Utmana nyhetsvärdet

När jag läste journalistik fick vi bland annat lära oss om det förmodade nyhetsvärdet hos olika händelser. Det rör sig i praktiken om vedertagna sanningar som styr vad det är som hamnar på löpsedlar, vad som hamnar på mittuppslag och vad som nämns i förbifarten i en halv notis på sidan trettiosju. Fraser som "vi har hela listan" och "i din kommun" skickar upp en artikels värde i stratosfären, liksom personer som anses intressanta därför att de är folkkära eller kontroversiella. De som sköter layouten på Expressen vet precis hur många extra lösnummer de säljer för att kronprinsessan är på löpet. Jag antar att orsaken till att Tiger Woods äktenskapliga problem fått så mycket uppmärksamhet också står att finna här, men just det kan jag inte förklara, för är han egentligen så intressant ens för den värste pseudonyhetsknarkande dokusåpetittaren?

Hur som helst anses sådant som händer i läsarens geografiska närhet per definition vara intressantare än sådant som händer långt bort. Det finns en skala som påminner om Västgötalagens böterskala för mord, där en död svensk är värd två döda danskar som är värda fem döda engelsmän och så vidare bort till tusentals och åter tusentals döda kineser.

Det är därför tidningarna alltid basunerar ut att det minsann fanns en svensk med på ett plan som kraschade i Amazonas, medan de trehundra brasilianarna nämns i förbifarten. Det är därför sälungar på Kolmården får mittuppslag och rubriker medan gruvkatastrofer i Vietnam får tvåmeningarsnotiser. Det är därför mindre klipska svenskar tror att tsunamin 2004 var något som drabbade Thailand medan Indonesien i själva verket ligger mellan Thailand och tsunamins epicentrum... men i Indonesien fanns det knappt några svenskar, så det fick vi inte höra mycket om.

Att pressen arbetar efter dessa regler är odiskutabelt, men det som är diskutabelt (och som även diskuterades under min utbildning även om jag var rätt ensam om min halva av diskussionen) är vilket som är hönan och vilket som är ägget. Bryr vi oss mer om svenska stukade fötter än kinesiska lik för att det är en grundläggande mänsklig egenskap, eller för att vi har lärt oss att göra det?

Jag hävdade då och hävdar fortfarande att det är det senare. Säg att tiotusen dör i en kinesisk tyfon. Visst får vi läsa om det, visst ser vi bilder, men utrymmet det ges är minimalt jämfört med om det hade hänt i Grekland, för att inte tala om Tyskland, eller Danmark, eller Göteborg. Om den svenska pressen däremot tog den här tyfonen på allvar, skickade dit korrespondenter, intervjuade överlevande, fotograferade skiten ur förstörda hamnar, raserade hus och svältande föräldralösa, filmade föräldrar som desperat letade efter sina försvunna barn, skrev upprörda debattartiklar om hur den kinesiska regeringen svek sitt folk i nödens stund... då skulle vi bry oss.

Vi lever i en tid där man på gott och ont tar sina tankar från massmedia. Det som diskuteras på fikapauser är det som står på löpsedlarna. Det är inte tvärtom. Det är en otäck tanke att vi så lätt låter oss manipuleras, men det betyder också att vi kan förändras till det bättre.

Vad är felet med det falska?

Jag läste nyss ut en av mina julklappsböcker, nämligen Äkta vara av Mats-Eric Nilsson som ni kanske känner till som författare till Den hemlige kocken, där han släppte lös sitt verbala artilleri mot matfusk, smakförstärkare, emulgeringsmedel, förtjockningsämnen och i princip allt vars namn börjar med E och slutar med en siffra.

Att tillsatser är något dåligt har vi ju lärt oss av Spendrupsreklamen, och att "naturligt" är bra medan "onaturligt" är dåligt är också en allmänt vedertagen sanning. Hur man kan lyckas tillverka något "onaturligt" utan att ha tillgång till ett annat universum än vårt eget har jag inte klart för mig, men nu ska vi inte vara petnoga.

En stor del av Äkta vara består av en genomgång av diverse matprodukter och tips om vilka tillsatser som finns, hur man hittar tillsatsfria varianter, och så vidare. Jag läste med hyggligt intresse men väntade hela tiden spänt på när han skulle komma till poängen. Visst, jag har fattat att matproducenter stoppar E237 och fenylalanin i det jag sen stoppar i mig, men det visste jag redan innan. Det jag skulle vilja veta är vad det är som är så dåligt med det.

Missförstå mig inte. I de fall livsmedelsproducenterna ljuger (som när Dafgårds hävdade att de använde ett åttio år gammalt recept som innehöll ingredienser som inte var uppfunna för åttio år sen) ska de naturligtvis klämmas åt. Jag är inte heller förtjust i vaga, juridiskt odefinierade termer som ger den obeläste helt felaktiga uppfattningar om vad som finns i burken han köper. Men så länge alla tillsatser och ämnen och aromer står i innehållsdeklarationen och korten ligger på bordet, vad är egentligen problemet?

Det var det jag satt och väntade på. De här tillsatserna, gör de oss feta? Ger de oss cancer? Tillverkas de av misshandlade småbarns tårar? Denna information lyste med sin frånvaro, medan författaren brukade samma strategi som producenterna han kritiserade genom att kalla tillsatser för "ifrågasatta" och liknande mjuka ord. Ifrågasatta av vem, och varför? Det berättar han inte. Ifrågasatt av honom själv, förmodligen.

Mot slutet av boken nämndes i förbifarten faktiskt några negativa effekter av de här medlem. En antioxidant sades, utan närmare förklaring, ha kopplats till cancertumörer i försöksdjur, och transfetters välkända hälsoeffekter dök också upp. Det är vad jag hade velat se mer av, inte bara en uppräkning på vilka produkter som använder sig av E487 utan ett svar på frågan vad det är som är så illa med E487.

Här har vi problemet med matdebatten, med sina ekologiska produkter och sina rättvisemärkningar och sina naturliga ingredienser och sina originalrecept. Det så kallat "naturliga" betraktas reflexmässigt som bra trots att mänsklighetens historia varit en enda lång strävan att komma så långt bort från naturen som möjligt. Ingen tycker sig behöva förklara varför ett recept är bra bara för att det är gammalt eller ett ämne är ondskefullt bara för att det tillverkats i ett laboratorium.

Laboratorier har gjort oerhört mycket gott för mänskligheten. Det är dags att visa dem lite respekt.

Tröttnar högern aldrig på att ha fel?

Social konservatism har väl funnits sen mänskligheten var gammal nog att ha något att vara konservativ om och det ser inte ut som om det kommer att dö ut inom kort. Varje generation producerar människor som motsätter sig framsteg inom de sociala frågor som råkar vara aktuella. Varenda gång förlorar de och nästa generations socialt konservativa håller med om att de hade fel.

De ytterst få svenskar som i dag är mot allmän rösträtt befinner sig långt från mainstream, men för mindre än hundra år sen var det en brännande aktuell politisk fråga. Den motarbetades av de socialt konservativa, som förlorade. Då kvinnor på den tiden inte räknades in under "allmänheten" blev kvinnlig rösträtt nästa fråga. Den motarbetades av de socialt konservativa, som förlorade. Det finns inte en kristdemokrat som säger att det var något annat än toppen. Det finns långa rader av exempel på sådana frågor. Slaveri. Äktenskap mellan personer av olika raser. Sex utanför äktenskapet.

Ändå drar de socialt konservativa aldrig den uppenbara slutsatsen, nämligen att de framsteg de så hårt motarbetar är nästa generations självklarheter. De lyckas övertyga sig själva om att efter tusentals år av utveckling har mänskligheten slutligen nått den punkt där de sociala framstegen ska stanna av. Perfektion är uppnådd. Ingenting ska ändras. Nu är det stopp.

Därför har dagens socialt konservativa inga problem med att motarbeta gayrättigheter, som väl är vår stora sociala fråga. Äktenskap, adoption, inseminering, allt vill de sätta stopp för. De förlorar, som tur är, och om trettio år kommer folk att undra hur i helsike någon från i-världen kunde ha problem med att två karlar med lagens välsignelse hånglade upp varandra. Jag undrar det ärligt talat redan nu.

Man tycker att de borde tröttna. Man tycker att de borde ta en titt på historien och inse att de spelar i det förlorande laget. Jag är inte den som tycker att man ska sluta hävda det man tror på bara för att man är i numerärt underläge, men man ska kanske fundera på vad man egentligen tycker när man inte ens själv håller med sina historiska motsvarigheter.

Vilken är då morgondagens stora sociala fråga? Vad är det för orättvisa som pågår just nu, i den rika världen, och som mina barnbarn kommer att finna obegripligt barbarisk? Jag tar en titt i kristallkulan och gissar på djurens rättigheter. Gayaktivisterna föreföll för inte så länge sen lika revolutionära som dagens mer rabiata djurrättsförespråkare. Jag tror inte att ideologisk vegetarianism inom överskådlig framtid kommer att bli allmänt utbrett, men ge det femtio eller hundra år så äter vi bara kött från frispringande lyckliga friska djur och dagens köttproducerande koncentrationsläger används som exempel på hur efterblivna vi var i början på 2000-talet.

Så lyssna på mig: när gaykampen är vunnen och djurrättsaktivismen hamnar i fokus, ställ er på rätt sida redan från början. Det blir mindre pinsamt när barnbarnen kommer upp i femtonårsåldern.

Glad storätarhelg

Det finns många anledningar att tycka om julen (och, antar jag, att ogilla den; flera av anledningarna är säkert samma). Vi har släkten, klapparna, glöggen, pyntet, Kalle Anka och barnens tindrande ögon. Allt detta är förstås mer eller mindre trevligt, men för en sensualist som jag är det maten som är huvudattraktionen.

I förberedelse för årets största ätardag, det enstaka tillfälle som för hedonisten är att jämställa med världsmästerskapen för en hårt kämpande idrottsman, har jag därför sett till att ett bra tag äta ytterst lite och är nu i finaste form för en ordentlig julmiddag, och om det dessutom hindrar mina två tjocka bröder från att anklaga mig för att vara tjock så är det en trevlig bieffekt.

Nu vill jag önska alla mina läsare en riktigt glad storätarhelg. Låt er väl smaka av vad det nu är depraverade typer som ni tycker är det viktigaste på ett komplett julbord.

Historiens skräphög

Thomas kommentar till Socialism under cover pratade om något annat jag har tänkt på: hur det egna systemets excesser betraktas som oföränderliga tillstånd - ofta till och med rimliga - medan det förflutnas vidlyftigare påhitt ses som de bisarra överdrifter de är.

Visst, det vore väl lite synd om ingen ensam kunde äga en hundrasextiometersbåt med helikopterplattor, ubåt och golfbana, och för den som i dag äger båten verkar det säkert grymt orättvist och känns som något av ett personligt påhopp.

Jag är övertygad om att det på 1700-talet verkade fullständigt barockt att adeln inte skulle kunna festa med champagnefontäner medan gatungarna svälte utanför palatsmurarna. Det tycktes på 1800-talet omöjligt att driva en bomullsplantage utan en signifikant mängd välpiskade negrer. Och varför skulle egentligen inte en medeltida kung festa dagligen på det som bönderna tvingade upp ur den magra jorden? Visst är det synd om de små krabaterna, men titta på allt vi har skapat: slott och nationer och riddare och arméer! Inte kan vi dela med oss av allt det, samhället skulle ju kollapsa.

Det gjorde det också, men högst tillfälligt. Varenda gång reste sig ett nytt samhälle som en överanvänd pteramorf metafor. Det är bara det vi har runt omkring oss som verkar normalt och acceptabelt och oförgängligt; allt det som ligger på historiens skräphög var bara något flyktigt som med rätta försvann i blod och rök.

En dag kommer ensamt ägda hundrasextiometersbåtar också att ligga där. För våra ättlingar kommer det att vara det normala och de kommer att undra hur vi kunde betrakta det som blott ännu ett inslag i vår värld. Det enda jag är osäker på är vilka excesser som våra ättlingars ättlingar kommer att tänka så om.

Ingen vill växa upp

Jag är trettiotvå år. Jag är singel, bor i en tvåa och har inga barn. Jag jobbar natt, primärt för att det låter mig upprätthålla en hygglig livsstil utan att jobba särskilt mycket. Jag spelar nördspel på min fritid. För femton år sedan kändes det helt bisarrt att de fyra meningarna skulle kunna följa varandra. När min far var i min ålder hade han fru, tre barn, heltidsjobb, radhus i en förort, bil och amorteringar, och det var bara fruns hundskräck som hindrade honom från att ha en schäfer. Jag har inte ens körkort, och tanken på att ha barn är lika främmande nu som när jag var tolv. Om något är den mer främmande nu, för nu har jag något slags aning om vad det innebär.

Och allt det här är inte ens konstigt, för det är inte bara jag, och jag är inte den förste som lägger märke till det. En hel generation vägrar växa upp. Vi ska bli idoler, artister och filmstjärnor, inte ha stabila jobb och uppfostra vettiga familjer. Gör vi i alla fall det senare så är vi besvikna och frågar oss hela tiden om vi inte skulle bli något större. Större än att vara en bra förälder? Det är fan få förunnat det.

Varför är det så här? Jag anser att det är våra föräldrars fel, för det är en annan sak min generation gillar: att skylla på våra föräldrar. Men om vi ska söka en faktor i stället för tusen sinom tusen, så skyller jag i stället på Elvis Presley. Ja, den Elvis. Silverkostym, gitarr, Blue Suede Shoes, Priscilla, dödsorsak överdos ostburgare. Kanske inte Elvis som person - någon annan hade dykt upp och gjort vad han gjorde om han inte hade gjort det först - utan fenomenet Elvis, och tidsandan som födde det.

Min generations föräldrar, som växte upp på 50- och 60-talen, var den första generation som hade en ungdom värd att tala om. Innan dess fanns inte tonåringar som grupp. Man gick direkt från att vara barn till att vara vuxen. Sedan hände något, och jag har valt Elvis som symbol för det.

Så varför är det inte min generations föräldrar som är ett gäng deadbeatslackers? För att förändring tar tid. De hade fortfarande tillräckligt med råg i ryggen, jord under naglarna och salt i skalpen för att klippa sig och skaffa sig ett jobb. Men en sak ville de inte göra, och det var att bli gamla. Där gick gränsen. Och därför fick deras barn inte lov att växa upp, för har man vuxna barn så är man gammal.

Jag menar, jag älskar min mor, men söte vite Kristus vad hon kan dalta med mig. Hur man än definierar "vuxen" så var det ett stycke över ett decennium sen jag kunde börja kalla mig det utan att skämmas, men det skulle man inte kunna tro. Jag har svårt att tänka mig att min farmor betedde sig så kring 1980.

Det som gör det här fenomenet så starkt och genomträngande är dock den sedvanliga drivkraften: pengar. Tonåringar/ungdomar/slackers gillar lyxvaror. De köper dyra kläder och smycken, de går ut och dansar och super hejdlöst, de åker på skidresor och super ännu hårdare. De har inte barn och familjer och hus och pensionsfonder att lägga alla sina pengar på. Detta passar naturligtvis tillverkarna av kläder, smycken och sprit väldigt väl, så de gör sitt bästa för att hålla igång den ungdomskult som jag inte minns början på. Det är coolt att vara ung, det är bra att vara ung, man måste vara snygg och häftig och framför allt ung. En rynka är en katastrof, gamlingar ska förvaras någonstans där man slipper se dem, och jag kommer aldrig att bli gammal utan vara ung i evighet, till och med när jag är femtiotvå och skallig och hänger på nattklubbar med nittonåringar som skrattar åt mig bakom min rygg.

Därför är frågan om vi någonsin kommer att bli av med eländet, eller om vi är dömda till en värld full av övervintrade snorungar och sönderopererade bimbos i evighet, amen. För kultmaskinen är kraftfull. Vi går på det allihop. Jag sitter här och tror att det häftigaste som finns är att vara ung, trots att jag precis har skrivit några hundra ord om hur jävligt det är att folk tror det. Men det är lugnt, för det är ungdomligt att vara ologisk.

Nyfikenhet gav mig cancer

Jag läste om förvaring av radioaktivt avfall och insåg att det fanns en hel aspekt av det som jag inte hade tänkt på alls. Jag hade alltid trott att huvudproblemet var att hitta eller bygga en tillräckligt stabil struktur, en som inte tänkte smulas sönder och rasa samman bara för att det går några årtusenden av stormar och krig.

Lika viktigt, kanske viktigare, är att var vi än lägger avfallet så kommer det att dyka upp folk (eller i alla fall något som liknar folk lite grann) och vi måste på något sätt se till att de fattar att de ska låta det här stället vara.

Till och med de största optimisterna räknar med att avfallet måste hållas isolerat i femhundra år, och det är förmodligen extremt mycket i underkant. Andra beräkningar slutar på sex siffror. Vi kan inte räkna med att våra ättlingar minns vad det är som finns där eller förstår våra varningar. Vi minns inte allt som våra förfäder på 1500-talet visste och vi begriper inte allt de sa och skrev. Hur viktigt det än är så kommer det att glömmas och försvinna, särskilt om kärnkraften blir omodern (heja kall fusion!).

Ärligt talat tror jag det är en hopplös uppgift. Tänk på saken. Ett gäng nutida Indiana Jones-wannabes stöter på en byggnad från en avancerad civilisation. De lyckas dechiffrera skrifterna som pryder den och kommer fram till att det är varningar. Man ska hålla sig så långt borta som möjligt och glömma att man någonsin kom dit. Kommer de grabbarna att titta på varandra, rycka på axlarna, och gå någon annanstans?

I helvete heller. De kommer att tycka att det är hur spännande som helst och gå rakt in. Sådan är människan. Om vi hittar en knapp med texten "rör inte denna någonsin under några som helst omständigheter, det här är inget religiöst eller vidskepligt, knapphelvetet är farligt som fan, seriöst, backa undan och tänk på något annat" så blir den knappen intryckt inom två korta tidsenheter. Om de här varelserna som en dag stöter på våra förråd för radioaktivt avfall har ens lite grann människa i sig så kommer de att dö i strålsjuka och vi kan bara hoppas på att de räknar ut vad det är som har hänt.

Det är ett märkligt drag hos oss, men jag kan verkligen inte tänka mig att vi som folk skulle lita tillräckligt mycket på en varningsskylt för att avstå från att stilla vår nyfikenhet. Vi måste veta, även om vi inte kan göra något med kunskapen efteråt. Det är därför vi hårlösa apor har gjort fantastiska saker som andra djur inte ens drömmer om, men det är också en svår egenskap att brottas med från andra sidan.

Socialism under cover

Om man skulle fråga Oprah Winfrey vad hon föredrar av kapitalism och socialism så skulle hon inte svara för ingen som kan tänka sig att ställa en sån fråga kan komma tillräckligt nära henne för att ställa den, men om man på något sätt lyckades skulle hon leverera en blank blick och sen svara kapitalism. Jag tror inte någon av mina läsare betvivlar detta.

Jag tittade på Oprah i dag, ett program där hon pratade om välgörenhet (ett av hennes favoritämnen) och tog upp Good News Garage, en välgörenhetsbilverkstad, något som Oprah fann himlalikt fantastiskt. De reparerar skänkta bilar, bedömer vilka ansökande som bäst behöver vilken bil, och tar en summa pengar betalt, anpassad efter personens betalförmåga.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Var har jag hört det förut? Visst ja, i amerikanska konstitutionen. Eller?

Jag finner det både märkligt och underhållande att medan orden socialism, kommunism och marxism avskys och hatas så hålles deras ideal för goda och snövita även (och kanske främst) av deras största belackare, med möjligt undantag för Ayn Rand och hennes galnare anhängare.

Tänk på saken. Hur många fiktiva verk kan du nämna där skurken driver sitt ränkspel av socialistiskt ideologiska skäl? Visst, James Bond slogs mot onda rödingar när det var inne, men har deras politik någonsin med deras planer att göra? Nej, det är bara atombomber, avkodningsmaskiner och generell maktkamp, inte resursdelning och ekonomisk jämställdhet, och inte enbart för att de sakerna är svåra att göra intressanta i en actionfilm, utan för att det är näst intill omöjligt att framställa dem som onda.

Om det någonsin dyker upp en vänsterskurk i denna mening så är det för att skruva på publikens förväntningar och visa dem en skurk med konflikt, en karaktär vi kan förstå oss på fast han är den onde i berättelsen.

Däremot är många fiktiva antagonister djupt hängivna kapitalismens grundteser. De vill verkligen ha en fri marknad, där de får tillskansa sig välstånd och makt med de medel de kan lägga vantarna på. Till exempel atombomber och avkodningsmaskiner.

Hur kan detta komma sig, om man nu - som västvärlden gör - sätter kapitalismen på piedestal och betraktar dess motsats som djävulens utsöndringar? Jo, vi tycker alla att socialismens idé är god. Det sitter djupt i oss. När vi hör talas om människor som delar med sig och hjälper främlingar tycker vi att de är änglar. Det är bara när änglarnas beteende institutionaliseras och genomförs på samhällelig nivå som folk drar öronen åt sig och börjar hojta undergångsprofetior.

Man kan fråga sig varför. En bit av poängen med socialism är att sådant som Good News Garage genomförs organiserat av samhället utan att man hoppas på att en mustaschprydd amerikan råkar känna för att fylla hålet som staten vägrar ta hand om. Men just att det är ett privat initiativ är tydligen mer värt än initiativets resultat, eller så opponerar man sig bara reflexmässigt mot socialismens utanverk medan man hyllar dess innanmäte.

Gråa lögner

I det som vitsigt kallas för Climategate spreds några klimatforskares e-post runt hela världen. De påstods bevisa fusk, lögner och konspiration mellan forskarna i avsikt att få klimatproblemet att verka mycket värre än det verkligen är. Nu verkar det inte riktigt vara så det ligger till, men låt oss ignorera det ett ögonblick och låtsas som om de här forskarna verkligen hade signifikant överdrivit problemet. Ljugit för att få folk att ta miljöproblemen på allvar. Är inte det något som en inbiten konsekventialist som jag borde finna helt okej och godis?

Jo, det kan man tycka, och i det underbara landet Etikien skulle jag tycka det också. I verkligheten dyker det alltid upp komplikationer, som att sånt här ofta, förr eller senare, kommer ut. Som vi nu själva ser.

Tänk dig att klimatproblemets allvar ligger på en skala mellan noll och tio. Låt oss vidare säga att det i verkligheten ligger på sju, medan forskarna, för att se till att människor tog det på allvar, hade ljugit och hävdat att det låg på nio. Och en halv. Det är ju en lögn i hyggligt ädelt syfte, men vad händer när den avslöjas?

Genomsnittsmänniskan kommer inte att säga "Det var inte nio, det var bara sju, men det är också allvarligt, så vi måste ändå tänka på miljön". Icke. Han kommer att säga "Det var bara lögn alltihop, det visste man ju, det är ingen fara med miljön", flytta sin uppfattning om situationens allvar till noll och förmodligen bli immun mot tal om miljökriser i tjugo år framåt. Mina pengar ligger på att han kommer att göra precis det även i verkligheten, även om det visar sig att det inte fanns några lögner eller knep i de här stulna meddelandena. Det är alltid lättare att övertyga folk om sådant som de av lättja eller snålhet vill tro.

Och det är därför som även konsekventialister gillar sanningen. Om man kan vara säker på att lögnen aldrig avslöjas, visst, ljug på om det är bättre än att tala sanning. Annars är det fan ärligheten som varar längst. Vem kunde tro det?

I dag gav jag upp

Jag är den förste att erkänna att den här bloggen inte har ett vidare bra namn. Den biten blev nerprioriterad under skapelseprocessen till förmån för viktigare saker, som att få igång eländet utan dröjsmål. Därför har titeln sällan koppling till vad jag faktiskt skriver om, men i dag tänkte jag i alla fall låtsa en sådan koppling.

I dag gav jag nämligen upp. Angående vad, undrar varenda trogen läsare. Diverse dramatiska möjligheter flyter säkert redan runt i era kokande kranier. Tyvärr är sanningen bra mycket mer prosaisk och mindre omvälvande än det ni själva kan komma på. Det är nämligen så att jag, efter en lång och lysande karriär av att vägra, nu skriver detta på ett tangentbord med Windows-tangenter.

Jag hatade dem när de kom. Jag har hatat dem oavbrutet sen dess, liksom jag hatar allting annat som är i vägen utan att fylla en funktion som uppväger besväret, och eftersom Windows-tangenter helt saknar funktion kvalar de med bravur in i den gruppen.

Jag hatade dem så intensivt att jag samlade på mig Windows-tangentlösa tangentbord så att jag skulle ha för årtionden framöver, och bara byta ut varje utslitet tangentbord mot ett sparat. De har inte tagit slut - tvärtom - men de är allihop PS/2. Min nya dator, panikinköpt då min gamla la sig ner och dog, har inga PS/2-kontakter. Den käcka PS/2-USB-adapter jag köpte vägrade göra sitt jobb. Till slut fanns det bara en sak att göra, så i dag knallade jag iväg till en lördagsöppen datorbutik och här sitter jag nu och knattrar. En epok har gått i graven, men jag höll ut jävligt länge.

Nå, jag har i alla fall fortfarande aldrig betalat för en mobiltelefon (arv eller gåvor, varenda en jag ägt) så alla mina ideal ligger inte och kallnar i grunda gravar. Alltid något att vara stolt över.

Nej, det här är inte det djupaste inlägget nånsin. De kan inte vara stjärnor allihop.

Danskar som hatar kvinnor

Den första filmen av Lars von Trier jag såg var Dogville. Jag tillbringade hela filmen med att tänka "okej, det här var bra, jag tänker se den här filmen till slut och sen aldrig nånsin tänka på den igen", men sen kom slutscenen som en hammare mellan ögonen. Den flyttade ensam upp filmen som "otäck historia, briljant genomförd" till "fantastisk".

När jag läste om filmen uppfattade jag att von Trier hade anklagats för misogyni, vilket jag inte alls förstod efter att bara ha sett Dogville. Sen såg jag Manderlay. Sen såg jag Breaking the Waves. Och jag började se ett mönster.

I varenda en av de här filmerna så knallas den kvinnliga huvudpersonen riktigt ordentligt. Misshandel, våldtäkt, förslavning, förnedring, självutplåning och död. Det verkar som om von Trier har vad man språkvidrigt skulle kunna kalla för issues.

För att jag skulle betrakta en film som misogyn krävs det dock inte bara att en kvinna råkar illa ut, för det måste ju kunna hända i en berättad historia, utan att filmen framställer kvinnor på ett negativt sätt. Korkade, onda, irrationella, vad som helst.

I går såg jag Antichrist.

Oj.

Till att börja med var det helt enkelt ingen bra film, där den berättarkonst som i tidigare filmer tjänat von Trier så väl nästan havererade. För att parafrasera en vis man så är det okej att i en historia ha med det omöjliga men inte det osannolika. Skurken kan placera en antimateriabomb i ett kassaskåp, men hjälten kan inte gissa koden på första försöket. På samma sätt är det inte okej att en karaktär plötsligt får för sig att slå sig igenom ett trägolv och av en slump hitta det han letar efter precis där han valde att utan anledning göra hålet.

Om vi lämnar filmens kvalité därhän så är det den där jag tycker att von Trier till slut visar sina kort. Det fanns en del misogyni i Manderlay - lite "alla kvinnor vill bli våldtagna" - men det är ingenting mot den symbol för kvinnosläktet som han visar upp i Antichrist. Jag tror aldrig jag har sett en mindre rationell karaktär i en film. Ovettig, vild, våldsam, dum som ett spån, labilare än isländska kronkursen och besatt av sex. Hennes handlingar och känslomässiga kast är oförklarliga och gör filmen till en soppa.

Normalt är jag inte den som anser att en fiktiv karaktär symboliserar alla människor som delar någon egenskap med karaktären - man kan ha en ond kines i en bok utan att det betyder att man tycker att alla kineser är onda - men med tanke på von Triers tidigare historia får jag göra ett undantag här. Killen har problem med kvinnor.

De positiva recensioner som den här filmen har fått måste vara mer eller mindre reflexartade. von Trier betraktas som en fantastisk filmskapare, punkt, och därmed är den här filmen också bra, särskilt som han har med en massa kontroversiella inslag, de flesta våldsamma och smärtsamma. Ja, allt ni eventuellt har hört om våldsscenerna är sant. Det är nåt av det jävligaste jag har sett, och det blir inte bättre av att det är så obegripligt. När Jake the Muss misshandlar sin fru i Once Were Warriors stämmer det i alla fall med hans karaktär. Här hänger det bara i luften.

Viljestyrka finns inte

Jag har en arbetskamrat. Jag har faktiskt en hel hög, men det är bara en som är relevant just nu. Han gick ner en hel del i vikt, och sen gick han upp alltihop igen och mer därtill. När vi pratade om det sa han att han hade lärt sig precis vad som krävdes för att han skulle hålla vikten nere, och det var helt enkelt inte värt det. Då hade han hellre vikten och levde som han ville. Det var något av det vettigaste jag hade hört på länge. Önskar att fler människor vore så ärliga mot sig själva och andra.

Jag har en bror. Jag har faktiskt två, men det är bara en som är relevant just nu. Han hörde ovan nämnda historia och sa att det bara var en ursäkt. En ursäkt för vad, undrade jag. Jo, en ursäkt för att han inte hade viljestyrka nog.

Det uttalandet gnagde mig en hel del, och jag tror att jag till slut lyckats formulera varför. Det är för att det är helt och hållet, hundraprocentigt fel. Hundraåttio grader från sanningen. Kanske inte det mest felaktiga jag någonsin hört, men det är i så fall bara för att mänskligheten är så otroligt skicklig på att ha fel. I vilket rimligt universum som helst hade det utan vidare kvalat in på topp fem över felaktigheter, men vi lever i ett absurt universum och jag får därför nöja mig med att säga att det var helfel.

Detta att det inte är värt det är just sanningen. Vi tar alla beslut baserade på förväntningar, erfarenhet, känslor, logik och avvägningar. Om man, för att fortsätta med viktexemplet, går ner eller upp signifikant i vikt - utan att vara sjuk eller ha något annat rimligt förfall - så är det för att man har tagit beslut som gör att det händer.

Viljestyrka, däremot, är ursäkten. Det är det folk använder för att förklara bort att de gör sånt de inte borde, eller inte gör sånt de borde. Feta människor tittar på människor som är smala för att de inte vräker i sig godis, och de tänker "Tänk om jag hade sån viljestyrka, då skulle jag också kunna vara smal", och så vräker de i sig lite godis till. Min arbetskamrat är en av de få som är helt ärliga och säger som det är - det är inte värt det. Om man lever i en obehaglig men frånkomlig situation har man, oftast omedvetet, tagit precis samma beslut, men de flesta gömmer det bakom tusentals olika ursäkter, varav konceptet viljestyrka är en.

Viljestyrka är inte bara en ursäkt, utan en myt också. Om man inte är mentalsjuk eller förståndshandikappad eller ett litet barn, så finns inte viljestyrka. Det enda som finns är att man bestämmer sig för att göra något, och så gör man det. Framgångsprocenten är hundra. Man kan inte misslyckas.

Givetvis har vi alla gjort saker vi ångrat. Saker vi inte borde. Saker vi efteråt knappt kunde tro att vi gjorde. Det har jag i alla fall. Men varenda jävla gång var det jag som tog det beslutet, hur dumt det än verkade i efterhand. Det har aldrig hänt att min mytiska viljestyrka plötsligt spruckit och fått mig att trycka i mig chips. Om detta händer någon annan så rekommenderar jag vård, för okontrollerbar chipskonsumtion bara måste vara ett symptom på någonting. Det kanske rentav finns en avhandling där någonstans.

Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att göra rätt, att göra sådant som andra hävdar kräver viljestyrka. Det är hur drygt som helst att sluta supa eller sluta knarka eller sluta proppa i sig onyttig mat eller börja träna regelbundet, men det är inte svårt. Det är bara att göra det. Det är jobbigt och jävligt och plågsamt, men det är bara att göra det. Man kan välja.

Det vill säga, man kan välja i den utsträckning som fri vilja finns. Och fri vilja finns inte. Men det här inlägget är långt nog, så det ämnet får vänta till en annan dag.

Onödiga uppfinningar

En gång i tiden ägde jag ingen DVD-spelare, eftersom jag inte såg poängen i att köpa en maskin som lät mig göra samma sak som en maskin jag redan ägde, med den lilla nackdelen att jag även skulle bli tvungen att byta ut mitt filmbibliotek. När det visade sig att någon maltpanna bestämt att säsong tre och fyra av Futurama inte skulle släppas på VHS skaffade jag mig i sann fanboy-anda en DVD-spelare och undrade om mina negativa åsikter om denna teknologi nu skulle upplösas som socker i vatten.

Det hände inte. Jag undrar fortfarande vad konsumenten får ut av DVD. Givetvis ser jag poängen för filmfabrikörerna som får sälja samma sak en gång till och får DVD-spelartillverkarna som får sälja en helt ny maskin. Nu när DVD blivit standarden förstår jag till och med varför man köper det (det gjorde jag ju själv) men varför var det någon som började köpa eländet till att börja med?

Det är inte som om jag är generell motståndare till ny teknik. Jag ser fördelar med CD-skivor framför kassettband. Jag ser så stora fördelar med musikfiler framför CD-skivor att jag knappt ägde någon musik under min pre-WinAmp-period.

Men vad får vi av DVD? Möjligheten att se film. Imponerande. Det har aldrig gått förr. En helt ny revolutionerande teknologi som sparkar alla andra mänskliga framsteg i bakdelen och lämnar dem ruttnande i en trälåda. DVD-förespråkarna har naturligtvis flera svar på den här frågan. Det är bara det att alla svaren är strunt.

Bättre bild och ljud - Typexemplet på ett konstruerat behov. Även om jag förmodligen kommer att få påståenden om motsatsen bland kommentarerna så var det ingen som på åttiotalet satt och längtade efter bättre upplösning.

Extramaterial och annat skoj - Visst, man kan inte leka runt på ett videoband på samma sätt som på en DVD. Det var ingen som saknade det heller innan det fanns, och nu finns det med på varenda skiva bara för att det ska, vare sig det är bra eller värdefritt.

Man slipper spola tillbaka - Jag vet inte hur din video fungerade, men på min tryckte man på en knapp och lät det vara, så skötte det sig självt. Trist om du behövde snurra tillbaka hjulen manuellt, men det var faktiskt rätt ovanligt.

Nackdelarna då? Varningar och trams som man inte kan snabbspola förbi. Menyer som borde vara klick-klick-klick blixtsnabbt men i stället saktar ner startsträckan med fåniga animationer som ibland visar saker man helst hade velat se när man såg filmeländet, inte innan. När en DVD blir kass stannar filmen och blir tyst, och om den alls startar igen vet man inte hur mycket man missat; när ett videoband blir kasst blir det dålig kvalité, men det går att se filmen tills bandet fysiskt går sönder.

Det som får mig att misstänka att det faktiskt inte finns något vett bakom allt det här, något som jag bara inte förstått, det är fantasterna. Ni vet, de med projektor och elefantastiska högtalare med en bas som får levern att kura ihop sig och ta skydd bakom bukspottskörteln. Jag vet inte om de är teknomaner eller wannabe-cineaster som missat poängen, men det enda man hör från dem är vilken fantastisk bild och otroligt ljud de hade när de såg Jiddra Inte Med Zohan. Aldrig vad de tyckte om filmen, vilket jag blygsamt finner något viktigare.

Tydligen blir det bara värre. Blu-Ray. HD-DVD. Förmodligen något jag ännu är lyckligt ovetande om. Kan vi inte bara sluta gå på det, så att jag slipper byta ut min filmsamling igen? Det är väl inte mycket att begära?

Städning är tydligen krångligare än man tror

Jag trodde att pigdebatten var ganska död, men tydligen lever den. Själv var jag emot alla förslag på subventionering av städning ("hushållsnära tjänster" som termen lyder) utom det sista, det som faktiskt gick igenom. Orsaken var enkel: alla de tidigare handlade om så små skillnader i kostnad att den enda praktiska effekten hade varit att lata Djursholmstanter hade fått sin städning något billigare.

Det avdrag/subventionering/vad ni än vill kalla det vi slutligen fick blev däremot så stort att det faktiskt är möjligt för vanligt folk att använda sig av, vilket i sin tur mer eller mindre raderat ut den svarta städsektorn, en tidigare enorm industri. Det är givetvis toppen, och om avdraget försvann skulle den återkomma, vilket vore illa. Så ja, jag är på den blåa sidan av pigdebatten.

Jag har inte själv någon städtjänst trots att det vore orimligt gött och jag har råd, men det är av rent emotionella skäl. Jag är trettiotvå, frisk och stark, jobbar 72% och bor på 52 kvadrat. Om jag anlitade en städerska skulle jag inte kunna se mig i spegeln. Jag låter dock inte den emotionella reaktionen påverka min rationella inställning i frågan. Det är ingen skillnad på städtjänster och vad-som-helst-annars; det är bara en kvardröjande känsla av att det är fult och lågt att städa som gör just denna debatt så seglivad.

Det jag däremot skulle vilja se - men det kommer aldrig att hända - är behovsprövning. Såna som jag borde fan inte få avdrag för städningen. Vi har alla möjligheter att sköta det själva och vi har pengarna till att betala fullt pris. Ensamstående heltidsarbetande mammor, däremot... ge dem gratis städning. Jag och Djursholmstanterna klarar oss ändå.

Problemet är ju att även det skulle leda till en ny blomning för den svarta städmarknaden. Eftersom människor är dumspån. Tror jag har nämnt det tidigare. Ser ni? De grundläggande sanningarna återkommer i varje aspekt av världen. En vacker dag ska jag formulera min totala och allomfattande världsåskådning och historieskrivning, och "människor är skit" kommer att vara själva grunden.

Varför inget funkar

Som jag i begynnelsen nämnde tror jag inte att något politiskt system inom överskådlig framtid kommer att fungera riktigt bra (med min egen definition av "bra") på grund av det jag valde att kalla för den mänskliga naturen. I korthet beter sig folk som barnungar och dumspån vilket för fram det värsta i varje system och obarmhärtigt blottar dess sprickor. Jag tänkte nu utveckla detta resonemang lite grann, men vill först påpeka att jag faktiskt tycker att vi har det rätt okej. Vi hade bara kunnat ha det mycket bättre och det gör mig förbannad att vi inte har det.

För att belysa de här problemen finner jag det användbart att studera två politiska extremfall: libertarianism å ena sidan och kommunism å den andra. Jag inser att en tvådimensionell skala egentligen är för endimensionell (paus för skratt) för att illustrera verkligheten men den duger för mina simpla syften.

Libertarianismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle premierar egoism och inte ger någon motivation att uppnå något annat än kommersiell framgång, att klyftan mellan rika och fattiga blir bred och meningsfull, att oprivilegierade människor är knallade från födseln och har ypperligt svårt att bli något annat än knallade, samt att sådant som verkligen inte får vara en klass- eller ekonomifråga - hälsa, till exempel - obönhörligen blir det. De har rätt.

Kommunismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle inte ger någon motivation att uppnå något över huvud taget, att de som har den praktiska makten ser till att skaffa sig alla slags fördelar oavsett sina offentliga åsikter, samt att systemet plågas av enorm ineffektivitet och förslösning. De har också rätt.

Det som sällan framkommer är att det inte är systemen i sig som det är fel på, utan de eländiga människorna som ska leva i dem. Om libertarianismens medborgare bara hade vett att bete sig som goda medmänniskor skulle dess problem inte existera. Spelplanen skulle vara så jämn som den rimligen kunde göras och de som helt enkelt inte kunde tävla skulle få hjälp i privat regi. Det är så libertarianismens förespråkare hävdar att det skulle fungera men jag har hittills aldrig sett några tecken på att det faktiskt skulle bli så i verkligheten.

Kommunismen har å andra sidan problem med, för att ta ett exempel ryckt ur luften, ryska storbönder som hellre sätter hönsen på taknocken så att äggen faller ner och krossas än lämnar dem till kollektivet. Människor som när den statliga tjänstemannen frågar om man behöver en ny bil eller ny dator eller mer mjölk automatiskt svarar "ja" oavsett behov, eller gör ett kasst jobb eftersom det ändå inte påverkar dem personligen. Så fort man själv inte är den drabbade, och särskilt om den drabbade är utanför ens apsfär, så försvinner all motivation och de värsta dumheter rationaliseras friskt.

Båda systemens problem är lätta att lösa men de kommer att förbli olösta väldigt, väldigt länge eftersom människor är småaktiga skitar som blåvägrar att lösa dem.

De läsare som känner mig närmare och i det förflutna hört mig sprida socialismens evangelium tror kanske nu att jag helt tappat min politiska rot, men det är faktiskt inte fallet. När jag tittar på historien ser jag faktiskt en långsam men hyggligt stabil marsch mot något slags framtida kommunism, även om jag inte accepterar den marxistiska historieskrivningen och inte kommer att göra det förrän en god stund efter att någon berättat om den våldsamma kapitalistiska revolutionen i Sverige. Särskilt på den sociala sidan tycks framstegen ostoppbara (allvar, tröttnar de socialt konservativa aldrig på att ha fel?). Ja, när jag sätter mig ner och funderar på saken tror jag faktiskt att vi kommer att komma fram.

Jag ser dock även problemen som länge kommer att hindra oss att göra det. Vårt samhälle är rätt bra, men det skulle kunna vara perfekt. Det borde vara det.

Ungdomsbrottslighet är inte så illa

De senaste dagarnas skriverier om den tolvårige våldtäktsmannen har fått mig att återigen fundera över varför vi blir mer upprörda över ungdomsbrottslighet än över vuxenbrottslighet. Inom snart sagt samtliga fält räknar vi med att barn och ungdomar ska vara otillräkneliga och inkompetenta. Vi låter dem inte köpa sprit, köra bil, rösta, gifta sig, skaffa egna barn och så vidare tills tangentbordet går sönder. Vi ser dem, individuellt och kollektivt, som ännu mindre perfekta individer än alla andra, men om de till äventyrs skulle uppvisa kriminella tendenser hostar vi allihop upp våra ryggrader och ojar oss över samhällets nära förestående undergång.

Jag vet inte hur det var för mina trogna läsare, men jag var en bra mycket mer omoralisk ond skitstövel när jag var tolv än jag är nu när jag är trettiotvå. Det är också - har grundläggande psykologikunskaper inbillat mig - en naturlig process, där barnet långsamt lär sig att det faktiskt finns andra människor i världen som också känner smärta och förlust och att man därför bör bry sig om dem och inte bara sig själv. Jag föreställer mig att processen också fortsätter förbi min egen ålder, men när jag ser på samhället i stort verkar det tveksamt.

Det som oroar mig är inte en tolvåring som beter sig som en djävul, även om den här killen är ett osedvanligt bra exempel på en tidigt mognad skit, utan när en tjugofemåring gör det, eller en trettioåring gör det. När människor som av samhället betraktas som fullvärdiga medlemmar med fullständiga rättigheter och skyldigheter ännu inte fattat vad ett samhälle är, eller inte bryr sig om det. Är det inte mycket mer upprörande att en vuxen man som borde veta bättre angriper oskyldiga kvinnor än att en unge som förhoppningsvis har sin moraliska utveckling framför sig gör samma sak?

Jag antar att den här uppfattningen kommer ur vår tids barnkult, där unga människor - ju yngre desto bättre - ses som oförstörda änglar, utan synder, utan mörka drifter, utan antydan till vuxendom. Vi vill så gärna tro att barn - de är ju så söta! - är perfekta oskyldiga små varelser, och helst ska de förbli sådana för alltid men de fördärvas obönhörligen under sin uppväxt och ju tidigare det sker desto mer tragiskt är det.

Det är givetvis inte sant. Spädbarn är väl hyggligt oskyldiga, om inte annat så i brist på chanser att göra sig skyldiga till något värre än att hålla sina föräldrar vakna om nätterna, men jag kan då verkligen inte minnas någon tid innan jag hade impulser av alla de slag, inklusive sådana som man gärna håller i skuggorna. Jag tänker inte påstå att jag inte agerade på en och annan, oftast på grund av bristande förståelse; jag begrep helt enkelt inte på magnivå att andra människor också hade känslor, eller så struntade jag i det.

Jag tror att det är så med alla barn. Vår uppgift är inte att förhindra deras fördärvelse utan att leda dem till en punkt där de vet och förstår vad som är okej och vad som inte är det. Tolvåringen kan räddas, men en kille som vid tjugofem suttit i fängelse tre gånger, han lär inte lägga av förrän han blir för gammal och för trött på det. Där har vi i alla fall ett hopp: ytterst få fortsätter med brott efter fyrtio och knappt nån efter femtio. Passar rätt bra med min poäng, eller hur?

Den obefintliga kopplingen

Jag hade några minuter över i närheten av en Metro häromdagen och det hände sig därför att jag läste denna spalt. Jag har inget särskilt att tillföra i skoluniformsdebatten, en rykande het samhällsfråga som jag inte ens visste fanns, men hickade till vid kolumnistens första argument mot skoluniform: Skoluniform är korkat för hon vill genom sina kläder kunna visa vilken musik hon tycker om.

Den efemära kopplingen mellan musik och kläder har alltid förbluffat mig. Kläder har i runda tal tre syften: se bra ut, vara bekväma, och - om man liksom jag är en dumåsna som bor i ett klimat där det behövs och där växthuseffekten alltjämt lyser med sin frånvaro - hålla bäraren varm och frisk. Jag borde kanske lägga till "uppfylla samhällets krav på blygsamhet" men en och annan National Geographic-dokumentär har övertygat mig om att de kraven ändå bara är en funktion av den lokala temperaturen.

Så varför väljer folk klädstil utifrån den musik de gillar? Fridah Jönsson är i alla fall ärlig nog att säga att det handlar om att visa upp det för andra, medan de allra flesta envist hävdar att de tycker det är tokprydligt med sönderslitet nitläder eller byxor som kräver två extra händer för att hålla ovanför anklarna under en femmeters promenad. Jag tycker att det är en ytterst märklig slump att just människor som gillar en viss musikstil också råkar dela denna besynnerliga estetiska smak, särskilt som de tydligen skaffade sig den samtidigt som de började lyssna på musiken.

Det hela bottnar, misstänker jag, i den kanske ännu bisarrare emotionella koppling som så många har till den musik de för tillfället råkar uppskatta. Musik blir genom en obegriplig process en del av identiteten och det blir därmed ett obligatorium att framföra dess excellens i så hårda termer som möjligt medan all annan musik oavkortat demoniseras som inte blott värdelös utan så värdelös att dess blotta existens är löjlig.

Själv lutar jag åt "ryck på axlarna, ha på mig vad jag vill och lyssna på vad jag känner för", vilket har lett till att jag i skrivande stund har på mig en mysig velourdress och lyssnar på musik som får mig att må bra från magen och utåt. Men att må bra kanske är överskattat.

Är det inte rätt gött med finanskris?

Jag är inte vad man skulle kalla ekonomiprofessor. Jag vet knappt vad en Giffenvara är för något och är inte ens säker på att de finns. Därför erkänner jag muntert att hela det här inlägget kan visa sig bygga på en grundläggande missuppfattning från min sida. Faktum är att jag hoppas att det är så.

Det handlar om den här finanskrisen som fyllde ett år för några månader sedan och som under sin livstid varit mer eller mindre konstant på tapeten. Dess död och obegränsade överlevnad har turats om att förutspås av den folkgrupp som utgörs av professionella förståsigpåare, men dess existens och dess fasansfulla verkningar har inte ifrågasatts.

Naturligtvis är det hemskt att bli arbetslös och än hemskare i en tid när det är svårt att få nytt jobb. Naturligtvis är otrygghet något extremt obehagligt. För dem som förlorat jobb och hem och säkerhet har finanskrisen otvivelaktigt varit ett taggigt gissel. Det jag inte förstår är den generella uppfattningen att det i allmänhet är ganska knapert för folk. Jag begriper inte hur det kan hända i ett system som vårt, och jag ifrågasätter att det alls hänt.

Om jag tar mig själv som exempel så har jag bara sett en synbar verkan av hela kriseländet och det är att jag kunnat binda mina låneräntor till en bisarrt låg nivå, så att jag nu knappt betalar något alls i boendekostnader. Jag har mitt hem, jag har mitt jobb, och jag har inga i värdepappersmarknaden investerade jättebesparingar som nu raderas ut. För såna som har det som jag - och jag vågar hävda att vi är rätt många - så har finanskrisen visat sig riktigt mysig.

Vi har alltså å ena sidan människor som förlorat jobb och hem och allt möjligt, och för dem är det riktigt illa. Å andra sidan har vi såna som jag, som har det riktigt bra. Så finns de riktigt rika vars tillgångar minskar i värde och de kanske har det magert jämfört med hur de hade det innan, men de har det ändå så fett att jag har svårt att hitta några tårar att fälla för dem, men jag har ännu inte tittat under alla soffkuddarna.

Så vilka är de här "vanligt folk" som drabbas lite grann av finanskris och lågkonjunktur? Vem har det lite fattigare än innan, och hur går det till? Antingen har man kvar sitt jobb eller så har man det inte. Plånboken blir väl inte lite lättare bara för att några helt andra människor har det tokigt knepigt?

Dessa hjärtan och kärl

Det har i många år bedrivits stegrande kampanjer för att dra in pengar till forskning kring hjärt- och kärlsjukdomar. Ett av argumenten är att dessa sjukdomar är den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Detta är sant, men det hör också till saken att vi vet väldigt, väldigt mycket om dem.

Jämför med cancer, den näst största dödsorsaken. Vi vet en hel hög saker som kan orsaka cancer, en hel hög saker som tycks motverka cancer, och en del om hur man bekämpar uppkommen cancer fram till en viss punkt, då det bara är att pumpa in knark och hoppas på att det går fort. Det vi vet är ganska vagt och osäkert; vissa röker två paket om dagen i sextio år utan att få lungcancer medan andra knappt kan titta på en cigarett utan att börja hosta upp luftstrupen. Det finns helt enkelt oceaner av kunskap som vi inte har när det gäller cancer.

Det är en ganska stor skillnad mot hjärt- och kärlsjukdomar. Vi vet vad som orsakar dem: att sitta still och äta smör i femtio år. Även människor med anlag för hjärtproblem kan förbättra sina odds astronomiskt genom att cykla till jobbet och inte hälla fett i sin mat. I stället för att preventivt bekämpa sjukdomarna vill man spendera pengar på att ta reda på hur man tar sig ur denna situation man själv försatt sig i.

Jag har naturligtvis inget principiellt emot forskning kring hjärt- och kärlsjukdomar, men jag vet var mina medicinska donationspengar går och det är inte dit, det är raka vägen till cancerforskningen. Sen springer jag ett par mil före en mager frukost och om mitt hjärta nånsin går åt helvete så ska det i alla fall inte vara mitt fel. Cancer kan vi alla få, men hjärtproblem skaffar man sig.

Pengar, sex, makt och berömmelse

Fyra saker sägs utgöra snart sagt varje människas motivation och de kan utan vidare rättfärdigande användas som fiktiva karaktärers drivkraft, för vi accepterar dem som allmänmänskliga: pengar, sex, makt och berömmelse. Jag förstår ungefär hälften av dem.

Pengar: Det är mycket angenämt att ha en ekonomisk buffert. Det är oerhört trevligt att inte behöva räkna varje utgift. Det är direkt njutbart att kunna göra ungefär vad man vill utan att drabbas av finansiell ångest. Visst, jag förstår mig på pengar, även om de för mig är ett medel snarare än ett mål. Jag skulle gärna bli rentier och tillbringa resten av livet med att surfa på mina egna besparingar. Det är inte svårt att se varför pengar är en vanlig motivator, även om det är märkligt att så få inser nackdelarna med att vara riktigt, riktigt, vidrigt, smutsigt rik.

Sex: Ingenting att klaga på här heller. Sex är så nära jag någonsin kommer en religiös upplevelse. Det finns folk som säger att sex är överskattat. Antingen är de människorna konstruerade helt annorlunda än jag eller så har de haft en väldig missflax med sina partners. Och sig själva. Och sina inre liv. Och förmodligen en massa annat också.

Makt: Nu börjar vi röra oss in på områden som jag inte förstår mig på. Jag begriper poängen med att ha kontroll över sin tillvaro, men vari består tjusningen med makt utöver denna grundläggande pragmatiska nivå? Vad är det som driver människor att kämpa sig allt högre upp i stegar och pyramider bara för att lägga fler människor under sig? Och framför allt, varför anses denna drift så allmän att den kan användas som drivkraft för allehanda fiktiva skurkar och så utbredd att varje människa som hamnar i en maktposition automatiskt anses ha tagit sig dit specifikt för att tillskansa sig just makt?

Personligen tycker jag att makt verkar rätt jobbigt. Varenda jävel klagar på vad man gör om man nu inte råkar vara nordkoreansk diktator, man måste ta en massa beslut som högst tangentiellt berör en, och dessutom brukar makten leda raka vägen till punkt fyra: berömmelse.

Berömmelse: Om jag tycker det är konstigt att eftersträva makt så tycker jag det är direkt obegripligt att eftersträva berömmelse. Detta kan tyckas märkligt från någon som öppet erkänt författardrömmar, så låt mig förklara närmare. Det är säkert trevligt med ett visst mått av berömmelse, så att man får fanbrev och då och då är det nån på gatan som säger "jag gillade din senaste bok/pjäs/film/tavla/kalabalik". Men vilken vettig människa vill någonsin ha mer än så?

Varenda slumpmiffo tror att han känner dig. Du kan inte gå ut utan att bli nerstirrad och viskad om. Du får aldrig vara ifred, aldrig anonym. Tidningar ljuger om ditt privatliv och skickar fotografer som tar bilder som blir redigerade och retuscherade för att antyda precis det de vill att de ska antyda. Människor har åsikter om ditt hår, dina kläder, dina barn och ditt hus, och belöningen för alltihop är att man får ännu mer av det, alternativt lyckas dra sig undan i skuggorna och då får man förmodligen läsa en artikel om året som hånar en för att man sjunkit ner i okändhetens träsk igen.

Ändå är detta något som unga människor tydligen betraktar som ett livsmål. Vad är det de vill uppnå genom att bli berömda? Vad hos berömmelse är det som är så attraktivt? Att kunna gå förbi krogköer i Stockholm? Visst, men å andra sidan är det alltid nån där inne som vill tjafsa med en.

Den enda förklaringen som faller mig in är att det hela bottnar i en "mamma älskade mig inte"-neuros, men i så fall verkar ungdomar av idag drabbade av detta i en sådan utsträckning att jag undrar om det över huvud taget finns några kärleksfulla mödrar där ute längre. Det måste det väl finnas, så varför söker så många substitut för dem?

Tro mot vetande

Om någon behövde fler anledningar att ogilla religion så smaka på dessa. Troende har mindre tilltro till vetenskapen, vars själva natur innebär att man inte ens behöver ha tilltro till den, och tror i större utsträckning på sådant osannolikt trams som astrologi. De tvivlar på evolutionen (jag ville tro att den amerikanska anti-evolutionismen var unik bland hyggligt civiliserade länder men visste väl hela tiden att det var naivt), vilket väl är en underavdelning till att betvivla vetenskapen men så pass beklämmande att det förtjänade att nämnas separat.

Det som däremot är mest märkligt är att så många anser tro och vetenskap vara oförenliga. Om det bara inte vore för det, samt för den envisa missuppfattningen att tro borde placeras jämlikt med eller till och med över vetenskapen, så skulle religion vara bra mycket mindre skadligt.

I själva verket finns det förstås ingenting som säger att det är omöjligt att vara troende och acceptera vetenskapen samtidigt. Vetenskapen besvarar inte frågan "varför?" då den sällan har ett meningsfullt svar och erkänner gladeligen att det är fullt möjligt att någon osynlig transcendent tingest styr varenda process vi någonsin observerat och testat. Så länge de religiösa inte envisas med att ignorera vetenskapens rön kan troendet och vetandet utan problem samexistera.

Jag har, hoppas jag, gjort det fullständigt klart att jag tycker att det vore klart bäst om att de inte behövde samexistera för att det ena inte existerade alls, men den dagen verkar ännu fjärran och till dess får vi se till att upprätthålla en så produktiv fred som möjligt. Konflikter finns det tillräckligt av.

Den svårfångade Jantelagen

Jag tillbringade det senaste dygnet på sjukhuset och det var ungefär som det brukar vara. Jag fick, medan jag låg back en natts sömn och en dags mat, höra på när medelålders män högljutt höll med varandra om väldigt dumma saker. Som brukligt är kom de in på allt som är fel med landet vars system de drar största möjliga nytta av, och helt enligt traditionen drog de i detta sammanhang upp Jantelagen, detta mytiska begrepp som hos en viss del av befolkningen symboliserar det sociala Sveriges stora brister.

Jantelagen myntades 1933 av Aksel Sandemose som hävdade att dess principer dikterade livet i den avlägset belägna danska lillby som han växte upp i. För de två lyckliga personer där ute som aldrig hört talas om den så handlar den i korthet om att man inte ska tro att man är nåt, att människor som sticker upp blir nerslagna och så vidare i oändligheten och tillbaka. Många debattörer, huvudsakligen sådana vars huvudsyssla är att gnälla på Sverige, har den som troget vapen och är tydligen omedvetna om att detta säger så mycket mer om dem än om personerna de angriper.

Det är nämligen fullt möjligt att av andra anledningar än avundsjuka vara emot att vissa människor har champagnefontäner medan andra inte äter sig mätta, och när de antyder att det måste vara ren missunnsamhet så avslöjar de sig själva antingen som ena avundsjuka småsinta drygpåsar som inte kan föreställa sig annan motivation eller som oärliga debattörer som försöker parera argument med sköldar de själva vet är ogiltiga.

Bortsett från detta är själva begreppet Jantelagen också det kanske mest överanvända relativt sin faktiska betydelse. Ja, vi har alla hört talas om den, vi har alla hört hur den ligger insnärjd i det svenska samhället och trycker ner varje hoppfull entreprenör, men har någon av oss faktiskt sett den verka? En enda gång?

Inte jag. Ett sådant koncept hade aldrig kommit i närheten av att dyka upp i min skalle om det inte vore för alla som klagar på det. Jag har aldrig sett Jantelagens verkningar, aldrig noterat att den existerar, aldrig sett minsta spår av den. Den finns bara för att dess motståndare envist hävdar att den finns. Ute i verkligheten är den legendarisk, en dimridå utlagd för att dölja girighet och egoism. Detta syfte tjänar den dock fantastiskt väl, då till och med sådana som befinner sig väldigt långt från samhällets övre skikt med glädje drar upp den och därigenom får känna sig precis lagom förnuftiga och rebelliska innan de går och trälar ännu en dag.

Låt dem inte gömma sig i skuggorna

I diverse nyhetskällor stod det häromdagen att FN:s råd för mänskliga rättigheter kritiserade Sverige över en lista synder. Slutsatsen var bland annat att det finns en uppfattning om att Sverige ligger långt framme i de här frågorna, men om man skrapar på ytan är det inte alls så. Då "långt framme" är ett relativt begrepp undrar jag hur många länder som är längre fram, men det var inte det jag tänkte prata om i dag.

Jag har inte hittat en primärkälla så jag går bara efter artiklarna jag läst om rapporten, men de är betryggande överens om att ett av problemen är att Sverige saknar lagstiftning mot rasistiska yttringar. Det trodde jag i min enfald att vi hade i och med BrB 16:8, men jag är ju inte med i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Troligen hade jag inte ens fått vara med eftersom jag inte är övertygad om att en sån lag är en bra idé.

Låt oss först titta på lagen, som den ser ut i Sverige:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

Vad är det vi försöker uppnå genom denna lag? Tror vi att människor slutar tänka "blattejävel" om vi förbjuder dem att säga "blattejävel"? Det skulle kräva ett maskineri för tankekontroll som bara förekommer i George Orwells allra hemskaste och Kim Jong-ils allra mysigaste drömmar. Om vi ens skulle vilja etablera det maskineriet är vi så långt ifrån att lyckas att det är direkt larvigt.

En annan tanke kan väl vara att känsliga öron ska besparas dylika epitet. Om det är det tänkta syftet med lagen så visar det på en naivitet som är gravt opassande för en lagstiftare. Jag vågar hävda att en enorm majoritet av de brott mot lagen som begås förblir oanmälda, obestraffade och obemärkta av alla utom offret och eventuella förbipasserande.

Jag kan egentligen bara se en praktisk effekt av denna lag, och det är att de fånar som gärna bryter mot den ges möjlighet att hävda att de utgör en stackars minoritet förtryckt av Mannen, en grupp fritänkande rebeller som sätter sig upp mot etablissemanget, helt enkelt människor som är för verkliga för samhället och därför måste hållas kort. Vi bjuder dem gratis på det förbjudnas lockelse.

Visa dem i stället att vi menar allvar med fina ord som åsiktsfrihet och tryckfrihet. Låt dem stå upp och predika sina svaga idéer utan att gömma sig bakom en fasad av förföljelse. Rasismens ansikte är inte vackert och dess tankar inte hållbara. Det är våra bästa vapen mot den, inte att gömma undan den och därmed ge den utanförskapets romantik och legitimitet.

Historiens vridningar

I dag är det tjugo coola år sedan Berlinmuren föll. Jag var aldrig i Berlin medan den stod kvar och fick inte se Europas kanske historiskt viktigaste stad (det är väl Berlin och Rom som tävlar om den platsen) förrän muren hade varit borta i goda arton år. Det som slog mig när jag till slut fick ta mig en titt var hur fullständigt staden måste ha förvandlats.

Man kan fortfarande se var muren gick, på de flesta ställen. Det finns en linje i marken, ibland av metall och ibland av kullersten. Bilar står parkerade tvärsöver linjen, på sina ställen har det byggts hus rakt över den. Träd växer i den gamla dödszonen. Det ligger ett Starbucks på en plats där man för tjugo år sen inte kunde ta ett steg utan att bli skjuten. Det måste vara symboliskt för något.

När jag var där 2007 fick jag också för första gången veta hur det faktiskt gick till när mureländet förpassades till historiens slagghög, och sen dess har jag märkt att det inte är många som har mer än en vag uppfattning om händelseförloppet (precis som jag hade). Därför tänkte jag hedra den här dagen genom att berätta historien.

Dagarna innan nionde november 1989 hade det varit stegrande protester på båda sidorna av muren. Flyktingströmmarna var också större än någonsin. Östtyska regeringen beslöt att det skulle bli tillåtet för östberlinare - förutsatt att de hade papper i ordning och så vidare - att korsa gränsen mellan Öst- och Västberlin. Detta skulle träda i kraft några dagar senare, vilket ingen dock informerade en viss Gunter Schabowski om.

Vem? Jo, en talesman för politbyrån som inte hade varit inblandad i beslutsfattandet men fick uppgiften att kungöra de nya bestämmelserna på en presskonferens den nionde november. När han fick frågan om när de skulle träda i kraft, då höftade han till med "såvitt jag vet, omedelbart". Detta fördes ut i etern som att Östtyskland hade deklarerat sina gränser öppna.

Ni kan tänka er vad som hände. Tusen sinom tusen östberlinare samlades vid de olika kontrollstationerna och krävde att bli genomsläppta. Vakterna stod där med sina automatkarbiner och undrade vad som pågick, för ingen hade sagt till dem att människor skulle få lov att knalla genom muren som de ville. Telefonlurar lyftes, desperata mäns röster ställde frågor, inga svar kom. Ingen ville ge tillstånd åt en folkmassa att korsa gränsen, men ingen tänkte heller ge order åt vakterna att börja tömma magasinen rakt in i samlingen av grannar och landsmän.

Du står där i en östtysk uniform med ett automatvapen i händerna och en stående order om att inte släppa en jävel genom muren, och nu kommer tusentals människor rakt mot dig och ingen av dina överordnade vill berätta för dig vad du ska göra. Vad gör du? På den dagen valde vakterna att inte skjuta. De öppnade portarna, släppte igenom östberlinarna, och festen var ett faktum. Släggorna plockades fram och David Hasselhoff sjöng.

Föreställ dig i stället att en av vakterna hade bestämt sig för att köra den hårda linjen, varnat de annalkande östtyskarna, och sen börjat skjuta. Om jag vet ett dugg om mänsklig psykologi hade det räckt med en, sen hade de andra trott att de hade fått order om att skjuta, och sen hade kulorna regnat, och nionde november hade inte blivit ihågkommen för att Berlinmuren föll utan för att det var dagen för den stora massakern vid Brandenburger Tor.

Muren hade fallit till slut i alla fall, men om någon bara hade berättat allt för Schabowski som han behövde veta så hade det aldrig blivit den stora spontana folkfesten under murrivarnatten. Om vakterna hade tagit ett annat beslut hade det här inte varit en dag att fira utan en dag att sörja. Ibland hänger faktiskt väldigt mycket på väldigt få människor. För tjugo år sen var det en illa informerad propagandaspridare och en liten grupp beväpnade män.

Jag undrar var den bra halvan är

Häromdagen såg jag slutligen An Inconvenient Truth, Al Gores nittiominuters föreläsning om den antropogena uppvärmningen av vår planet (och hur drygt är det att det inte finns ett bra, vanligt uttryck för "global warming"? "Växthuseffekten" förslår icke). Efter att ha sett glaciärer krypa baklänges, Grönland och Antarktis smälta ner i havet och isbjörnar drunkna medan de letar efter is gick jag utomhus och fick smaka en isig vind rakt i ansiktet, vars like icke skådats i Skåne i november sen Den Stora Förfrysningen 1866 (obs: fingerat).

Jag ifrågasätter inte vetenskapens slutsatser om kolutsläppen, växthuseffekten och temperaturhöjningen, men kan någon berätta för mig var värmen håller hus? Om nu varenda art håller på att dö ut och vi måste ändra vår livsstil från grunden och den internationella ekonomin är byggd på miljöovänlig sand och hela världen kommer att koka bort, kan det åtminstone inte vara varmt under tiden?

Detta är ett genomgående tema i min tillvaro. Jag drabbas av de dåliga sidorna av vidsträckta trender medan de goda sidorna håller sig osynliga. Ta genusfrågor, som ju blivit allt mer på tapeten de senaste decennierna. Samhällsdebatten får mig att känna mig som ett allskyldigt svin för att jag har en Y-kromosom men den här könsmaktsstrukturen som ska ge mig en gratis räkmackeglidning på det täcka könets bekostnad, den lyser med sin frånvaro. Jag är inte ute efter könsorättvisors fördelar, men om jag nu ska beskyllas för dem kan jag väl åtminstone få uppleva dem?

Jag läste (ingen länk, för jag orkar inte leta) om en dagisklass där det visade sig att pojkarna inte kunde orden för sånt som "sylt" och "ost" för när de inte hade det stack de bara fram sin grötskål eller sin macka så lade någon av flickorna på det som saknades. De kunde inte knyta skorna för de behövde bara sticka ut foten för att en flicka skulle sköta det åt dem. Om jag hade försökt med nåt sånt för över ett kvartssekel sen hade skratten förmodligen inte tystnat än. Jag hade varit nöjd med att ta mig ur det med näsan intakt.

Med andra ord bär jag hundhuvudet för en hel hög orättvisor som jag inte får dra nytta av och oroar mig över en klimatförändring som inte värmer upp min vardag ett enda dugg. Kan någon förklara det här för mig?

Sex saker jag aldrig mer vill höra om fildelning

1. "Det är en kulturrevolution." Visst, det finns säkert goda två pers där ute som har varsin hemsnickrad, allomfattande livsfilosofi som på ett eller annat sätt involverar och rättfärdigar fildelning. För alla andra är det bara en ursäkt. Ni vill ha nåt för inget, så erkänn det.

2. "Alla filmer är ändå så dåliga." Vet ni vad jag gör med dåliga filmer? Jag låter bli att se dem. I själva verket gillar ni förstås filmerna och vill bara ha nåt för inget.

3. "Ja, Will Smith får det nog knapert om jag inte betalar för Hancock." Detta är ett argument i klass med "indianerna stoppade inte invandringen, nu bor de i reservat". Will Smith må ha fått mycket pengar för Hancock och redan ha fullt tillräckligt, men han är en av tusentals. Säg som det är i stället: "Jag vill ha nåt för inget och skiter i allt annat".

4. "Jag bara testar, det jag gillar köper jag." Om du ens tänker fundera på att säga något liknande detta är det säkrast att du har en rätt imponerande DVD-samling hemma. Och ärligt talat, fanns det nånsin en chans att du skulle köpa Rambo 4?

5. "Alla gör det så det borde vara lagligt." Att ett beteende är vida utspritt har ingen som helst relevans för huruvida det borde vara lagligt eller inte. Att en lag inte kan upprätthållas innebär att den inte borde finnas, men inte att det den förbjuder är vanligt.

6. "Information borde vara gratis." Allting är information. På riktigt. Skillnaden mellan bitar på en skiva och molekyler i en tröja har ingenting med information att göra; den är bara att energiförlusten är mycket mindre när man kopierar skivan än när man kopierar tröjan. Det man betalar för när man köper en film är dock precis samma sak som man betalar för när man köper en tröja: Arbetet som placerat partiklar i meningsfull ordning. Ni vill ha nåt för inget och den här ursäkten lät hyfsad.

Det blev väldigt mycket "vill ha nåt för inget" ovan, vilket kan ge intrycket att jag har något emot driften att få nåt för inget. Så är icke fallet. Den driften har tillsammans med drifterna att döda, knulla och slippa skita utomhus stått för i princip varenda framsteg vår art har gjort. Jag anser blott att man ska stå upp för de drifter man drivs av i stället för att påstå att det är något annat som pågår.

Motsägelsen bakom gallren

Häromdagen läste jag i Metro att allt fler brottslingar döms till samhällstjänst i stället för fängelse, och det är ju en ursäkt så god som någon för mig att prata såväl vitt som brett om svensk kriminalpolitik.

Det första som slår mig är att jobben som omnämns är på till exempel biografer och hockeyklubbar, vilket inte är riktigt vad jag menar med samhällstjänst. Jag hade tänkt mig att arbeten skulle utföras i, tja, samhällets tjänst. Badvakt på ett kommunalt badhus nämns också, och det är mycket närmare vad jag hade väntat mig.

Bortsett från detta låter det hela som en fantastisk idé. Enligt artikeln är det trettiotusen kronor billigare att ha en brottsling på samhällstjänst i en månad än att ha honom i fängelse på samma tid, och för att citera personalchefen på ovan nämnda badhus:

De flesta gör ett bra jobb och några anställs senare som vanliga vikarier.

I stället för att spärra in folk i en destruktiv och meningslös miljö får vi alltså ut lite produktivitet av dem medan vi sparar pengar och i vissa fall har de till och med ett vettigt jobb när straffet är över. Det låter besynnerligt idealiskt.

Nu är jag spontant för precis vad som helst som minskar bruket av fängelser, det kanske mest ologiska inslaget i den moderna samhällsformen, ett skick som bara överlever av ren tröghet och oförmåga att komma på bra alternativ.

Låt oss för ett ögonblick fundera närmare över vad ett fängelse är. Vi har en människa som inte lyder samhällets regler. Vi stoppar då in honom på en plats där helt andra regler gäller och av någon bisarr anledning inbillar vi oss att killen som kommer ut i andra ändan nu ska ha lärt sig lyda samhällets regler. Jag vet inte hur man ska vara skapt för att verkligen tro på detta, men det är tanken bakom fängelsesystemet.

Föreställ dig en ung man (för det är mest unga män) som har åkt dit för rån för första gången. In med honom i fängelset, där han inte träffar en enda vettig människa utan bara äldre, mer erfarna brottslingar vars sociala kretsar han så gärna vill in i. Av överlevnadsinstinkt om inte annat lär han sig deras språk och deras bruk. Han lär sig att hata snutar och plitar, han tar förmodligen knark om han inte gjort det innan, och sen kommer han ut. Är han mindre kriminell än när han åkte in?

Givetvis inte. En orangutang skulle kunna designa ett bättre system, och ändå har vi det kvar. Det huvudsakliga problemet är den svaga punkten i demokratin: folk är idioter. "Hårda tag" och "man ska ha ett straff som känns" och liknande förnuftsbefriade sunt-förnuft-argument haglar tätt. Den som föreslår metoder som inte involverar mer fängelsetid, hårdare straff och helst piskor och kedjor, svartmålas som mjuk mot brottslighet.

Som jag nämnt i tidigare inlägg skulle jag gärna förespråka offentlig stegling om jag trodde att det skulle hjälpa mot brottsligheten, men det finns inget som tyder på att det gör det, och efter åtskilliga tusen års experimenterande med fängelser är det dags att dra samma slutsats om dem. De fungerar inte. Vi behöver något annat.

Vad ska vi ersätta dem med då? Samhällstjänst för alla, inklusive mördare och våldtäktsmän? Kanske. Jag har mina idéer i frågan, men det här inlägget är redan rätt långt. Det får bli en annan dag.

Riddare av det rosa bandet

Så har det varit Rosa Bandet-gala, vilket osökt får mig att reflektera över vilken märklig företeelse välgörenhetsgalor är. Tanken är väl att de ska tjäna två syften, dels att öka medvetenheten kring vad det nu är galan gäller (i detta fall bröstcancer) och dels att samla ihop pengar. Då den som i dag är omedveten om bröstcancer måste anstränga sig så hårt för att förbli i det tillståndet att en mångmiljongala hit eller dit inte gör någon skillnad måste Rosa Bandet-galans huvudsyfte vara det andra: pengar.

Den naturliga följdfrågan är vad själva galan är till för. Sponsorer, biljettköpare och - antar jag - de som köper reklamtid under TV-sändningen donerar alltså pengar till forskningen kring bröstcancer, ett nog så värdigt ändamål, men kunde de inte bara ha donerat pengarna direkt och så skippar vi en kostsam gala? Jag föreställer mig att även om mycket görs ideellt så är det en och annan kostnad som måste betalas vid ett arrangemang av det här slaget. Jag tror inte varenda artist flyger och bor för egna pengar, för att ta ett exempel.

Varför har man alltså galan? För att folk annars inte hade donerat pengarna? Det är ju en riktigt otäck tanke. Visst, vi bidrar gärna till bröstcancerns utrotande... om vi får en fin show på köpet. Annars får det vara.

Samma fråga vill jag ställa om alla dessa nålar, märken, kakor, band och andra varor som säljes för välgörenhet. Varför köper någon något som de inte vill ha, bara för att det är välgörenhet bakom? Varför inte bara ge pengarna? Och om du nu tycker att priset för en välgörenhetskakpåse är för högt, subtrahera kakornas minimivärde och ge resten.

Jag är inte medvetet trög här. Jag kan faktiskt inte förstå meningen med alla dessa rosa band som syns på förbipasserandes kläder. Jag begriper varför man pryder sig med till exempel en antinazismsymbol, men vad är det man vill visa med sitt rosa band? Att man är mot bröstcancer? Det är en åsikt som jag förutsätter att människor har tills de säger annorlunda. Eller vill man bara visa att man är en god människa som ger pengar till goda saker, och hur god är man egentligen då? Gärna välgörenhet, men cred för det ska jag ha.

Det märkliga är egentligen inte att detta pågår utan att det är så sällsynt att det ifrågasätts. En gång för många år sen knallade jag glad i hågen genom Lunds innerstad när jag stoppades av en yngling som sålde vykort för något välgörenhetsändamål. Jag minns inte vad det gällde men jag måste ha funnit det behjärtansvärt eftersom jag donerade de kontanter jag råkade ha på mig - inte mycket, kanske fyrtio kronor. Han ville ge mig ett paket vykort fast jag inte gett honom så mycket som de kostade, men jag sa åt honom att sälja dem till någon annan i stället. Jag kommer fortfarande ihåg hans uppspärrade ögon och tappade haka. En människa som ger pengar till välgörenhet utan att begära något han inte vill ha i gengäld? Ett mirakel.

Ändå kan jag inte se hur det är annat än det enda rimliga. Jag ville inte ha några vykort. Varför skulle jag ta dem ifrån honom? Jag vill inte heller ha något rosa band som visar att jag ekonomiskt stöder kampen mot bröstcancer. Jag vill bara stödja den.

Den av Vägverket godkända livsåskådningen

Jag håller på att ta körkort och tog därför i fredags en tretimmarskurs som kallas Riskettan. För er som inte har körkort eller tog det för mer än ett halvår sen så är det ett nytt obligatoriskt påfund vars poäng är att förklara att man inte ska köra bil när man är sömnig, hög eller full. Det är väl ett hedervärt syfte men jag väntade mig inga större nyheter när jag gick dit. Jag vet redan att man bör undvika bilkörning i minst tjugofyra timmar efter senaste sprutan heroin.

Efter att läraren noggrant förklarat att kursens innehåll dikteras av Vägverket och att det sker stickprov och liknande kontroller för att se till att man inte avviker från läroplanen - och att allt vi hör därmed kommer från svenska staten - började mästerskapen i ögonbrynshöjning.

Vi blev bland annat serverade sanningen att män (genetiskt? Ingen aning) är bättre än kvinnor på att manövrera bilen, men att vi också kör aggressivt och fort samt överskattar vår förmåga. Jag letade stilla efter ett "i allmänhet" eller "tendensen är" eller "i genomsnitt" elller rentav "statistiskt klarlagt" men de klausulerna lyste med sin frånvaro. Under tiden betraktade jag mig själv, som är försedd med penis men ändå inte kan manövrera en död ål genom en tom lada och kör så defensivt att det ibland inte märks att jag kör alls.

Detta var dock varken så märkligt eller så stötande som när det visade sig att Vägverket bestämt sig för att diktera de närvarandes moralfilosofi. Vi fick se en bild på en cyklist på en bergsrygg bredvid ett kilometerhögt stup och fick frågan om han påverkade någon annan med det han gjorde. Det korrekta svaret var givetvis 'ja'. Om han kör av och dör så blir ju hans familj ledsen. Det är alltså moraliskt fel att delta i extremsporter eller över huvud taget utsätta sig för risker.

Det vore konstigt nog, särskilt som samtliga närvarande torde vara överens att en människas död i generella termer är något dåligt och därför ska undvikas. Man behöver bara gå djupare om någon skulle säga emot, vilket inte kommer att hända där.

Jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Nu började läraren prata om hur någon som dör hade kunnat vara en god produktiv medborgare i många år, hur mycket en invalids sjukvård kostar och vad dennes vårdare annars hade kunnat göra med sina liv för att hjälpa till att föra Staten Sverige till nya stordåd. Med andra ord: vi ska hålla oss friska och vid liv för att vara produktiva så att vi kan vara duktiga kuggar i det samhälleliga maskineriet, ty varje människa är per definition ett etiskt obligatorium. Rimligen följer det logiskt att alla har en moralisk plikt att skaffa så många friska starka barn de fysiskt kan, för att förse samhället med arbetare.

Vidare skulle vi alla - offentligt - ta ställning till huruvida straffet för rattfylla borde höjas. Det av Vägverket godkända svaret var uppenbart. Om man som jag tycker att den frågan är betydligt mer komplex än ja/nej eller som jag ifrågasätter hela fängelsesystemet, då kunde man antingen ställa sig på sin barrikad och hålla kvar alla en halvtimme extra, eller hålla käften och säga 'ja'. Ja, jag valde det senare. Det var fler frågor - promillegränsen för rattfylla, diverse drogers legala status - och i samtliga fall fanns det ett rätt svar, det hårdaste och minst liberala. Åsiktsfrihet är för fjollor.

Vi har alltså här en statlig aktivitet som serverar genusbiologism och en komplett moralfilosofi, och ovanpå detta strösslar ett och annat politiskt ställningstagande. Jag är inte så naiv att jag tror att staten är neutral i någon av dessa frågor, men jag är precis så naiv att jag inte väntade mig att höra "du är skyldig att hålla dig vid liv så att du kan tjäna staten". I alla fall inte högt.

PS: Om du nånsin känner att du fått en överdos av intelligens, läs kommentarerna till denna briljanta kolumn och känn dig förtvivlad över dina medmänniskors dumhet. Kom ihåg att de får rösta, varenda en av dem.

Religion 4: Onda handlingar

Vi har nu kommit till den fjärde anledningen till att religion är något dåligt, och den här är den stora:

Religion orsakar onda handlingar som annars inte hade blivit utförda.

Den andra halvan av den meningen är viktig eftersom den bemöter standardargumentet när man tar upp religionens historia av grymheter och ondska: "De som begår onda handlingar i religionens namn använder den bara som ursäkt, de hade gjort det ändå." Det finns två väldigt stora problem med det argumentet.

Det första och minsta är att när goda handlingar begås i religionens namn, välgörenhet eller vad som helst, då är de religiösa alltid snabba att ge religonen all heder för detta. Varenda kyrka som samlar pengar till fattiga, varenda troende som hjälper sin granne, jadå, det är Gud alltihop, men när kyrkor och troende lägger energi på att göra världen sämre, då är det deras inneboende ondska och Gud är totalt oskyldig.

Det andra och största är att argumentet såvitt jag kan se grundar sig på det mycket märkliga antagandet att en människas personlighet och handlingar är färdigkodade och genetiskt förutspådda vid födseln, så att uppfostran och uppväxtmiljö inte spelar någon som helst roll. Hur kan man annars påstå att religion omöjligt kan inspirera och orsaka onda handlingar? Om man uppfostrar ett barn inom den mordgalna Habuzu-kulten, är det då verkligen så att Habuzu inte har något att göra med att barnet blir mördare?

Ändå är det detta som hävdas när religionen framhålls som en ursäkt för onda handlingar. Även om islam aldrig existerat hade alltså en lärarinna i Sudan gripits och riskerat lynchning för att hon gav klassens teddybjörn namnet Muhammed. Samtliga inblandade föddes med stavelser-i-en-viss-ordning-när-det-gäller-teddybjörnar-fobi och det är bara en slump att de är muslimer och Muhammed är namnet på deras profet. Alternativt gick de omkring och letade efter en anledning att hota en lärarinna med lynchning och det här fick duga.

Det är givetvis helt tokigt. Sanningen är att de växte upp med lögner och nu kan de inte hantera att ett visst namn används om ett gosedjur, till den milda grad att de faktiskt ville döda den som hade döpt gosedjuret i fråga.

Ett annat vanligt argument är "Stalin!", ofta uttryckt exakt så. Det innebär alltså att någon som inte är religiös, eller i alla fall inte öppet teokratisk, också kan begå onda handlingar. Medan religionen dagligen får sina offer att begå onda, korkade, grymma handlingar ser det ganska desperat ut när någon försöker framhålla att det faktiskt är mindre än 100% av världens ondska som orsakas av religion. Där håller jag med: det är mindre än 100. Men det är inte noll.