högt GI orsakar häftiga blodsockerförändringar vilket i sin tur orsakar hunger vilket i sin tur gör att illa motiverade människor äter mer, medan mat med lågt GI gör att man känner sig mättare under lång tid. Det är inte GI i sig som orsakar viktnedgång utan att man nästan automatiskt vräker i sig mindre mat om man kör på lågt GI. Det är därför GI-dieten får bra resultat i den här typen av illa kontrollerade studier. Om man i stället mätte deltagarnas kaloriintag skulle det se annorlunda ut.

Om man stoppar i sig tusen kilokalorier om dagen så spelar det mindre roll om det är i form av kycklingbröst, gurka eller hallonbåtar. Killen som försöker leva på hallonbåtar kommer att må jävligt dåligt och han kommer att vara satans hungrig nästan hela tiden, men om han låter bli att falla för den frestelsen blir han inte nödvändigtvis fetare än killarna som håller sig till kyckling respektive gurka. Nu skulle de här dieterna säkert ha diverse otäcka konsekvenser, men magisk viktökning eller –minskning hör inte till dem.

Viktnedgång handlar om kalorier in och kalorier ut och alla dieter som hävdar annorlunda är antingen lögn eller farliga. Visst, det är lätt att få stor viktnedgång på kort tid genom radikala förändringar av kosthållningen, men det är inte riktig nedgång och det kommer kvickt tillbaka. Man kan förmodligen panikbanta med palmolja också men det är ingen som skulle rekommendera det som en långsiktig strategi.

Sammanfattningsvis har jag ingenting emot GI-dieten. Det finns bra mycket dummare trenddieter där ute och den här leder i alla fall till ett någorlunda nyttigt leverne. Sen är det naturligtvis rätt fånigt att det blir trenddiet av något som varenda Starke Adolf kände till redan i början på 1800-talet, men det är ju inget nytt med det. Jag tycker bara inte man ska påstå att det är något speciellt med just GI som gör att man går ner i vikt, för det är det inte. Det handlar om kalorier, precis som vanligt.

Alla är sjuka

Jag hatar scientologi och scientologi hatar psykiatri så på något plan känns det som om jag borde älska psykiatri, men tyvärr är världen inte så enkelt inrättad. Nu är mina åsikter om psykiatri inte alls på scientolognivå (och jag hoppas att det inte finns något hos mig som kan beskrivas såsom varande på scientolognivå) men jag är inte kär i det heller.

Jag vet att psykiatrin har fått många att må bättre. Jag vet att det finns psykofarmaka och terapiformer som gör underverk dagligen. Det finns gott om folk som gärna vittnar hela dagen lång om hur mycket hjälp de fick, och jag tror dem. Det jag inte tror på är psykiatrins förmåga att avgöra vem som behöver hjälp.

Låt mig presentera Rosenhan-experimenten. Psykiatern David Rosenhan och sju andra, alla mentalt friska, sökte hjälp hos tolv olika sjukhus för hörselhallucinationer. Så fort de blev inlagda sa de att de mådde bra och inte hörde röster längre. Alla diagnostiserades och förblev inlagda i mellan 7 och 52 dagar. I alla fall utom ett var diagnosen schizofreni. Det är ungefär den allvarligaste diagnosen inom psykiatrin.

När den studien var över fanns det sjukhus som bestämt hävdade att det aldrig kunde hända hos dem. Rosenhan ringde ett av dem och sa att han skulle göra ett försök där i stället, så kunde de se hur många de upptäckte. Under de tre följande månaderna undersökte sjukhuset 193 patienter varav 41 bedömdes vara Rosenhans kumpaner och ytterligare 42 ansågs misstänkta. Du har förmodligen redan gissat slutet på den här historien. Rosenhan hade naturligtvis inte skickat några.

Psykiatrin kan varken bedöma vem som är sjuk eller vem som är frisk, och det är ändå inte det otäckaste i den här historien. Det otäcka döljer sig i de mindre uppmärksammade bitarna av studien, där det visar sig att helt normalt beteende bedömdes som patologiskt, eftersom det observerades hos någon som skenbart hade psykiatriska problem. Rosenhans pseudopatienter gjorde anteckningar, vilket fördes in i journalen som symptomatiskt skrivbeteende. Om man var ledsen eller arg var det inte bara en sedvanlig humörsvängning som de flesta av oss upplever flera gånger om dagen, utan ett symptom. Jag skriver mycket mer än de flesta och har titt som tätt en dålig dag. Om jag är sjuk så är det inte därför.

Enligt psykatrisk diagnostik är vi alla sjuka. Det är inte bara innanför sjukhusets väggar, heller. Nu för tiden kan man inte bara vara ett miffo utan man har genast brått att självdiagnostisera sig med Aspergers, ett tillstånd vars symptomlista är så lång att två patienter kan ha det och knappt ha ett symptom gemensamt. Ungar är inte bara lite bråkiga eller har lite svårt att sitta still, utan de har ADHTYGUHP. Om man tycker det är jobbigt att folk står och skriker en i öronen medan man försöker göra sitt jobb är man en Highly Sensitive Person. Varenda variation, varenda egenskap som inte delas av minst 51% av befolkningen, patologiseras och klassificeras, huvudsakligen av människorna som har det, förmodligen i en desperat kamp för att vara speciell och framför allt för att ha en ursäkt.

Om jag hade varit femton år yngre hade jag förmodligen självdiagnostiserat mig med Aspergers och vägrat få diagnosen bekräftad. Sen hade jag haft en utmärkt ursäkt för att vara ett miffo. Men jag har inte Aspergers. Jag är bara ett miffo. Jag har inte Miffo-syndromet heller. Jag är bara ett miffo. Ett helt vanligt, ordinärt, mänskligt miffo. Det finns miljoner och åter miljoner av oss, och vi har ingen ursäkt.

Pansarskallen talar

Jag har tjatat förut om att jag inte vill tro på reklam. I min värld kan eländet inte fungera, men lik förbannat verkar det göra det. Samtidigt brukar det få väldigt magra resultat när jag försöker komma på något som jag köpt på grund av reklam. Det har i alla fall aldrig varit något i stil med "The 4 Guys" som influerat mig (allvar, jag hade sett den filmen massor med gånger innan jag insåg att jag inte hade en aning om vad det var den gjorde reklam för, och för övrigt har jag aldrig köpt en flaska Captain Morgan's i mitt liv) utan om något så har det rört sig om att jag har fått veta att någon trevlig vara existerar som jag tidigare inte kände till.

Till detta hör alla de psykologiska knep som man redan på högstadiets hemkunskapslektioner fick lära sig att affärer använde för att maximera sin profit genom att manipulera kunderna som vita möss. Jag svalde det rätt av men många år senare insåg jag att även om jag knallade omkring och trodde på att godis fanns vid kassorna för att det är där man impulshandlar så kunde jag inte föreställa mig en butiksanställd som stod och tvinnade mustascherna runt fingrarna medan han placerade ut godiset för att ge maximal psykologisk effekt. Sånt här är mycket lättare att tänka sig utfört av en abstrakt kraft än av en faktisk människa. Jag kanske bara är en obotlig människoälskare.

Jag vill inte tro på de knepen heller. Jag tror inte att jag någonsin i vuxen ålder plockat åt mig en chokladbit för att det råkade finnas där när jag inte hade något bättre för mig, och innan jag var i vuxen ålder så var det för att handla choklad som jag gick till affären till att börja med. Jag har funderat på att börja spara kvitton och analysera dem i efterhand för att se om jag verkligen är en sån pansarskalle som jag tror. Det kanske är nästa projekt så fort jag har räddat världen.

Jag började tänka på det här då jag häromdagen läste den här artikeln. Här finns alltså fem tricks som enligt all tillgänglig kunskap ska funka, och jag fattar inte hur de rimligen kan göra det. Låt oss ta oss en titt.

Vi rör oss i bestämda mönster. Visst, jag går medurs genom affären (jag antar att vänstertrafikmentaliteten lever kvar i Sverige). Det beror på att ingången är till vänster och kassorna till höger. Det vore bara korkat att gå moturs. Av de affärer jag hyggligt regelbundet shoppar i är det bara en som är arrangerad på det motsatta sättet, och hur rör jag mig där? Moturs.

De där kunderna i Philadelphia som trängde sig förbi pallar för att få röra sig som de var vana vid måste vara sniglar, alternativt tämligen primitiva reptiler.

Vi gillar sånt som glänser, blänker och glittrar. Tja, det kanske vi gör. Jag ser mig omkring i mitt hem och det enda som skickar tillbaka ljuset mot mig är skärmar och speglar, men det här är något man inte så lätt kan testa hos sig själv, så jag ska inte bråka om den här punkten.

Vi blir höga av att handla. Jag har märkt själva effekten. Ibland vill jag köpa något. Det är roligt. Då brukar jag köpa något extra gott att äta eller någon bok eller film som jag vill ha. Enligt artikeln ska jag i stället köpa en massa som jag inte vill ha. Det har jag däremot inte märkt.

Jag har nu kollat igenom mina hyllor. Jag ser inte ett spel jag aldrig har spelat, inte en film jag aldrig har sett och exakt en bok jag aldrig har läst. Jag började läsa den, tyckte inte om den, och den står bara kvar i hyllan av religiösa skäl. Fråga inte.

Vi förstår oss inte på siffror. Det här var det som chockade mig mest. Jag trodde att alla såg 499 och översatte det till 500. När jag håller koll på min shopping i huvudet rundar jag alltid upp. 12,50 är 13. 9,90 är 10. Ibland är 37,90 till och med 40, det beror på dagsformen. Och behöver man penna och papper för att räkna ut 3*1,99 är man funktionellt efterbliven.

Vårt smaksinne luras av märken. Jag känner ingen skillnad på Coca Cola, Pepsi, Coke Light, Pepsi Max, Coke Zero, Jolly Cola, XL Cola eller nån annan variant. Jag kanske skulle kunna om jag smakade dem mot varandra som i ett Pepsi Challenge men skillnaderna är i alla fall inte stora nog för att det ska spela någon roll för mig.

Det kan förstås ha att göra med att jag inte gillar eländet, men jag tog just en tur till mitt kylskåp och jag kan inte hitta något där som jag inte kan förklara varför jag har utan att hänvisa till märket. Det är nuffrorna under Näringsdeklaration som styr mig och när det är konflikt där så är det prislappen.

Är det verkligen bara jag som har märkt att kvalitetsskillnader mellan märken i de allra flesta fall är minimala, för att inte säga marginella och direkt imaginära? Jag kan inte ens minnas från gång till gång vilket vin jag tyckte var gott. De funkar, allihop.

Tre möjligheter finns. Antingen bedrar jag mig, eller så fungerar inget av det här och alla är totalt lurade, eller så är jag en cyborg. Greetings, human.

Jag saknar rättssäkerheten

Det här gör mig så trött och så förbannad. Än en gång har en ännu icke dömd person hängts ut som grov brottsling i pressen och än en gång ska det försvaras med bräckliga argument som bara är till för att pliktskyldigast dölja de riktiga motiven: de trodde att de a) skulle sälja fler tidningar och b) komma undan med det. De har säkert rätt om båda sakerna.

Det är inget fel med att vilja sälja tidningar, särskilt inte om man råkar vara chefredaktör på en. Jag önskar bara att de någon gång kunde låta bli att låtsas att det låg någon genomtänkthet bakom rättssäkerhetskränkande beslut. Hyckleri är något av det vidrigaste som finns och har man inte den ganska medelmåttiga stake som krävs för att stå för att skriva Peter Mangs i sina artiklar ska man nog låta bli att göra det också.

Peter Mangs är inte dömd. Han kan fortfarande frikännas. Det är orsaken till att hans ansikte och namn borde ha hållits långt borta från tidningarna. Svårare än så är det inte. Om han visar sig vara oskyldig är hans liv förstört. Jan Helin tar gärna upp Hagamannen men är noga med att inte nämna den man som under en väldigt kort period misstänktes för mordet på Anna Lindh och hann se sitt privatliv fläkas ut i kvällspressen och bli outad som bisexuell inför hela världen. Han var oskyldig och hade varit en nyttig läxa för ivriga namnpublicerare om de brydde sig ett dugg om något annat än ovan två nämnda motiv.

Innan jag går in på själva argumenten kan jag inte undvika att roas av att benämningen "nye lasermannen" sägs ha sin grund i ett samarbete med en erfaren polisutredare som visade att mannens tillvägagångssätt hade likheter med John Ausonius. Det hade även en pärlhöna kunnat informera Helin om.

Låt oss gå igenom försvarstalet.

Starkt intresse. Brottets höga profil är i sig en anledning att publicera namn och bild på en odömd person. Med andra ord: ju mer du skadas av att hängas ut, desto större är risken att det sker.

Starka misstankar och teknisk bevisning. Aftonbladet tar sig här rollen av polis, åklagare och domare. Det är inte pressens roll att avgöra vem som är skyldig eller vilket straff som ska delas ut. Pressen ska rapportera.

Tidigare utslag i Pressens Opinionsnämnd. Det är här Helin kommer närmast ärlighet. Det handlar inte om något etiskt ställningstagande utan om huruvida man kan komma undan med det.

Försvårning av utredningen. Helin försvarar sig med att det ibland anses förenligt med god publicistisk sed att publicera uppgifter som försvårar en utredning, och det stämmer. Det är inte svårt att tänka sig en situation där det är rätt att publicera sådana uppgifter. Det sker till och med rätt ofta. Däremot är det inte rätt att oåterkalleligen förstöra alla ögonvittnesuppgifter och den som tror att man gjort något annat genom den här publiceringen har några bra studier att läsa.

Mangs identitet fanns redan på vissa nätforum. Jag har räknat och räknat och kollat mina beräkningar om och om igen och jag kan inte få två fel till ett rätt hur jag än försöker. Dessutom går det alltid att få tag på misstänktas identitet på ett eller annat sätt om man försöker - via tingsrätten, till exempel - men det är en liten minoritet som försöker och det är bara en något större minoritet som hänger på Flashback Forum. Kvällspressen når praktiskt taget varenda svensk, via löpsedlarna om inte annat.

Expressen hade redan publicerat. Okej, jag kollade beräkningarna en gång till. Inte ens tre fel blir ett rätt.

Naturligtvis är det hela inte enbart Aftonbladets fel. Som nämnts ovan var det Expressen som publicerade först. Att däremot publicera, dölja beslutet bakom ett tunt skikt hyckleri, och sen kalla Flashback för oansvariga utgivare är bara patetiskt. Jag hyser ingen kärlek till större delen av Flashbacks befolkning men om man måste ge den ett erkännande så är det att de aldrig låtsas vara något annat än det de är.

Ungefär här brukar någon börja hojta om att jag vill dalta med brottslingar, är snällare mot Mangs än han var mot sina offer och så vidare. Jag har två svar på det:

1. Han är fortfarande inte dömd. Låt oss vid Frälsarens skägg hoppas på att han är skyldig och blir dömd, för annars har en oskyldig människa fått sitt liv krossat.

2. Det kan du ge dig fan på. Det är så vi visar att vi är bättre än människorna vi tar oss för att spärra in och stoppa undan. Det är så vi visar att samhället är något fint och värt att kämpa för.

Humorns död

Som jag tidigare nämnt är jag rätt förtjust i internet och andra symptom på kommunikationsrevolutionen, även om jag fortfarande inte har en aning om vad det är tänkt att man ska ha Twitter till. Om inte annat så kan jag ju skriva en massa trams och sen läser människor det, vilket är ett fantastiskt koncept. Det har dock även sina nackdelar. Bland annat gör det sitt bästa för att mörda humorn.

"Va?", hojtar den lokala 4chan-avdelningen. "Internet är ju det roligaste som finns! Det finns memes, image macros, rickrolling, photoshops..."

Och det är just det. Visst finns det massor med kreativ, nyskapande och förbannat rolig humor på internet. Det är bara det att det också finns en massa humor som är formulaisk och stel medan den låtsas vara kreativ, nyskapande och förbannat rolig. Internet har förvandlat internskämtet från något man skrattar åt tillsammans med kompisar som råkade vara närvarande när det föddes till något som av sina kännare anses allmängiltigt och används för att exkludera dem som inte har sett det innan. Det är det blotta faktum att något anses vara ett skämt som gör att det är ett skämt.

Nån gång under förra halvåret tog en fotograf en bild på Keanu Reeves när han satt på en bänk och åt en smörgås. Ingen del av föregående mening är uppseendeväckande. Fotografer tar bilder på kändisar även om de inte gör något intressant just då, människor sitter på bänkar, människor äter smörgåsar, Keanu Reeves är en människa. Av någon oklar anledning var det några nördar som ansåg den här bilden oerhört festlig och de satte genast igång med den sedvanliga cirkusen: den nydöpta Sad Keanu klipptes in i berömda bilder och bilder från filmer, byggdes i Lego och så vidare. Det har hänt många gånger förr och det kommer att hända många gånger igen.

Någon ung man (kalla mig åldersrasist och sexist, men jag är beredd att sätta min vänstra själ på att de flesta av deltagarna faller i den kategorin) klipper taffligt in Keanu i ett gammalt foto som har använts i liknande sammanhang tvåhundraarton gånger tidigare och lägger upp det på nån internetsida där alla skrattar i kommentarerna, och det enda problemet är att det inte är roligt. Inte ett dugg.

Den här bilden är bara rolig om man i förväg informerats om att den är rolig. Annars rycker man bara på axlarna och undrar varför någon klippt in en slumpad bild på Keanu Reeves i en filmruta från en Kevin Smith-film. Visst, det finns hur mycket humor som helst som bygger på förkunskap och jag skulle hävda att det är sällan något är riktigt roligt utan att kräva någon förkunskap alls, men man ska inte före ett skämt behöva hålla upp en skylt där det står SKÄMT.

Det finns hur många sådana exempel som helst. Lost Frog var kul för att originalet var kul. Rickrolling var aldrig kul. Om du inte redan vet vad det är undrar du bara varför jag nyss länkade till en musikvideo från åttiotalet.

Ett sånt här fenomen hade förr i tiden varit begränsat till en liten kompiskrets, vilket är dess naturliga hemvist. Nu sprids det över hela den uppkopplade världen men behandlas fortfarande som om det levde inom den där lilla kompiskretsen, och det gäller att vara med i början så att man kan skratta åt dem som inte var det.

Varför torska?

Hanne Kjöller skriver i dag intelligent och intressant om asiatisk prostitution. I sin text ställer hon också frågan om varför en ung, snygg kille nånsin skulle gå till en prostituerad. Varför betala för något som man kan få gratis? Vad är det man är ute efter; är det just att våldföra sig på en annan människa?

För vissa är det kanske det. Med tanke på alla inriktningar och fetischer det finns där ute så finns det otvivelaktigt män för vilka själva poängen är att hon bara låtsas vara med på det. Att de har all makten.

För andra är det nog, som en av mina stadiga läsare föreslog i en tidigare kommentar, att man helt enkelt inte kan be sin fru/flickvän/one-night-stand om vissa mer exotiska önskemål. Det finns saker man inte tar upp med någon man inte betalar för att inte bry sig.

Men jag tror att för de flesta handlar det om att när man betalar för det är det okomplicerat, fritt från skuldkänslor, fritt från politik, fritt från tankar på någon annan. På många sätt är Pretty Woman inte en chickflick utan den ultimata manliga fantasin. En toksnygg flickvän som bara finns där. Inga bråk, inga krav, inget krångel.

Är det en särdeles hög drift? Givetvis inte, men jag tänker inte låtsas som om jag inte förstår den. Kan man inte bara runka? Det är en motfråga som säkert dyker upp men som jag har svårt att förstå. Det handlar inte om att få orgasm. Det kan man naturligtvis fixa själv. Men om sex är vin är masturbation en halv klunk ljummet vatten. De rör sig möjligen i samma universum, men definitivt inte i samma galax.

Jag har suttit ensam och läst prostituerades annonser (och jävlar vad det finns såna och jävlar vad de är tydliga, det trodde jag i min naivitet faktiskt inte) och emellanåt händer det att jag glömmer varför jag borde låta bli. Jag minns alltid att det finns en orsak men jag kan inte alltid minnas vilken den är. Varför skulle just jag vara så förbannat helig?

Om jag någonsin agerade på den känslan så skulle det sluta med en explosion av självförakt, att min värld blev något mörkare och att kvinnan i fråga gick därifrån med pengarna utan att ha gjort något mer för dem än att dyka upp, vilket vore en osannolikt optimal kväll för henne, och just där har vi väl den egentliga anledningen att låta bli.

För att genomföra något sånt måste jag glömma - i alla fall för stunden - att den andra människan är en människa. När jag tänker på hur sociopat jag ibland känner mig och sen inser att det tydligen finns miljoner män som är kapabla till en känslobortkoppling som jag inte är i närheten av vet jag inte om jag ska vara glad för min egen skull eller gråta för världens.

Vår tid gör oss ensamma

Jag är inte en social människa och kan inte minnas att jag nånsin har varit det. Jag har aldrig varit killen som får nya vänner så fort han kliver in i ett rum eller börjar prata med slumpade främlingar på tåg. Jag tycker inte ens särskilt bra om människor som grupp; enstaka människor kan jag vara riktigt förtjust i men när jag tänker mig typiskt mänskliga egenskaper fördelade över flera individer vill jag stänga in mig i min lägenhet och skriva ett blogginlägg om mänsklighetens inneboende värdelöshet.

Man skulle väl kunna gräva i det här och försöka ta reda på om det är arv eller miljö; om jag råkade få alla människohatgenerna i familjen eller om det var något komplicerat och förmodligen freudianskt som gjorde att jag var sån här från tre års ålder. Det spelar dock ingen större roll. Betydligt intressantare är att emedan jag är sån här av mig själv, så gör nutiden det värre. Dagens värld verkar nästan skräddarsydd för att producera såna som jag.

Tänk er en värld där jag inte kan stänga in mig i lägenheten och skriva blogginlägg. Där ens bästa vän är en granne eftersom det är honom man umgås med. Där alla i huset känner varandra och samlas hemma hos den som har störst TV för att se MFF vinna Allsvenskan. Där folk i väntrum fördriver tiden genom att prata med varandra. Om du är något äldre än genomsnittet bland mina läsare så nickar du igenkännande just nu, för du växte upp i den världen. Det var inte så länge sen.

I dag kan vi undvika människor. Vi har historiskt unika möjligheter till att isolera oss och se till att vi bara kommunicerar på våra villkor med dem vi vill kommunicera med. Mobiltelefoner, IM, e-post, Facebook - det är min generations kafferastprat.

Jag pratar inte bara om att prata med människor vi känner, heller. Det är ännu mer uppenbart när det gäller främlingar. Något så gammalt och allestädes närvarande som service är på väg att dö, eftersom vi väljer bort det. Mitt lokala Willys har just infört självscanning. Jag kan välja - och väljer - att handla allt jag behöver utan att interagera med en enda människa. Gör det det ett dugg mindre irriterande när nån långsam fan är i vägen för slanggurkorna? Inte. Snarare värre. Det är långt ifrån att småprata med killen i grönsaksdisken för att hitta de rödaste tomaterna.

Det handlar om tillvänjning. I en värld där man pratade med grannen för grannen var vid Gud den man hade att prata med, då vande man sig vid irriterande människor med korkade små vanor och direkt surrealistiska klädval. Nu letar man reda på andra haikuförfattande nymoderata Gentoo-användande numismatiker och pratar bara med dem, utan att någonsin träffa dem i verkligheten. Man lär sig att man inte behöver hantera andra människor. Problemet är att det behöver man fortfarande ibland, och då blir man vansinnig av det.

Det hade väl inte gjort så hemskt mycket om det inte vore för en annan sak, en insikt som har tagit mig goda tre årtionden att nå fram till: det här gör mig faktiskt olycklig.

Jag borde tycka det är toppen, eller hur? Jag lever ensam sedan över fem år och utanför fönstret ser jag ett samhälle som pö om pö minimerar behovet av interaktion med människor, särskilt främlingar. Jag gillar inte människor, särskilt främlingar. Det låter perfekt. Jag har mina vänner - förvånansvärt många som jag skulle anförtro både mitt liv och min heder - och varför skulle jag vilja beblanda mig med någon annan?

För att mina vänner kräver för lite. De är också människor som större delen av tiden befinner sig på andra sidan av en elektronisk lina. Våra föräldrar och far- och morföräldrar gick över till grannen när de kände för det. Vi måste arrangera något. Vi måste ha en anledning att träffas. Om det ringde på dörren och min bästa vän i världen stod där skulle min första fråga vara "Vad gör du här?". Jag skulle bli orolig. Något måste ha hänt.

Jag vill att mina vänner ska ringa på dörren. Trots mina antipatier, trots att jag gärna vill se mig själv som enstöringen som är alldeles för smart för att behöva bekräftelse från andra människor så behöver jag dem. Jag behöver bli sedd och hörd och framför allt behöver jag vara behövd. Jag vill att någon ska ringa och må skit och fråga om vi kan gå ut och dricka utav bara fan. Jag vill att någon ska komma hit bara för att prata. Sånt verkade självklart när jag var tretton men någonstans under de senaste två decennierna försvann det och ersattes med - tydligen - ingenting.

Det vi tillåter oss att tro på

Gary Larson berättar gärna om en av sina skämtteckningar, som visade en mygga som kommer hem till sin fru, tar av sig rock och hatt och berättar om sin hårda arbetsdag med en massa blod att suga. Han fick läsarbrev som påpekade att detta var helt inkorrekt då det endast är mygghonor som suger blod. Tydligen var läsarna helt okej med myggor som bor i hus, bär kläder, är gifta och talar, men man ska vid Gud inte påstå att hanarna suger blod.

Det här är en hygglig illustration av förhållandet mellan människan och det för underhållnings skull påhittade, ett ämne som - mina läsare får ursäkta - innehåller oändlig fascination för mig. Det som Coleridge kallade för willing suspension of disbelief bygger på ett outtalat avtal mellan skaparen och mottagaren. Mottagaren lovar att inte vara lika kritisk mot det påhittade som han är mot verkligheten, och skaparen lovar att han ska hålla sig till de förutbestämda gränserna. Det omöjliga är tillåtet, förutsatt att det ingår i det regelverk som skaparen tillhandahåller, men det osannolika är strikt förbjudet. Det är tillåtet att en skurk uppfinner en antimateriabomb och låser in den i ett kassaskåp, men det är inte tillåtet att hjälten gissar kombinationen på första försöket... förutsatt att han inte har den magiska förmågan att göra just sånt, för då är det okej. Magi är nämligen omöjligt och därmed tillåtet.

Det lustiga är att det är nästintill omöjligt att definiera gränsen. Jag hade en diskussion med en arbetskamrat som tyckte att det var ett riktigt pinsamt fel när Edward Norton i The Incredible Hulk visas med naken överkropp och pulsmätare runt handleden, eftersom just den modellen av pulsmätare använder sig av ett bröstband. Detta i en film där en människas vrede får honom att öka i massa, i strid mot i princip varenda naturlag vi känner till. Det är okej, men att rekvisitakillen köpte fel pulsmätare är oförlåtligt.

Även om jag tyckte att just den grejen inte var mycket att hojta om så är jag inte immun själv. När jag såg den fjärde Indiana Jones-filmen rycktes jag ur buzzen redan i början när hjälten överlever att vara inne i ett kylskåp som slungas iväg några kilometer och dimper ner i marken. Han bara öppnar dörren och går ut. Detta i en filmserie som innehåller en blodtörstig antik kista, en man som kan ta ut hjärtat ur bröstkorgen på folk utan att de dör och en bägare som skänker evigt liv. Jag har min egen fasta uppfattning om vad som är okej i en Indiana Jones-film och vad som inte är det. När han i andra filmen kastar sig ur ett plan med en gummibåt som blåses upp under fallet och på så sätt överlever något som i verkligheten hade gjort honom precis lika död som att vara i det där kylskåpet accepterar jag det, för det ser ut som nåt som Indy skulle kunna göra. När de flyger i Hero tycker jag det är coolt eftersom de låtsas att det är ovanligt häftiga språng, men när de flyger i Crouching Tiger, Hidden Dragon stör det mig, för där låtsas de inte, de bara flyger. Och naturligtvis har jag inga problem med att Stålmannen flyger. Superhjältar flyger, kinesiska stridskonstnärer gör det inte. I min värld.

Varför finns det så få filmer som From Dusk Till Dawn, som inleds som en brottsfilm men halvvägs igenom förvandlas till en vampyrfilm, komplett med kors och heligt vatten? För att det bryter mot reglerna. I brottslingarnas värld finns inga vampyrer. Just den filmen är väldigt medvetet gjord just på det viset, för det är Quentin Tarantinos hobby att bryta regler och få filmerna gjorda i alla fall. De flesta kan inte ens gå i närheten av gränsen och ändå få grönt ljus från finansiärerna och han älskar skiten ur det faktum att han kan.

Eftersom gränsen är så vagt definierad och framför allt varierar så mycket från människa till människa borde det för skaparen vara helt hopplöst att försöka hålla sig till reglerna, men märkligt nog är det inte det. Du log säkert när du läste om reaktionen på Larsons skämtteckning, men du förstår nog klagomålen också. I Larsons skämtteckningar har myggor på sig hatt och rock och bor i hus och gifter sig och talar, men de suger också blod och såvitt vi vet finns ingen regel som säger att den rollen har könsbytts. Att man inte sätter sig ner och skriver ett brev till tecknaren betyder bara att man fortfarande klamrar sig fast vid illusionen att man har ett liv.

Däremot är det väldigt lätt att fastna i sitt eget verk och inte ha koll på vilka regler man har lyckats få mottagaren att acceptera. Man får naturligtvis aldrig motsäga sig själv - en karaktär som beskrivits som liten och klen kan inte utan förklaring spöa upp en hundrakilos proffsboxare - men det är rätt lätt att undvika. Det knepiga är i att försöka tolka sina egna alster som om man vore en utomstående och se vilken stämning man har skapat. Vissa saker förstärker stämningen, andra förstör den. Det är bland annat därför författare är i så förtvivlat behov av betareaders och redaktörer. Egenkärleken är mycket stark.

Den mörke riddarens näste fiende

Jag känner mig ovanligt nördig i dag vilket råkar passa väl ihop med - och kanske rentav vara orsakat av - att jag fick reda på att nästa Batmanfilm kommer att heta The Dark Knight Rises och att skurken inte kommer att vara The Riddler.

Jag ska erkänna direkt: jag är en skambefriad hämningslös anhängare av Dark Knight och Christopher Nolan har mig veterligen aldrig gjort en dålig film. Jag ser därför enormt mycket fram emot den tredje Batmanfilmen även om jag i mitt stilla sinne undrar hur den rimligen ska kunna vara lika bra som Dark Knight.

Däremot var det lite av en besvikelse att The Riddler inte kommer att vara med. Om de skippade frågeteckenkostymen (den fick gärna lov att fortsätta vara grön) tror jag att en skadad, störd man som begår brott bara för att tvångsmässigt kunna lämna ledtrådar efter sig skulle kunna bli en riktigt bra skurk i den senaste Batman-inkarnationen. Vi vet sen tidigare att Mr Freeze inte heller kommer att dyka upp (men det kunde vi nog räknat ut själva) och den stora frågan är då vilka skurkar som rimligen finns kvar. När Jokern och Two-Face redan varit med och The Riddler och Mr Freeze strukits så finns det inte så många kvar som andra än seriefansen känner till. Nu behöver det inte vara ett jätteproblem; Scarecrow och Ra's al Ghul var nog nya för de flesta av Batman Begins biobesökare.

Låt oss först stryka alla som man inte kan få att fungera i den magibefriade värld som Nolans Batman lever i. Visst, i serien är Ra's al Ghul odödlig, men det är inte nödvändigt för hans karaktär. Däremot är det ingen större poäng med Clayface om han inte kan byta form, Man-Bat om han inte förvandlas till ett bevingat monster (och borde han inte enligt namnet vara en fladdermus som förklär sig till människa och bekämpar brott?), eller Killer Croc om han inte är en superstark krokodilmänniska. Bort med det gänget.

Bland dem som finns kvar finns två uppenbara val, så låt oss få dem ur vägen först.

Catwoman: Alla hörde Lucius Fox påpeka att Batmans nya rustning var kattsäker och drog genast slutsatsen att näste skurk är Catwoman. Förhoppningar ditåt henne grundar sig nog huvudsakligen i att fansen vill se ännu en het brud i skintight läder, för en särdeles intressant karaktär har hon aldrig varit; bara en fasadklättrande inbrottstjuv som ibland hånglar upp Batman. Det senare draget kanske skulle kunna bli något. Ungefär som i Batman Returns kan Bruce Wayne kära ner sig i Selina Kyle medan Batman slåss mot Catwoman. Det är inte en hopplös idé, men det har redan gjorts och det är inte i samma klass som historierna i Nolans filmer.

Man kanske kan arbeta med Catwomans aspekt som en specifik kvinnornas förkämpe. En prostituerad som får en ung skyddsling och slår tillbaka, kanske blir fanatisk, manshatande... en begriplig antihjälte. Jag vet inte hur det ska passa ihop med situationen i slutet på Dark Knight, men det är i alla fall en idé.

The Penguin: Hoppas inte det. Vad har den här killen egentligen att komma med? Ett fult plyte, en fjollig hatt och eventuellt några missbildningar och ett ohälsosamt intresse för ornitologi. Det är allt. Om man tar ifrån honom hans hightech-paraplyer så står han tafatt och tittar på medan Batman rensar upp i Gotham City, och låt oss för fan hoppas att han inte får några hightech-paraplyer. Ut med pingvinen.

Vilka finns då kvar? Förvånansvärt många, även om jag självsvåldigt stryker de mest obskyra. I bokstavsordning:

Anarky: En genial och filosofiskt lagd terrorist, utan superkrafter, som kämpar för de små och förtryckta och arbetar för anarkism. En skurk som på många sätt är Jokerns jämlike och motsats. De är båda "agents of chaos" men Jokern gör det han gör för att det roar honom, för att han vill se världen brinna. Anarky har en stark inre övertygelse som driver honom. Om han får slåss mot Nolans Batman kan det visa sig att Bruce Wayne, stenrik och lagens förkämpe, kanske inte har rätt hela tiden.

Bane: Han fick en tragisk runda i Batman&Robin, men den inkarnationen har bara namnet och (i viss mån) utseendet gemensamt med serieversionen. Seriens Bane är mycket intelligent och lyckas besegra Batman genom att släppa alla fångarna fria från mentalsjukhuset Arkham så att Batman måste springa runt och fånga in dem igen. När han är helt utsliten väntar Bane på honom och bryter hans rygg. Ett litet aber är att Arkham tömdes i Batman Begins och man kanske inte ska göra om det i samma filmserie. Å andra sidan fanns det två Dödsstjärnor.

Cluemaster: Han är en mindre känd Riddler. Lämnas därhän.

Deadshot: En lönnmördare som vill dö men inte begå självmord. I stället begår han allt otäckare brott och klär sig så osubtilt som möjligt i hopp om att dödas av polisen, någon livvakt, eller kanske Batman. Jag vet inte om det håller för en film och även om det gör det så finns det andra skurkar som gör samma sak fast bättre.

Harley Quinn: Nu börjar vi komma någonstans. Med henne kan vi ha med Jokerns ande trots Heath Ledgers död och det nästintill omöjliga i att ersätta honom. Enligt backstoryn var hon ursprungligen Jokerns psykiater men han snackade sig in i skallen på henne (vilket är precis vad Ledgers Joker var bäst på) och nu dyrkar hon honom.

Harleys förhållande till Jokern är serievärldens klassiska abusive relationship; han behandlar henne som amöbor i skit och hon bara kommer tillbaka, övertygad om att det är hans sätt att visa att han älskar henne och att det bara är hon som förstår honom. Det är kanske inte samma stora skala som när Jokern försökte bevisa att alla människor är onda innerst inne, men det kan bli nästan hur bra som helst.

Mad Hatter: Om han inte såg så förbenat fånig ut så vore inte tanken på ett ondskefullt geni med klara pedofilvibbar helt omöjlig. Han behöver ju inte faktiskt kontrollera människor med sina hattar, men vad kan han då pyssla med? Hypnos?

Maxie Zeus: Knäppgök som tror att han är Zeus och använder mojänger för att skjuta blixtar omkring sig. Tror inte ens Nolan kan göra det här bra.

Poison Ivy: Många verkar skriva av henne då hennes giftiga biokemi och kontrollerade växter är för övernaturliga för Nolans Batman. Jag håller inte med. Precis som med Ra's al Ghuls odödlighet kan man ignorera de bitarna. Gör henne till en eko-terrorist, en fanatisk miljökämpe som lugnt dödar människor för att rädda skogarna. Det är klart hon hatar Gotham City, detta miljöförstörande monument till mänsklighetens våldtäkt av naturen, och vi har den moraliska kampen färdig med en hjälte som sätter människan först och en skurk som inte förstår varför man ska bry sig mer om människor än igelkottar.

Ventriloquist: Personlighetskluven buktalare vars gangsterdocka representerar hans brottsliga personlighet. Buktalare har tyvärr en inneboende fånighet som inte kan tvättas bort.

Zsasz: Han har flera fördelar. Han var med i två scener i Batman Begins så han finns redan i Nolans universum, han är en samvetslös seriemördare, och han har en lättarbetad gimmick, detta att han skär ett streck på sin kropp varje gång han dödar någon. I serien skar han en gång ett streck för mycket när han trodde att han hade dödat ett offer som senare visade sig ha överlevt, och det fick honom att klättra på väggarna. En skapligt knäpp, tvångstankedrabbad mördare, alltså. Det har potential, men frågan är om det finns så mycket mer att vaska ur honom än just det. Han har ingen ideologi, inga planer, han vill bara döda.

Jag har säkert missat några stycken, men troligen ingen som kommer att ha en rimlig chans att figurera i nästa film. Vem ska vi då gissa på? Tyvärr tror jag på Catwoman och om det är någon som kan göra något bra av det så är det Nolan, men om det inte blir hon så tror jag att Anarky, Bane, Harley Quinn, Poison Ivy och Zsasz har hyggliga chanser. Min favorit? Hur gärna jag än vill se en vettig version av Bane och hur bra jag än tror att Anarky skulle kunna bli så lägger jag min röst på Harley. Frågan kvarstår hur bra man kan visa hennes förhållande till Jokern utan att visa Jokern, men jag litar på bröderna Nolan. Hela vägen.